Det som inte dödar, det stärker…

Äntligen hemma efter 62 mil i bilen, och 52 av dom med regn. Enormt dålig sikt, miljoner lastbilar och ögon som svider och en kropp som skriker är det skönt att sitta här i min soffa, med en kopp te. Försöker samla mig. Försöker få alla känslor och tankar att landa försiktigt i min kropp så jag kan gå och lägga mig.

Jag saknar mina juveler så att det gör ont i varje del av min kropp och i mitt hjärta. Jag saknar mina änglar och jag saknar att vara trygg och bekväm i mitt eget liv. Jag har under 3 dagar pressat mig till bristningsgränsen, så när jag vaknade imorse ville jag bara hem. Hem till det vanliga, och där jag kan vara mig själv.

Dessa dagarna har varit lärorika. Dessa dagarna har fått mig att inse och förstå det jag inte insåg och förstod innan. Jag är trotts allt glad att jag gjorde detta. Det som inte dödar, det stärker!

Vi har gjort ett fantastikt bra jobb

Åker och hämtar 2an efter jobb, på hans praktikplats. Han hoppar in i bilen ger mig en puss på kinden och säger hej! Vi börjar vår resa hemåt. Jag frågar om han är trött, han svarar ja! Sen säger han:
– Jag vet inte om jag ska skriva något till S? Vad tycker du mamma?
Jag tittar på honom snabbt, lite så där från sidan. Tänker efter och svarar:
Jag vet inte älskling. Hur mycket gillar du S? Vill du ha henne, eller det är bara en grej, efter helgens fest?
-Det är väl alltid nice att ha lite ”pussa hals” och lite boops att trycka!? Säger 2an och jag hör att han ler, men han ler osäkert.
Jag säger inget, utan är tyst och tänker.
Hon har inte skrivit något till mig, fyller 2an i. Dessutom har hon både J och F i luften. Man vill inte bli dizzad.

Vi startar en kort diskussion ang skriva eller inte skriva till S, men vi kommer inte fram till något innan det är dags för 2an att hoppa ur bilen hemma hos mig. Min resa fortsätter till deras pappa för att hämta upp 3an.

3an hoppar in i bilen, ger mig en puss på kinden och tackar för att jag gjode frukost till honom i morse innan jag åkte iväg till jobb. Vi fortsätter bilfärden mot affären, under tiden pratar vi om 3ans hockey. Jag ger så bra råd jag förmår, men framför allt ger jag honom mitt öra.

Hemma! Skönt, har inte varit hemma sedan jag lämnade lägenheten klockn 06.20. Jag slänger av mig min kavaj, packar upp påsarna med matvaror som jag varit och handlat, och börjar laga mat. 3an sätter sig och kollar film på datorn i soffan. När jag står där och lagar mat säger 3an:
Jag älskar dig mamma!     
Jag älskar dig med mitt hjärta!

1an ringer:
Hej det är jag!
Hej, hur mår du och hur är det med förkylnigen?
Det är skit, jag mår inte alls bra. Men jag har kommit på varför vi män blir så sjuka av en förkylning, säger 1an.
Okej, säger jag. Detta kan bli intrassant känner jag direkt, då jag större delan av mitt vuxna liv levt med 4 killar. Oavsett ålder, har dom varit fruktansvärt sjuka av en vanlig svensk förkylning. Dom har legat och svävat mellan liv och död ett par dagar, innan dom kom på att dom överlevde denna gången med. För det var bara en förkylning. Då har sverige blivit av med ca 32 träd (läs många paket näsdukar) och 67 liter nässtpray, på 2-3 dagar.
Ja, säger 1an. Ni tjejer har mens, och ibland förkylning. Men då blir inte förkylningen så jobbig eftersom mensen liksom neutraliserar själva förkylningen. MEN, vi män har bara förkylning, och vi får då också mensen i form av förkylning.
Jag står och gapar och känner, det är inte läge! Jag säger istället:
Självklart är det så älskling! Behöver du/ni något? Ska jag åka och handla något till er?
Nej, jag är och handlar nu med Z, för hon kan inte gå själv och handla. För jag måste köra vagnen och betala! Jag hör Z i bakgrunden
-Aaaaameeeen! 1an skrattar, högt och förkylt förståss. Det menas med att skrattet avslutas med en lång host, det låter ungefär som en manlig lunginflatmation.
Jag avslutar vårt samtal lite försiktigt med att säga att är det något så är det bara till att ringa, och jag säger till 1an att jag älskar honom och att han ska krya på sig, och att vi hörs imorgon.
-Jag saknar att bo hemma när jag är förkyld mamma!
-Jag saknar att du bor hemma varje dag älskling säger jag, och menar kanske inte exakt varje ord, men iallafall ett par stavelser. Men han behöver höra det just nu, och jag är hans mamma och låter han höra det.

Jag och 3an sitter i soffan, jag kollar instagram på telefonen och 3an kollar på TV4 play. Han kollar på morgonens morgontv, med Tilde och Steffo. Dom har gäster som pratar om viktigen att använda kondom. Att användandet av kondom har minskat, och oskyddat sex har blivit allt vanligare bland ungdomar. Vi tittar tillsammans, då jag blir intresserad av debatten. Dom svslutar med att berätta att dom gjort en film som ligger på youtube, en kampanjfilm. Vi går in och tittar på den tillsammans, 3an och jag. Efteråt diskuterar vi detta, öppet ärligt och helt naturligt.

2an kommer hem ifrån träningen. Säger hej, går in i köket och kollar i kastrullerna och konstaterar att han är hungrig. Går in i duschen. Efter en stund kommer han ut, naken. Inget verken jag eller 3an bryr oss ett dugg om, för så är det alltid. Han har inga problem med det, så varför ska vi ha det? Alla män har snopp, alla kvinnor har bröst och snippa, svårare än så är det inte för 2an, eller oss andra 2. Han går fram till tvättstället, greppar ett par torra rena kallingar, drar på sig dom, slänger sig i soffan sidan om mig säger:
-Mamma, jag älskar dig!

mindre än 4 timmar har jag fått höra att mina barn älskar mig, jag har fått ta del av deras privatliv, jag har fått höra att när man är förkyld är mamma bäst, oavsätt ålder flickvän eller inte. Jag får ett mammaego som är större än livet, och ett mammahjärta som blir varmt rött och fyllt med kärlek.

Varje dag i 22, 19 och 17 år har jag sagt åt mina barn att jag älskar dom, att dom duger som dom är. Att dom är det bästa som finns, att det finns ingen som är bättre än dom. Jag har aldrig sviket deras förtroende, jag har alltid varit där för dom. Jag har inte alltid kunnat köpa det bästa och det dyraste men jag har alltid älskat dom, jag har talat om för dom när dom gjort fel, och jag har talat om när dom gjort rätt. Jag har varit rädd om vår relation. Vi har bråkat skrikit gapat och varit dumma i munnen tillvarann, men jag har sagt förlåt när det varit mitt fel, och lärt dom att säga förlåt när det är deras fel. Att vara förälder är det svåraste jobb man kan ha. Man vet inte att man gjort rätt förrän dom blir stora och ska klara sig själv. Men jag ska ärligt säga, jag och barnens pappa, vi har fan lyckats!