Det är trotts allt tisdag & solen skiner…

Vaknade med ett ryck! Tittade på klockan och den skrattade åt mig och skrek:

-KLOCKAN ÄR TIOOOO ÖÖÖÖVEEER SEEEEX!!!!!!! Mooohahahahha….
Jag kom på benen med en väldig fart. Snabbt gjorde jag mig iordning och tog sminkväskan och hårgrejer och slängde ner i väskan. Lunch fick bli yoghurt, ner med den också i väskan. Sånna här dagar tackar jag gudarna för torrschampoo. Torrschampoo is da shit!

Ner i bilen som en blixt, kör mot jobb! Men titta där står farbror blå och vinkar in mig. Varför? Varför är det alltid jag som ska bli invinkad, stoppad och drabbad av dessa uniformklädda människor? Det måste vara något med bilen!?
Jag rullar ner rutan och där står han, polismannen som tror att han äger världen!

-Godmorgon! Säger ”gud”.
Jag:
-Godmorgon!
Polisen:
-Är det din bil?
Jag:
-Ja, det är min bil. En liten sak bara. Jag har försovit mig, jag har väldigt brådis, kan vi göra så att du följer med mig till jobb och gör din intevju där?
Polisen, gud, kvinnornas gåva, what ever säger då:
-Oj då! och ler hånfullt. Det här är ingen intervju, detta är en rutinkontroll. Var har fröken varit i natt, eftersom hon har så brådis?
Jag:
-Var jag har varit i natt är verken ditt, mitt ex, mina barns, mina vänners eller någon annan i precis hela världen business. Så gör nu bara vad du ska göra med din rutinkontroll, så jag kan komma härifrån.

Polisen kolla däck, körkort, gick runt bilen och gjorde vad han skulle. Räckte över mitt körkort och sa att jag kunde köra vidare.
Jag sa till ”konstapel jagtrorjagärsnyggastochbästihelavärlden”
-Jag tycker du är oförskämd, och jag tycker inte du passar att vara polis. Du är inte ens snygg, fast du tror det.

Han stod där och gapade och undrade om han hörde rätt. Han står nog där fortfarande, och det gör han rätt i.

Jag kom till jobb med andan i halsen, 1 minut innan 7 då var min rumpa på stolen. När klockan var 20 minuter över 7, då insåg jag att jag kommer att vara själv, eftersom 2 av mina kollegor är sjuka.

För säkerhets skull gick hela växelsystemet ner. Kaffet tog slut, mjölken lika så. Fick även besked om att det vore bra om jag kunde jobba en dag av min begärda semester till jul, eftersom det finns människor som bestämer sig för att resa, fast semestern inte var godkänd.

Antagligen kommer jag att försova mig den 22/10 2014 också. Då kommer jag ligga kvar, dra täcket över huvudet och gå upp först när solen gått ner.

Det som inte dödar, det stärker…

Äntligen hemma efter 62 mil i bilen, och 52 av dom med regn. Enormt dålig sikt, miljoner lastbilar och ögon som svider och en kropp som skriker är det skönt att sitta här i min soffa, med en kopp te. Försöker samla mig. Försöker få alla känslor och tankar att landa försiktigt i min kropp så jag kan gå och lägga mig.

Jag saknar mina juveler så att det gör ont i varje del av min kropp och i mitt hjärta. Jag saknar mina änglar och jag saknar att vara trygg och bekväm i mitt eget liv. Jag har under 3 dagar pressat mig till bristningsgränsen, så när jag vaknade imorse ville jag bara hem. Hem till det vanliga, och där jag kan vara mig själv.

Dessa dagarna har varit lärorika. Dessa dagarna har fått mig att inse och förstå det jag inte insåg och förstod innan. Jag är trotts allt glad att jag gjorde detta. Det som inte dödar, det stärker!

En mätsticka för vänskap…

Jag satte hennes och min vänskap på prov. Jag satte den realtion vi har idag på prov. Hon och jag satte oss i bilen och körde 60 mil. Vi kunde bara sitta där, bara hon och jag. Det fanns ingen annanstans att ta vägen om det skulle bli så där jobbigt, ingen av oss kunde fly.

Det gick ganska så bra. Vi pratade och skrattade om det mesta. Hon och jag har varit vänner i över 22 år. Det finns saker som aldrig kommer att bli som förr och det finns saker som aldrig har varit förr, men som är nu.

Saker hon gör ibland får mig att bli osäker. Saker hon gör får mig att känna mig osäker på vad hon egentligen vill. Men dom problemen och känslorna är bara mina såklart, inte hennes.

Igår hände saker som fick mig att känna så, jag kände att jag bara ville hem. Hem där hon inte kan göra mig illa, hem där jag har dom som förstår och dom som skyddar mig med allt dom har. Men jag fick vara kvar, och ta hand om de känslorna som kom och de känslorna och osäkerheten som jag kände. Jag kunde verken fly eller gömma mig.

Jag kan så klart fly och och ta bilen till människor som kan hjälpa mig att gömma mig även här, 60 mil ifrån min trygghet. Men jag gjorde inte det. Jag stannade kvar och tog hand om allt som bubblade inom mig. Det var något som tömde mig på energi. Somnade trött och orkeslös på kvällen.

Jag vet inte varför jag gör detta mot mig själv. Jag vet inte om jag behöver vara orolig att hon ska göra mig illa och såra mig djupt igen. Jag gör nog detta för att testa henne, oss och vår nya vänskap. Jag tror att detta är en bra mätsticka för var vi ska stå, hur vi ska stå och framförallt hur ska jag känna.

 

Det skulle aldrig funka…

Juveltorsdag imorgon, innebär handla och fylla på kylen idag. 4 papperspåsar och 3 plastpåsar fyllda med sånt man kan äta. När jag kommer ut ifrån affären, till den stora parkeringen, möter min blick en man som verkligen tilltalar mitt tycke enormt mycket. Våra blickar möts, jag ler. Han ler också. Han står vid sin bil, han har precis hoppat ur bilen och ska stänga bildörren på förarsidan. Jag tittar och hoppas att han ska skynda sig så vi kan mötas, innan jag är framme vid min bil.

Han går runt bilen, öppnar dörren till baksätet. Han böjer sig ner och strecker sig efter något i bilen. Jag är framme vid min bil, de står två bilar emellan hans och min. Jag kan inte se vad det är han sträcker sig efter.

Jag letar efter mina bilnycklar, nästa gång jag tittar upp är han nästan jämsides med mig vid min bil. Nu ser jag vad han sträckte sig efter i bilen! I handen bär han en sån där hopfällbar kort i plast, en är brun och svart. Han har en hopfällbar plast korg när han går och handlar!!! Vuxenpoäng, verkligen. Men han gick fetbort ur mitt liv direkt. Så osexigt och så omanligt.

2an och 3an brukar säga:
–Mamma, du är för kräsen för ditt eget bästa. Du kommer aldrig att hitta någon, för det finns ingen som är som du vill att dom ska vara.

Det är inte sant, juvelerna har fel. Men när en man på över 1.85, vätränad, med DE ögonen kommer med en hopfällbar plastkorg när han ska handla, det skulle aldrig funka.

Nu är det som det är…

Igår var det ”gameday” för 3an. Jag hade bestämt med ett par vänner, att jag skulle åka med dom till matchen.

L & J är ett par man alltid skrattar med och åt. Dom är ganska omaka, men så där omaka så att dom passar fantastiskt bra ihop. J säger inte så mycket, muttrar mest men är så rolig. Inte så intresserad av verken kläder eller skor, eller hur han ser ut. Men J är en otroligt soft man, och jag gillar honom. L, hon är J´s totala motsats. Skulle aldrig gå utanför dörren om hon inte fixat håret och sminkat sig. Älskar kläder och älskar skor, och är väldigt mån om sitt utseende. Pratar mycket och skrattar högt. När hon pratar & berättar sitter man bara och lyssnar och skrattar, för hon är otroligt kul, och snabbt går det.

Dom bor i ett hus en bit ifrån mig. Ett tvåplans hus typ 70-talet. Dom skulle renovera köket, och det var för 1.5 år sedan. Sedan dess har allt som kan gå fel, gått fel. Renoveringen är fortfarande inte klar, och nu är det ett försäkringsärende. L säger att hon är glad om hon har ett vanligt hem till jul. Vi pratade om renoveringen i går när vi satt i bilen. Med på resan var också ett annat par, C & F. När man hör L berätta om allt som hänt och inte hänt, så kan man inget annat än att skratta. För L berättar med total inlevelse.

Jag kan tänka mig att J har hört en och annan gång hur trött L är på renoveringen. Hur gärna hon vill att det ska vara klart, och jag kan tänka mig att J har en och annan gång hört att det är hans fel. Men J är vid gott mod, och försöker hålla humöret uppe på L. Detta gör han genom att vid väldigt många tillfällen säga:
-Men nu är det som det är!

Under bilresan igår, blev det ”Men nu är det som det är” många gånger. Så pass många gånger att det blev lite av en slogan för just den resan. Alla skrattade, utom J. För han vet verkligen vad ”Men nu är det som det är” har för innebörd!

Nu är det som det är, och det är fredag…

 

En klickedeklack-morgon…

Först tänkte jag; Näää det kan du inte skriva om!? Men sen tänkte jag jo, det kan du. Sen tänkte jag; du har skaffat en blogg för att du vill skriva. Du vill skriva om allt. Skriv då om det. För det visar också dina negativa sidor. Du behöver inte alltid skriva om roliga, gulliga, fina saker. Eller om Han, dina underbara vänner och skriva som om du är världens bästa människa och inte har några ovänner. Skriva som om du inte har några dåliga sidor eller några dåliga dagar överhuvudtaget. Så jag beslöt om att skriva om min morgon innan jag kom fram till jobb. Jag vill dock varna känsliga läsare HÄR!

Jag lämnade av 2an på sin praktikplats strax efter 06.30. Pussade honom, sa att jag älskade honom och lovade hämta honom strax efter 16. Kör vidare, skruvar upp radion där jag har Rixfm på. Skrattar åt Markoolio, Adam Alsing och Britta, dom är sjukt roliga.

Redan här vill jag säga att jag skrattar inte varje morgon, långt ifrån. För jag har väldens värsta och sämsta morgonhumör. Jag hatar verkligen morgonen, och det tar ett tag innan jag är vaken och talbar. Men sker allt på mina villkor, är det lugnt och jag kan tom. skratta. Än så länge i min färd att komma till mitt arbete, har allt skett på mina villkor.

När jag närmar mig mitt arbete, kör jag på en väg som är väldigt ”trafikerad” av cyklister, joggare och annat ”du är inte klok”-folk. Man kör helt enkelt försiktigt. Hela denna vägen, finns det parkeringar längs med gatan, fast det är parkeringsfickor. Så står du i en sån här ficka, då måste du backa ut, och sen svänga åt det hållet du ska köra. Imorse fanns det en, låt mig säga tjej, men det säger jag bara för att det låter bättre. Jag skulle kunna skriva bra mycket värre saker om ”hon”, som skulle backa ut ur sin parkeringsficka. Jag kom körandes, såg att hon backade ut, men hon såg inte mig. Hon backade, och jag stannade antagligen för nära ”tjejen”. Hon körde fram en liten bit, backade igen, sen skulle hon köra fram igen. När hon skulle göra detta för tredje gången, så tänkte jag; NU räcker det, du har en lite skit bil (precis som jag), och den bilen tar inte så mycket plats som du tror. Hon var väldigt osäker på var hon hade bilen, och därför detta evigt backande och köra framåt. Så jag tänkte  att jag skulle köra förbi henne, sen kunde hon fortsätta med det hon höll på med. Men då, när jag skulle köra förbi henne, bakom henne, på fel sida liksom, så börjar ”tjejen backa igen. Så nu står min front jätte nära hennes bakdel (vi pratar fortfarande bil). Jag tittar in i bilen, och lyfter upp armarna, som en italienare när denna diskuterar. Då, där och då ger ”tjejen” mig fingret! Hon ger mig långfingret! Det gör man inte ostraffat till mig en tidig morgon. Jag stänger av bilen, kliver ur bilen och går med mina klackaskor (det låter ungefär som min väninna brukar säga klickedeklackklickeklack) bort till passagerarsidan på tjejens bil, öppnar dörren. Där sitter ”tjejen” och förmår sig inte säga ett ljud, hon vill gärna det ser man på hennes öppna mun. Men jag har desstu mer att säga.

–Om du inte tar ner den fingern du precis visade, kommer jag personliga se till att den fula fingern hamnar i gips, och ser du inte till att ta körkort för små skitbilar så ska jag se till att polisen omhändertar det körkort du har fått via cornflakespaketet. Ser inte du till att använda dina ögon när du backar eller när du överhuvudtaget kör bil, ska jag personligen prega in ett par ögon i dina ögonhålor. Detta är inte mitt fel, det är DITT, så se till att lugna ner dig. Ljudet som lät efter detta var Klickedeklackklickedeklackklickedeklack….

Tanken jag tänkte när jag körde den sista biten innan jag skulle köra ner i garaget på jobb var; Du måste verkligen bli bättre på att behärska dig gumman.
Jag undrar vad ”tjejen” tänkte, för jag hann aldrig fråga det innan jag klickedeklackade iväg till min bil.