Hjärnan vs Hjärtat…

Det plingar till i min dator, det är ett nytt mail som vill göra sig hörd! Mailet vill att jag tittar och läser. Plinget låter sorgligt redan när det gör entré.

Jag tar upp mailet, men redan innan jag har gjort det vet jag att det är från Han. Jag har redan innan jag tagit upp hela mailet på skärmen, sett den första meningen. Jag suckar tungt bara av den meningen. Jag vet att det är ris Han vill ge mig. Jag har inte varit någon ros den senaste tiden. Möjligen stjälken på rosen, med taggar på.

Here we go again tänker jag samtidigt som jag börja läsa mailet. Jag är sämst på relationer, jag är sämst på att släppa någon in, jag är sämst på att underhålla uppskatta och vara mig själv. Jag har inte ork till att underhålla. Mitt hjärta är upptaget, fast att jag är den som vill att det inte ska vara upptaget. Tänk om min hjärna kunde tala om för mitt hjärta att det hjärtat håller på med, är fullständigt galet och fullständigt fel. Varför kunde inte min hjärna ge mitt hjärta en rejäl utskällning? Banka skiten ur hjärtat, ta strypgrep och bara tala om för hjärtat att NU SKÄRPER DU DIG!!

Istället gör vi detta psykologiskt riktigt tydligen, och intalar och pratar lugnt och fint med hjärtat. Ta varje dag som den kommer, och ser varje steg som ett framsteg. Duktiga hjärtat säger hjärnan och klappar lite försiktigt på hjärtat och berömmer. Oj oj oj där kom ett sms ifrån Dåtid, då måste vi ta hand om hjärtat tänker hjärnan, och ser trotts allt det som ett framsteg att det inte blev ett fullständigt utbrott. Duktiga hjärtat säger hjärnan igen.

Bullshit, det är väl för f-n bara till att ta hjärtat i hampan och banka vett i fanskapet. Sen se till att de andra fanskapet (läs Dåtid) åker ut därifrån med buller och bång. Så, klart! Frågor på det?

Han hade tydligen lite frågor. Stackars Han, Han fattar ingenting. Han tycker att Han gjort allt rätt. Det har Han säkert också gjort. Men jag har inte varit mottaglig för gullerier från verken Han eller någon annan. Läste mailet ifrån Han ett par gånger. Hjärnan säger skriv tillbaks, och ge Han en förklaring. Hjärtat säger skit i det, det har Han inte med att göra. Men kolla, nu är det okej för hjärtat att inte pumpa runt blod i hela huvudet på mig. Nu är det läge för hjärtat att vara kallt och coolt. Var f-n har det hjärtat varit när jag behövt det?

Det är bara jag som vet skillnaden…

Sitter på min kontorsstol, det är mycket folk som springer fram och tillbaks i foajén. Vissa stannar och säger ett par ord, vissa springer bara förbi, och säger knappt hej. Det ringer hela tiden på dörrklockan, ljudet från den klockan skär rakt in i öron och huvud på en. Tillslut tittar man inte efter vem som står utanför och ringer på, man bara trycker på knappen för att släppa in dom som vill in.

Jag sitter djupt försjunken och stirrar in i datorskärmen, något program som jag inte förstår mig på gör mig brydd och irriterad. Jag lyfter på mitt huvud och ser en man med famnen full med blommor. Han står mitt framför mig, det är bara receptionsdisken som skiljer oss åt. Han är klädd i svart skinjacka, som klär honom. Jeans och ett par svarta skor. Han ser inte ut som ett blomsterbud, han ser mer ut som någon som jobbar på kontor. Jag hinner tänka och tycka mycket innan han säger något.

Han säger mitt namn och ser frågande ut? Ja svarar jag och ser minst lika frågande ut tillbaks. Det springer fortfarande många människor i foajén, fler människor än vad det vanligtvis brukar göra. Mest hantverkar som har bråda dagar. De andra tjejerna som jag jobbar tillsammans med har nu ställt sig runt mig, när jag står med hela famnen full med blommor. Blomsterbudet har lämnat byggnaden, jag tittar ut och ser honom köra iväg i en svart Volvo XC60.

Men ska du inte öppna, ska du inte se vem det är ifrån? Tjejerna runt mig är exalterade över mina blommor. Mina armar domnar bort, jag känner inte armarna. Benen vill vika sig, jag mår illa. Jag känner att jag nästan vill spy. Jag sätter mig ner på min stol. En av tjejerna tar blommorna ur min famn, och börjar öppna upp det rosa silkespappret som skyddar och skymmer blommorna.

Hon blir tyst, står blixtstilla och läser på ett kort som sitter i blomsterbuketten. Hon tittar upp, och stirrar mig djupt i ögonen. Mina armar är fortfarande bortdomnade, och jag mår fortfarande extremt illa. Jag kan inte röra mig. Hela jag väger ton. Det är en konstig känsla, en känsla som jag aldrig tidigare känt.

Min kollega som håller buketten i sin famn spricker upp i ett jätte leende, och hon går fram till mig och nästan slänger buketten i min famn. Jag hinner inte reagera, jag orkar inte lyfta upp armarna så att jag kan ta emot buketten. Buketten hamnar på golvet. Hon slänger sig runt halsen på mig och utrister:

–Han frågar om du vill gifta dig med honom! Det står så på kortet. Det står ”Vill du gifta dig med mig?” Men jag har inte vetat att du träffar någon!? Varför har du inte sagt något? Varför har inte jag fått veta?

Jag kan inte få fram ett vettigt ord. Jag vänder på huvudet så att jag ser buketten som ligger på golvet. Jag ser att det finns ett kort, och jag ser vad det står. Det jag hinner tänka är att det rosa silkespappret gör sig till den mörkgråa mattan. Min kollega tar upp buketten och sätter den nu försiktigt i famnen på mig. Hon visar mig kortet, och jag känner igen stilen. Jag mår illa, jag vill verkligen inte ha dessa djupt djupt röda rosor. Jag vill inte se dom, jag vill bara kasta iväg dom. Jag känner hur tårarna bränner och jag frågar mig varför, varför varför gör Dåtid så här mot mig? Varför?

Min telefon ringer, det står Han på displayn. Jag har inte ork att lyfta mina armar för att ta min telefon för att svara Han. Det ringer så högt och så länge, han lägger aldrig på. Snälla sluta ring, snälla lägg på hinner jag tänka.

I nästa sekund är mina ögon öppna, och jag är på väg till verkligheten. I verkligheten där det inte står Han på displayn, i verkligheten där jag ligger i min säng, och inte sitter på min kontorstol med famnen full av djupt djupt röda rosor, med stjälkar och blad som är så fint gröna.

Jag tar upp min telefon och stänger av mitt alarm. Det är mitt alarm som har fått mig medveten om att verkligheten är något helt annat än den jag precis drömt om. Det enda som är att jämföra är tårarna som bränner och mitt hjärta som värker, och att jag tänker VARFÖR? Tar mig in i duschen, där inne låter jag tårarna rinna, det är ingen som ser om det är vatten eller tårar som rinner. Det är bara jag som känner skillnaden på vad som är vad.

Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Han är mindre än någonsin…

Dåtid härjar i mitt liv igen. Dåtid härjar mer än på länge. Han påverkar mig negativt, och han gör så att mitt liv stannar upp. Han gör så att jag tappar inspirationen till att skriva här, han gör så att jag tappar fokus på allt jag ska ta mig för. Han har den påverkan på mig och mitt liv.

Jag blir arg på mig själv att jag tillåter mig att detta härjande påverkar mig så pass mycket som det gör. Dåtid har satt djupa sår i mitt hjärta, han har gett mig många knytnävslag rakt in i livet, såna som inte syns utanpå, bara känns inne i kroppen och framför allt i hjärtat. Dåtid vet precis var och hur han ska trycka för att jag ska tappa fokus, han vet vad han ska skriva för att jag ska bli fullständigt vansinnig. Jag får verkligen hålla mig hårt där jag sitter eller står för att inte skriva tillbaks, visa honom att jag faktiskt blir lika upprörd som han vill att jag ska bli. Då gör jag honom nöjd, om jag reagerar.

Det värsta Dåtid vet är när jag är tyst. För Dåtid är det samma sak som att jag inte bryr mitt ett enda dugg om vad han skriver, eller vad han gör. Just nu är det fruktansvärt svårt för mig att inte ge svar på tal. Väldigt väldigt svårt.

Ger jag efter det lilla lilla minsta, då är det kört. Då är allt jag byggt upp raserat. Jag vet det, för så har det varit så många gånger förr. Men denna gången ska jag vinna. Jag är långt ifrån mål, det märker jag nu när han härjar. Men jag är mycket mycket närmare mål nu än vad jag någonsin varit förr.

Han ska inte få mig att tappa fokus, han ska inte vinna striden om min självrespekt. Jag ska vinna, jag ska ta tillbaks fokus. Jag ska en dag känna att det han skriver och det han gör inte påverkar mig det minsta. Men just nu är det fruktansvärt jobbigt.

Jag vill egentligen inte skriva förmycket om Dåtid, för Dåtid förknippas med så mycket sorg olycka och besvikelse och en enorm hjärtsorg. Men för mig att att skriva samma sak som att få det ur mig. Få lugn i kropp och själv. Idag får Dåtid en helsida. Jag hoppas för min egen skull att det ska hjälpa mig att orka stå emot tills stormen lagt sig för denna gången.

Dåtid är envis som synden, han ger sig oftast inte förrän han fått sin vilja igenom. Han är van vid att han får som han vill. Dåtid är van vid sen förr att jag gav med mig och han vann, dvs han fick sin vilja igenom. För Dåtid är det samma sak som att vinna. Jag blev mindre och mindre, och han större och större.

Men det var dåtid, nu är det andra tider. Jag är större än på länge, och han mindre än någonsin.

Tänk att du tror…

Jag ligger i min säng, jag har tänt ljus på mitt vita skåp, som har en silver knopp som handtag, mitt vita skåp som står brevid min säng. I min säng där du så många gånger har legat, där jag vilat på din arm.
I den sängen du har lovat mig, där du har gett så många förhoppningar om att det en dag ska vara vi. Ingen på denna jord skulle kunna stoppa oss, eller vår kärlek vi kände för varann. Eller, som jag trodde vi kände för varann.

Tänk om du visste, tänk om du visste vad jag känner. Tänk om du visste att jag faktiskt är ledsen ibland för att det inte blev som du lovade. inte blev som du ljög ihop. Tänk om du visste vilket sår du har gjort i mitt hjärta. Att det är ditt fel att jag inte litar på en enda människa. Tänk om du visste att jag faktiskt tänker på dig fortfarande. Tänk om du visste att jag vissa gånger verkligen får anstränga mig att inte svara på dina sms du skickar.

Tänk om du visste att du var min stora kärlek, på riktigt. Tänk om du visste att det enda felet jag gjorde var att älska dig. Tänk om du visste att allt det du gjorde sårade så pass djupt, att det aldrig blir helt igen.

Tänk om du visste att när jag ser dig hoppar mitt hjärta till, tänk om du visste vilken oreda du skapat. Tänk om du visste att jag vissa dagar hatar dig, vissa dagar älskar dig och vissa dagar inte tänker på dig en sekund.

Tänk om du viste att jag ibland tvekar på att mitt beslut var det rätta. Tänk om du visste att jag ibland kan få en panikkänsla, av att veta att jag aldrig mer kommer att få ligga på din arm, och känna mig så där trygg som du kunde få mig att känna.

Istället tror du att jag inte bryr mig ett dugg, att jag nonchlerar dig och att det är lätt att göra det. Tänk att du tror att jag inte tänker på dig en sekund, att jag inte älskar dig längre. Tänk att du tror att jag glömt och förlåtit.

Det ska jag låta dig tro, så länge du lever!

Att lämna någon som behandlar dig illa, innebär inte att du slutat älska dem.
Det betyder bara att du har börjat älska dig själv.

Dåtid kommer alltid att vara Dåtid…

”Har gjort mycket fel mot dig som jag ångrar, och lärt mig mycket av de felen.
Men du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta, och jag kommer alltid att älska dig.
Det kan ingen ta ifrån mig.”

Jag inte om jag ska skratta eller gråta. Just nu känner jag mig bara spyfärdig.
Som vanligt raderade jag Dåtids sms utan att svara på det. En sak är jag helt säker på Dåtid har inte lärt sig. Dåtid kommer aldrig lära sig, för Dåtid kommer alltid att vara Dåtid.

 

Dåtid med sällskap

Idag var jag i ett köpcentra nära mig. Jag skulle bara ”kolla”. Åker rulltrappa från tredje till andra våningen. När jag står där i rulltrappan och tittar ner i foodcourten, ser jag Dåtid med sällskap. Dåtid och sällskap äter sushi. Dåtid tittar upp mot rulltrappan, så även Dåtids sällskap. Jag stirrar Dåtid i ögonen, hela vägen ner men jag rör inte en min. Mitt ansikte är nollställt. Det finns ingen  i denna värld som kan se vad jag tänker, eller känner. Det finns ingen som är så nervös i hela köpcentrat som Dåtid med hela flabben full med Sushi. Den munnen brukar annars vara full med lögner, men idag var det Sushi som tog platsen. Nere på plan 2 viker jag av till höger och försvinner bort från deras blickfång.

30 minuter innan detta har jag fått ett sms från Dåtid. I smset ger han mig en kärleksförklaring, han höjer mig till skyarna och kan inte förklara detaljerat nog vad han känner för mig, som vanligt. Känslomässigt jobbigt, men jag svarar som vanligt inte. Utan jag raderar det ifrån min telefon och ifrån mitt liv.

På vägen bort ifrån Dåtid med sällskap så tänker jag; Jag går här fri ifrån Dåtid. Jag får stå ut med kanske allt ifrån 0 till 10 sms i veckan, jag är medveten om att lögner är vardag och att sms med kärleksförklaringar skickats mer än till mitt nummer. Jag är medveten om att Dåtid är ett fullfjädrat svin. Jag har Han som uppskattar mig, jag har vänner som stöttar mig, jag slipper Dåtid varje dag i veckan för att jag tagit beslutet att vara utan honom. Det finns dom som har det bra mycket värre. Som sällskapet tex.

En följetong

Dåtid gjorde sig påmind nu på morgonen.

”Godmorgon världens bästa och världens snyggaste. Hoppas att du får en bra dag.”

Jag raderade smset ur mitt liv och ur min telefon. Jag la ifrån mig telefonen. Dåtid är envis jävel tänkte jag och tog en klunk kaffe.

To be contuinued (med största sannolikhet)…