Gästbloggare 1

Jag har tänk att ha gästbloggare och först ut är min vän K. K och jag fick kontakt förra sommaren, och hon har kommit mig närmre och närmre för varje dag som går. Jag älskar henne för den hon är för hon är genuint genom snäll, ibland för snäll och jag brinner för hennes barn och hennes sätt att hantera svåra situationer. Jag önskar att jag kunde göra mer för henne och hennes killar. Jag försöker få henne att skratta varje gång jag pratar med henne i telefon eller när jag träffar henne. Hon ska snart bli farmor till Tyler, och Tyler kommer vara sommarens viktigaste händelse. Hon kommer här:

Hej, här kommer jag….

Jag vet inte riktigt vad fröken tänkte på när jag skulle blogga här? Jag har väl inget intressant att berätta? Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att jag är evigt tacksam att jag har fått lära känna A. Vi har levt parallet med varandra hela vårt liv, våra pappor var bilhandlare, vi umgicks i samma bekanstskapskrets i tonåren, vi var tillsammans med samma kille, vi fick våra första barn samma år, vi bodde i samma område, vi var på samma lekplats med våra barn, de hade samma frisyr( jag vet att det ska vara likadana egentligen), vi träffades på en tjejmiddag hos en gemensam vän för ett par år sedan, efter det blev vi vänner på FB, vi har hållt lite kontakt via det under åren, men förra sommaren slog vi slag i saken och träffades och det sa klick, som det kan göra vänner emellan! Jag måste säga att det är verkligen skönt att ha en vän som jag kan känna mig trygg med, inget ont mot er andra, jag gillar er med! Fast det är något speciellt med A, hon förstår mig på ett sätt som ingen annan gjort, jag behöver sällan förklara mig.

Tja detta var kanske inget intressant att läsa, jag är inte alls så duktig som A att uttrycka mig och att måla händelser i ord……

Tack för att jag fick vara din första gästbloggare, fast jag inte har nått kuk i garderoben 😉

Puss och Kram

Här har ni henne, min K. Ni ska veta att detta ger mig enerig och detta ger mig ett varmt hjärta. Detta ger mig viljan att fortsätta skriva. Söta underbara K, jag är såååå glad att du sitter i min soffa sidan om mig. Jag kommer alltid att skydda dig och dina killar, det kan jag lova dig. För jag har lärt mig att så där gör man i bilförsäljarbraschen, one big happy family! ♥

 

 

God natt…

Inatt sover jag tryggt. Inatt sover jag sidan om min ängel!

Verken Ronaldo eller orkestern kommer till himlen!

God natt! 

Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Should I stay or should I go…

Jag har oftast inget emot förändringar. Så länge en förändring är utvecklande, så är förändringar välkomna. Men ibland är förändringar bara till det sämre, och dessa förändringar tar längre tid att vänja sig vid. Ibland vill man bara att det ska vara som förr. Just nu skulle jag kunna ställa mig upp och bara skrika till alla runt mig:

Jag vill att det ska vara som förr!!!

”Förr” jobbade jag med B. Med B var allt enkelt, hon var ödmjuk, omtänksam och hon och jag jobbade tillsammans varje dag utan problem. Skulle det vara semester kollade vi alltid med varann innan något bestämdes. Aldrig att vi tog varann förgivet, eller satte jaget först. Vi fanns alltid där förvarann. Ingen av oss var hemma för att vi hade en fis på tvären. Man gick till jobb och blev frisk av att vara där. Skratt och värme gör en frisk.

Sedan dag 1 har jag älskat mitt jobb. Jag har aldrig vaknat en morgon och tänkt ”jag vill inte gå till mitt jobb”. Vissa perioder av mitt liv, har mitt jobb varit min räddning och min ”borg”.

Men så kom förändringen, och förändringen är inte utvecklande det minsta. Förändringen är ett störmoment som gör mig helt galen vissa dagar. Förändringen har egentligen ett gott hjärta, men inte i närheten av ”förr”.

Vissa dagar längtar jag efter ”förr” så pass mycket att det stundtals blir jobbigt. Jag har för första gången på många år tänkt tanken att söka mig vidare, vidare där förändringar är utvecklande.
Där förändringar inte är blonda och egocentriska. Där förändringar inte har blöt lång näsa…

Men gräset har kanske exakt samma färg på andra sidan? På andra sidan kanske det inte skett någon förändring i färgfabriken, som utvecklat ett grönare gräs?

I mitt huvud hör jag låten ”should I stay or should I go”…

En ”glamourig” måndag i mitt liv…

Tillbaks till vardagen, tillbaks där allt är som det ska och där jag är mig själv. 
När jag öppnade mailboxen blev jag glad, där låg ett mail ifrån en kollega som ville bjuda mig på middag. En kollega som är världens roligaste, och som jag gillar jätte jätte mycket.

Han jobbar i en annan stad, och vi försöker träffas varje gång han är här. Denna gången var det med väldigt kort varsel, och det gick inte riktigt att få ihop det. Men jag blev glad, för det är trotts allt tanken som räknas.

Det blir middag ikväll hos en av mina änglar. Det var så länge sedan jag träffade henne, och det ska bli så skönt att få äta hennes vällagade mat, krypa upp i hennes soffa och bara må så där riktigt bra som man gör hemma hos henne. Hon kommer att ta hand om mig, fylla på min energi och se till att varje minut där hemma är bra minuter. Hon har det bara i sig, och det är en fantastisk egenskap.

Idag på morgonen fick jag ett sms ifrån

Han:
-Onsdag?
Jag:
-I min kalender står det måndag!?
Han:
-Egentligen för tidigt, men du kan få mig att skratta ändå!
Jag:
En kul egenskap tycker jag!?
Han:
-Mycket!
Han:
Ja eller nej?
Jag:
Nej
Han:
En annan dag?
Jag:
Självklart!
Han:
🙂

En glamourig måndag i mitt helt vanlig liv. 

Var och när gick det fel…

Tittade på Jenny Strömstedts debattprogram igår på tv. Läste hennes krönika för några dagar sedan, om det hon väljer att kalla ”knullgubbar”. Rakt upp och ner, kallar Jenny idioterna som springer omkring i vårt land och ofredar barn för ”knullgubbar”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla dom för, jag har många ord och namn på lager. Men jag, precis som Jenny, väljer att kalla dessa fruktansvärda människor för ”Knullgubbar”.

Igår när jag var och handlade, så träffade jag en bekant. Han och hans familj har en fruktansvärd upplevelse av just dessa knullgubbar. Att man bara överhuvudtaget överlever, det är för mig en gåta. Att man någonsin ler igen efter en familjetragedi som han och hans familj var med om. Det var på 80-talet som hans lillasyster försvann spålöst, när hon var på väg till en kompis.

Hon hittades igen, men tyvärr var hon inte i livet. Knullgubben tog hennes liv, hon hann bli 10 år.

Jag och bekanten stod där i affären, mitt i bland frukt och grönsaker och pratade om det som idag händer. Bekantens känslor och rädsla att det ska hända hans barn någonting. Föräldrar har blivit varnade för att det springer ”knullgubbar” löst i stan. Man ska se till att följa sina barn till och från skolan. Till och från aktiviteter. Till och från deras kompisar. Men ska helt enkelt vara vid barnens sida 24/7. En ekvation som är omöjlig. Till  Familjer som bor i delar av stan som har fina parker in på knuten, har blivit ”extra” varnade för knullgubbar. Parker är ett tydligen ett favoritgömställe för knullgubbar. Där kan dom gömma sig, spana och slå till.

Bekanten berättade att det är en omöjlighet att skydda sin barn till 100%. Man kan inte låsa in sina barn, för att man själv är rädd, rädd för det som varit. Men bekanten tyckte att situationen var jobbig, och läskig och det kändes som en märklig situation. Att vara rädd för det som hände hans lillasyster, ska hända hans egna barn.

Att försöka sätta sig in i vad bekanten går igenom, det är en omöjlighet. Man kan bara genom sin egen känsla och sin egen rädsla för att något så fruktansvärt ska hända sina barn försöka förstå.

Bekantens pappa dog av sorg efter vad som hänt hans lilla flicka. Han blev aldrig sig själv igen. Det är en sorg i sig, och så fruktansvärt smärtsamt för alla inblandade.

Jag kramade om bekanten och sa att jag tyckte det var kul att se honom igen. Jag sa till honom att jag tyckte att han såg pigg glad och fräsch ut. Jag bad honom att han skulle vara rädd om sig själv och ta hand om sin familj. Jag bad honom hälsa till sin syster (dom var tre syskon).

Jag fortsatte att plocka de varor jag skulle ha, jag stötte ihop med bekanten en gång till. Denna gången såg inte han mig. Jag tittade på honom, och tänkte; Det finns ingen som med blotta ögat kan se vad bekanten har varit med om. Det finns ingen som kan se på bekanten den fruktansvärda sorg han bär inom sig än idag. Med blotta ögat kan man bara se vilken man som helst, lite ”välmående” om magen, utomlandsbrun i ansiktet och snyggt klädd.

Med blotta ögat kan man heller inte peka ut vem som är en knullgubbe. En knullgubbe kan vara vem som helst av alla de män som rör sig i parken intill. Var och när gick det fel, så att en knullgubbe blev en knullgubbe?

Jag vet hur gärna hon vill…

Tyvärr finns det inget hjärtljud. Fostret lever tyvärr inte. Där ligger jag i en gynstol, men benen åt två väderstreck, och helt lämnad i gynekologens händer. Han säger det man inte vill höra. Gynekologen lämnar de besked men tror bara händer andra.

Det är inte så långt gånget, så kroppen kommer att sköta det själv. Det kommer att bli som ett missfall. Ska ni ha fler barn, så får du låta det gå en mens. Så att du vet att allt fungerar igen. Jag är ledsen, men detta händer många kvinnor. Många märker inte ens det.

Jag åker hem, jag berättar för barnens pappa vad beskedet var. Inget hjärtljud, dött, det finns inget där inne som lever. Jag stryker mig över magen. Jag har ett dött foster där inne, ett kärleksbarn som inte orkade leva, ett litet liv som skulle bli vårt barn. Midsommardag, då fick jag missfall. Midsommardag, då försvann det som skulle bli vårt barn.

En mens gick, och inte lång tid efter det visade graviditetstestet ”bingo” igen. Denna gången gick det 9 månader och 2 veckor. De två sista veckorna var över tiden, och de två veckorna var längre än 9 månader. En dag i Juni föddes vår tredje juvel.

Jag har en väninna som varit med om samma besked, samma smärtsamma besked. Samma sorg och samma väg tillbaks. En väninna som verkligen vill och som längtar och trånar efter ett kärleksbarn till. Hon och hennes man vill inget hellre än att få ett syskon till sin förstfödde, och ett barn till.

Min väninna har varit med om att ligga där i gynstolen med benen åt alla väderstreck, fler gånger än jag. Varje gång är det smärtsamt, varje gång är det samma väg tillbaks, samma väg som ska prövas igen. Samma längtan, och hoppet som aldrig lämnar en. Jag vet vad du går igenom, jag vet hur smärtsamt det är. Jag vet hur nervös man är när det äntligen visar ”bingo” igen.

Jag vet hur gärna du vill, och jag vet hur glad du är och jag vet att du hoppas mer än någonsin denna gången. Jag kan bara hoppas och önska kära du. Jag kan bara önska, och jag kan bara blunda och önska att allt ska gå bra, och det gör jag varje dag!

Blunda, tänk och känn!

Blunda, och så tänker du på någon som du saknar väldigt mycket. Fortsätt att blunda, och tänk på saker du upplevt med den här personen som är väldigt väldigt roligt. Något som du alltid kommer att komma ihåg.

Blunda, lägg händerna på magen. Känn efter hur det känns där inne. Det är liksom som att luften suger tag i tarmarna och får det till att kännas som en kittlande känsla på något sätt.

Blunda, tänk på personen du saknar väldigt mycket. Tänk tanken att du snart ska få träffa personen du saknar väldigt mycket. Att det bara ska vara ni, att det finns väldigt mycket timmar framför er som ni kommer att spendera tillsammans. Känner du? Känner du hur glad du känner dig?

Blunda, tänk på personen du saknar väldigt mycket. Det kommer att komma upp en bild på personen. Personen du saknar kommer att le åt dig, och i tanken kommer personen du saknar väldigt mycket säga:
-Jag saknar dig, och jag längtar tills vi ses!

På fredag, då anländer personen som jag saknar väldigt mycket. Då kommer personen som gör att det suger i min mage av längtan. På fredagkväll, då kommer personen som betyder väldig väldigt mycket för mig sitta i mitt kök och dricka champagne med mig. Den känslan får mig att bli väldigt väldigt glad.