Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

En mätsticka för vänskap…

Jag satte hennes och min vänskap på prov. Jag satte den realtion vi har idag på prov. Hon och jag satte oss i bilen och körde 60 mil. Vi kunde bara sitta där, bara hon och jag. Det fanns ingen annanstans att ta vägen om det skulle bli så där jobbigt, ingen av oss kunde fly.

Det gick ganska så bra. Vi pratade och skrattade om det mesta. Hon och jag har varit vänner i över 22 år. Det finns saker som aldrig kommer att bli som förr och det finns saker som aldrig har varit förr, men som är nu.

Saker hon gör ibland får mig att bli osäker. Saker hon gör får mig att känna mig osäker på vad hon egentligen vill. Men dom problemen och känslorna är bara mina såklart, inte hennes.

Igår hände saker som fick mig att känna så, jag kände att jag bara ville hem. Hem där hon inte kan göra mig illa, hem där jag har dom som förstår och dom som skyddar mig med allt dom har. Men jag fick vara kvar, och ta hand om de känslorna som kom och de känslorna och osäkerheten som jag kände. Jag kunde verken fly eller gömma mig.

Jag kan så klart fly och och ta bilen till människor som kan hjälpa mig att gömma mig även här, 60 mil ifrån min trygghet. Men jag gjorde inte det. Jag stannade kvar och tog hand om allt som bubblade inom mig. Det var något som tömde mig på energi. Somnade trött och orkeslös på kvällen.

Jag vet inte varför jag gör detta mot mig själv. Jag vet inte om jag behöver vara orolig att hon ska göra mig illa och såra mig djupt igen. Jag gör nog detta för att testa henne, oss och vår nya vänskap. Jag tror att detta är en bra mätsticka för var vi ska stå, hur vi ska stå och framförallt hur ska jag känna.

 

Det är kärlek det…

Lika glad som mina juveler kan göra mig, precis lika galen kan dom göra mig. Jag kan känna fruktansvärd ilska, och jag kan bli så fly förbannad på dom.

 2an och jag kan inte diskutera,  det blir stopp direkt. Han kan inte föra en diskussion som är negativ för honom. Dessutom väljer han vädigt ofta att ta det negativt. Han säger en och samma mening hela tiden. Jag blir frustrerad och mitt tålamod sätts på prov. Mitt tålamod i vissa lägen är noll. Den finns inte, totalt obefintlig. Ikväll var en sån gång då vi verkligen inte kunde se varann innan det tog fart. Jag erkänner att mitt humör är en av mina sämsta sidor. Det går från 0-100 på 2 sekunder. Det går över lika fort igen, oftast. Men jag kan blir sanslöst jävla förbannad. Idag var det inte så farligt, för jag svalde. Jag orkade inte säga emot, och gå in i en diskussion med 2an. Man får välja sina strider.

3an och jag kan diskutera och prata om saker. Han kan bli väldigt sur om han inte får som han vill, men oftast kan man resunera med honom på ett sunt sätt. Han lyssnar, och han säger vad han tycker. Vi kommer oftast fram till en lösning. Inte konflikträdd det minsta, och har aldrig varit. Det är väldigt sällan 3an och jag blir ovänner.

1an är den mest konflikträdda av alla. Han disuterar aldrig fram en lösning, för det finns inget att lösa. Man springer innan. En period kunde jag och 1an inte ens se varann. Vi blev ovänner för allt, och vi skrek och gapade på varann. Det var många år sedan nu, men det var verkligen en jobbig period.

Jag älskar alltid mina barn, alla dagar i veckan. Men det är inte alla dagar jag tycker om dom. Som tur är så händer det inte så ofta att vi blir ovänner nu mera. Det är en av de positiva saker med att dom blivit större, och vuxna. Dom kan säga emot, vara kaxiga och säga korkade saker. Jag kan bli arg, jag kan gapa och skrika och jag kan säga emot jag med. Men när jag blir riktigt arg, arg på riktigt, då vet dom. Juvelerna har den respekten för mig, trotts sina cm och kg. Det har dom i sig sedan dom var små.  Dom vet att det bara är att göra som jag sagt. Men numera tror jag inte ens att jag behöver bli så arg mer än kanske en gång om året.

Men det är väl det som är kärlek!? Att man kan bli helt galet arg, samtidigt känna enorm kärlek. Sen förlåta och vara vänner, och göra allt för varann.

Åsna eller fluga, jag är iallafall starkare i tron…

Bara för att saker och ting är villkorslöst, betyder det inte att man inte har olika åsikter, delade meningar om saker och ting. Så pass delade att det blir jobbigt. Att man blir osams, och höjer rösten till varann. Det kan bli så allvarligt att man inte säger hejdå innan man lägger på luren, utan det blir ett avslut som inte någon är stolt över.

Förra sommaren fanns det en man i mitt liv, han var den första mannen efter Dåtid som fick mig att känna igen. T var en man som var full av liv, som var helt underbart gullig, och som fick mig att inse att jo, mitt hjärta fanns kvar där inne och det kunde känna något annat än sorg och svek. Han bor långt ifån mig, så när vi väl träffades hade vi så mycket att säga, eller JAG hade mycket att säga. Det T sa mest var A, A, A…lyssnaaa!!! Jag skrattar åt det idag, för det är så. När jag tror på något, när jag verkligen vill föra fram mitt budskap, mina känslor om vad jag tycker och tänker, då pratar jag nonstop. Jag har väldigt svårt att släppa in den andre i diskussionen. Jag vill att den andre verkligen ska känna och veta hur jag känner och hur jag vill att det ska vara.

Han är lite av min överman, tror han. Men det är han inte. Han har ett bättre ordförråd än jag, ett bättre vukabulär än jag. Men jag är starkare i tron, och starkare i det jag känner att det är rätt. Därför blev det fel idag.

Att gå och lägga sig ovänner är i min värld det som är mest förbjudet. Man får aldrig gå och lägga sig ovänner. Han är envis som en åsna när det gäller vissa saker har det visat sig. Jag är fortfarande starkare än Han i min tro att det jag tycker är rätt. Men jag smsade Han.

Jag:
-Hur låter en åsna?
Han:
-Vad menar du?
Jag:
-Ja, hur låter en åsna? Ett lamm låter Bäää, hur låter en åsna?
Han:
-Menar du att jag är en åsna?
Jag:
-Skulle aldrig kalla dig åsna, what so ever! 😉
Han:
-Men varför vill du veta det?
Jag:
-Eftersom jag inte är en fluga på din vägg, måste jag bara ta reda på hur det låter i ditt vardagsrum just nu!
Han:
-För 5 minuter sen lovade jag mig själv att aldrig mer ringa, smsa eller på annat sätt kontakta dig. Nu sitter jag och skrattar åt samma satmara som jag för några timmar sen svor över.
Jag:
-Vill du veta hur det låter i mitt vardagsrum?
Han:
-Live?
Jag:
-Du har väl inte Skype?!
Han:
-Fan ta dig!
Jag:
God natt!
Han:
-God natt underbara villkorslösa du!

Vad hände med T? Han är tillsammans med U, och är kär och lycklig. Jag är lycklig för det, för det finns ingen som jag önskar att få känna så mycket kärlek, lugn och ro  som han. T är värd det bästa, för han är det bästa. Han och jag blev inte det bästa, men det gör inget. Jag vet att U tar väldigt, väldigt väl hand om honom. Jag har nära och bra källor, som garanterar mig det.