Jag vill inte ens känna dom…

Igår när jag hämtade upp 3an för att köra honom till samlingen inför gårdagens match. Då berättade han att en av hans kompisar, som är född 1995, han hade blivit av med sitt körkort. Helt ärligt blev jag glad, eller kanske mer lättad över att han blivit av med sitt körkort.

Denna kille, vi kallar honom D, har sen dag 1 kört som en galning. Han har inte bara utsatt sig själv för livsfara, utan alla andra som suttit i hans bil, och varit hans medtrafikanter. 3an har många gånger åkt med honom, och jag har sagt åt 3an flera flera gånger att jag inte gillar att han åker med honom. Jag är rädd om hans liv, och jag vill så klart inte att något ska hända honom. D har varit en väldigt stor trafikfara många många gånger. Han körde 70 km på en 40 väg. Polisen stod där, och körkortet rök. Nu är det kanske inte jätte jätte hemskt, för alla har vi kört för fort någon gång, fått böter eller fått sitt körkort indraget. Jag har kört för fort, och med dryga böter som konsekvens. Jag körde 61 km på en 50 väg, och fick över 2000 kronor i böter. Den sved, men det var så det var och det var bara till att acceptera.

Jag kommer ihåg det som om det var igår. Jag var försenad, skulle träffa en kompis i stan. Jag kom körandes på en väg mot stan, som är en raksträcka. Det är inte alls svårt att komma upp i 61 km på den vägen. Jag hade en bil framför mig som verkligen inte ville köra in i högerfilen, utan låg och tryckte framför mig. Jag kände hur stressade jag var, och bara ville förbi. Jag körde lite extra nära, för att den andra bilisten skulle fatta att jag ville förbi. Den andra bilisten körde in i högerfilen, och jag kunde susa förbi. Inte så långt, för där stod farbror blå och plockade mig, och många andra. Dom brukar stå där, så jag vet egentligen inte hur jag tänkte. Jag tänkte antagligen inte alls. Jag fick mina böter och en vänlig mening av polisen att jag skulle ha en fortsatt bra dag. Några minuter senare fick jag ett sms ifrån min kollega:

-Blev det dyrt?

Det var min kollega som hade legat framför mig, billisten som inte ville köra in i högerfältet var min kollega. Han som så vänligt till slut hade kört in i högerfältet så att polisen kunde skjuta mig direkt. Tack så jävla mycket liksom. Vi har skrattat åt det många gånger nu efteråt. Men då skratta jag inte det minsta. Jag fick betala mina böter snällt och lydigt. Och som sagt det kan hända alla.

Men 3ans kompis D behöver sig verkligen en tankeställare, OCH även hans föräldrar. När 3an berättade att Ds pappa tänker skriva till polisen och försöka få D att få behålla sitt körkort för att han behöver det i jobbet, fick mig att fullständigt gå i taket. Nu hör det till saken att Ds föräldrar vet inte om hälften av allt skit som han håller på med i trafiken. Dom vet inte om att han är en direkt livsfara. Dom vet inte att han blev ovän med en annan kille på en fest, satt sig i bilen berusad och körde hem. Efter jag hörde det, förbjöd jag 3an att åka med honom för all framtid. Men om Ds pappa försöker skona Ds böter samt indraget körkort, vad säger man till sina barn då? Man säger att det är okej att göra som man vill, det är okej att köra för fort, det är okej att inte följa regler och lagar. Pappa fixar…

Det blir säkert en jätte bra människa av D, han kommer säkert bli en bra kille med sinne för hur man beter sig. Han kommer säkert få sunda värderingar i livet. Man kan verkligen hoppas att han får det, för hans pappa verkar helt ha missat det.

Jag kan inte få in i min hjärna, hur man som vuxen människa och förälder kan göra så. Jag kan inte förstå hur man som vuxen människa inte låter sitt barn få ta ansvar för sitt beteende, och låta sina barn lära av de misstag dom gör. När jag tänker på dessa föräldrar så blir jag helt galen, jag går verkligen igång på det. Jag känner inte Ds föräldrar alls, jag vet bara vem dom är. Har sett mamma en del gånger på hockeymatcher som 3an och D har spelat tillsammans. Men det är inte en familj jag känner. Och ska jag vara helt ärlig så har jag inget som helst behov av att lära känna dom heller, för jag vill inte känna den typen av människor.

 

Mannen med kundvagnen…

Telefoniprojektet hade deadline igår, det blev klart och allt funkade som det skulle, nästan. Det finns inget som alltid funkar som man vill, och som det ska. Men det fungerade så pass bra, att mitt ansiktsuttryck var ställt på ”nöjd-mode” när jag åkte hem igår kväll.

Jag skulle överraska 3an med att vi skulle handla snabbmat, för mina armar ben och hjärna var inte i laga mat tillstånd. Men jag var tvungen till att åka snabbt in i mataffären innan jag skulle hämta upp 3an hos juvelpappan. När jag står där i mataffären, och försökte anstänga min hjärna till att komma ihåg vad det var jag  behövde kompletera med, kommer det en man med en kundvagn. I kundvagnen sitter en flicka på ca 1 år. Han kör på mina ben med kundvagnen, därför ser jag honom. Jag vänder mitt ansikte mot honom och tittar på honom, han ler och säger förlåt. Jag ler tillbaks men säger ingenting.

Mannen med kundvagnen säger:
-Men heeeej! Hur är läget? Det var minsann inte igår!?

Jag tittar på honom, och min trötta hjärna börjar jobba på högvarv. Vem är detta? Känner jag honom? Jag tittar på flickan för att kanske hitta en ledtråd. Flickan sitter i vagnen och suger på sin napp, hennes otroliga sugbehov får mig att tänka på bebisen i Simpsons. Min hjärna hinner tänka mycket men tillslut säger jag:

-Hej! 
Jag hör hur förvånad jag låter på rösten.

Mannen med kundvagnen säger:
-Gud jag känner nästan inte igen dig, men shit du ser bra ut och du ser verkligen ut att må bra! Hur är det med familjen? Är det bra med kidzen?

Kidzen? Juvelerna menar han? Dom är inte kidz, dom är män.
Jag:
-äääh jo men det är bra med dom.
Familjen tänker jag? Vet han om att jag och juvelpappan inte är gifta längre?
Mannen med kundvagnen:
-Ja, och syrran? Henne träffade jag faktiskt för inte så länge sedan. Kul, för det var fan länge sedan.

Syrran? Okej, det måste vara någon som känner henne. Han babblar på medan jag försöker tänka ut vem han är. Han berättar att han och frun köpt hus, har 2 barn, två flickor. Han jobbar fortfarande som säljare och han har bytat jobb för någon månad sen, men trivs jätte bra på sitt nya jobb. Föräldrarna dom är pensionärer, och har det bra. Reser en del, passar barnbarn så fort det finns tillfälle. Njuter av livet helt enkelt.

Jag ser nog ut som ett frågetecken. Men jag håller god min lyssnar och nickar!

Mannen med kundvagnen:
-Ja jag såg farsan din för någon månad sen! Han såg ut att må bra!

Där och då förstod jag att mannen med kundvagnen inte kände mig. Han trodde att jag var någon annan. För när han sa att han träffat min pappa för någon månad sen, och dessutom intyga att min pappa såg ut att må bra insåg jag att detta inte var rätt.

Jag:
–Jag undrar om du inte tagit mig för någon annan? För min pappa är död, så det är en omöjlighet att du sett honom eller ens träffat honom!

Mannen med kundvagnen står och gapar. Han stirrar på mig och kliar sig i håret precis vid örat.

-ooookeeeej, säger mannen med kundvagnen.
Vid detta laget suger flickan som sitter i kundvagnen frenetiskt på sin napp. Hon märken att stämningen är lite annorlunda än vad de båda vuxna människorna som står precis vid henne önskar!

Mannen med kundvagnen:
-Heter inte du Jeanette?
Jag:
-Nej det gör jag inte. Jag skrattar och tycker det är jätte kul.

Mannen med kundvagnen som berättat halva sitt liv för mig på mindre är 2 minuter. Mannen  som dessutom trodde han träffat och sett min döda pappa på stans gator, just han, är knall röd i ansiktet och vet inte vad han ska säga.

Mannen med kundvagnen:
-Detta måste vara något av det sjukaste jag varit med om. Du har en dubbelgångare, och ni är tvillinglika. Jag tycker detta är så pinsamt, så jag skulle helst av allt bara vilja trilla ner i en lucka i golvet.

Jag skrattar högt och tycker detta är så himla kul. Mannen med kundvagnen har verkligen berättat mycket om sitt liv, och han trodde verkligen att jag var Jeanette.

Vi pratar lite till och jag avslutar med att säga:
-Hälsa hem!

Mannen med kundvagnen bara virrar på huvudet, skrattar och säger:
-Du tyckte verkligen detta var jätte kul!?

Jag strök flickan som satt i kundvagnen över håret  och viska högt i hennes öra:
-Din pappa är en förvirrad människa, du måste lova att du tar hand om honom!

Mannen med kundvagnen skrattade och vi säger hej då!