Imorgon är en bra dag…

I helgen ska jag flytta. Jag ska efter 18 år tacka den lilla hålan jag bor i och flytta in till stan. Jag ska lämna 18 år av mitt lik bakom mig och börja på något nytt.

Det kommer att bli trångt, men det kommer att bli bra och det kommer bli billigare att bo. Imorgon ska jag hämta nycklarna, och imorgon ska jag få mitt namn på dörren, min nya ytterdörr.
Det ska bli väldigt väldigt skönt att få göra detta, och mina juveler tycker lika. Det är en lägenhet med ett fiskbensparkett, fönsterbräder och gammalt kakel i det minimala badrummet. Jag har bott
5 år i en lägenhet med öppenplanlösning, fint nytt parkett, helkaklat badrum med golvvärme, inga fönsterbräder vitmålade tak och väggar. Stora fönster och ballkong dörrar på båda sidor av min
genomgående lägenhet. Ljuset strömmar in i lägenheten varje dag.

Få förunnat att bo så fint som jag faktiskt gjort i 5 år. Men jag har aldrig trivts i den lägenheten. Det har aldrig kännts Åh va skönt att komma hem, detta är min borg här kan ingen göra mig illa. Det har alltid
funnits en känsla att det är inte mitt, inget där är mitt och här kan vem som helst komma och bestämma. Känslan av frihet har aldrig funnits där. Det finns olika anledningar till alla dessa känslor. Jag vet vilka
anledningarna är, så dom anledningarna ska jag bo kvar i den lägenheten. Anledningarna ska inte få flytta med, aldrig någonsin!

Imorgon är en annan dag, imorgon är en bra dag!

Vaktmästaren…eller?

Igår spelade 3an match, dom spelade i en hall som är något av det kallaste du kan tänka dig. Man blir verkligen iskall, och det finns ingen läktare, så man får stå. Man står på iskallt betonggolv, vilket gör att du blir iskall om fötterna, och du blir det snabbt.

Jag stod iallafall snällt där och tittade, och hejade på 3an och hans lag. När det var ungefär 10 minuter kvar av sista perioden, då ringer 2an till mig. Utan för denna ishallen, är det en stor byggarbetsplats. Det är inhängnat där det tidigare var en parkeringsplats, och det är maskiner och det är byggställningar och det är massa bråten runt hallen. Längs med hallen, ligger en inhängnad parkeringsplats. Det är där alla bussarna ställer sig, som alla gästade lag kommer med. Alla som jobbar inne på stora arenan ställer sig där. Grindarna är alltid stängda, antingen så har man en tagg och öppnar med. Eller så på kontorstid kan man ringa på en porttelefon så någon kommer och öppnar grindarna.

Men igår kväll när 2an kom för att kolla på 3ans match, då var dessa grindar öppna av någon anledning. Det var bara just där och då dom var öppna, för dom var stängda när jag kom till matchen. Men 2an körde innan för grindarna för att vända, för han har inte varit vid den ishallen sen det blev en byggarbetsplats på det som förr var en stor parkringsplats.

När 2an tittar i backspegeln, ser han hur grindarna stänger sig. Han kommer ingensatans. Han är innestängd. Det är här jag kommer in i bilden. 2an ringer till mig, och säger som det är. Jag går ut för att se om jag kan öppna någon liten sidodörr eller på något sätt få ut 2an, men allt var stängt och låst. Jag säger till 2an, som vid detta laget var ganska irriterad, att jag ska gå in i ishallen för att se om jag hittar vaktmästaren. Vaktmästaren kör även ismaskinen, så jag vet att han är där.

När jag kommer in i ishallen tar jag sikte på en man som står i illgula arbetskläder, han står lugnt och kollar på matchen. Jag går fram till honom och säger:

–Hallå, min son är innelåst innan för grindarna där ute. Så kan du följa med ut och öppna så att han kommer ut? Han och hans bil står där och kommer ingenstans!?

Mannen med de illgula arbetskläderna bara tittar på mig och säger:

-Va?

Jag upprepar vad jag precis sagt till honom, och säger lite klarare du får följa med ut och öppna grindarna!
Mannen med de illgula arbetskläderna:
– Men hallå, jag jobbar inte här. Min son spelar match! 

Jag tittar på honom uppifrån och ner och skrattar och ber om ursäkt, med förklaringen att jag trodde han var vaktmästaren. Alla föräldrar skrattade som stod runt om. En annan förälder pekade på en ”riktiga” vaktmästaren. Han hade svarata arbetskläder och var inte till hälften så uppseendeväckande som mannen med de illgula arbetskläderna.

Den ”riktiga” vaktmästaren skrattade gott åt mig, när jag berättade vad jag gjort. Han släppte ut 2an som tacka så mycket för hjälpen och körde hem istället för att titta på de 2 sista minuterna av matchen.

Igår hörde jag något bra på radio, det var Niclas Wahlgren som sa:

Antingen så står du upp för den mannen du är, och är den mannen din kvinna behöver.
Eller så sitter du ner, så din kvinna ser mannen som står bakom!

Tiderna förändras…

Igår kväll var alla hemma på middag. Lägenheten fylldes med juveler, och jag njöt av hela situationen. Det var som att hela lägenheten fylldes med energi, och jag tog emot allt detta med öppna armar.

Vi åt, skrattade och pratade massor. Vi tittade i gamla fotoalbum, och skrattade ännu mer. Tänk att dom varit så där små, med knubbiga ben och små bruna armar som kramat ens hals så många gånger. Sovandes i våra sänger, i en hög som små hundvalpar. Tiden går så fort, och det är tur att foto finns. Att man kan titta tillbaks, minnas och njuta av det man fått chansen att uppleva tillsammans med dessa tre helt underbara juveler. 3 lintottar som såg näst intill identiska ut. Vissa gånger med likadana kläder, alltid välklippta, och så klart likadana frisyrer. En frisyr som ingen av mina juveler idag kan förlåta mig för. Men som jag då tyckte att alla små killar skulle ha.

Men jag kan hålla med, det är kanske inte den frisyren jag idag skulle valt om jag hade haft 3 små lintottar. Men tiderna förändras, och där också modet och frisyrerna. Vi tittade också på foto sen jag var liten, och där såg man verkligen att tiderna förändrats när det gäller både frisyrer och kläder, och inredning spciellt. Man kan sitta och bara skratta åt just det. Att man på fullaste allvar verkligen tyckte att det var snyggt. Det har jag svårt att förstå. Men så är det såklart även om 20 år, när man tittar på de foto som är tagna idag. Som sagt tiderna förändras, och vi med den.

Stora barn stora bekymmer…

3an ringde och bad mig komma för att hämta honom efter träningen. Vi körde förbi juvelpappan på vägen hem, för 3an behövde lite saker där. Jag såg att 2ans bil stod på uppfarten men jag hade inte hört ifrån honom på hela dagen, vilket är konstigt. Han brukar alltid antingen skicka ett sms eller ringa. Eller så gör jag detsamma. Men ingen av oss hade gjort detta idag. Jag fick en känsla i min mage att det inte var helt okej med 2an.

Jag och 3an körde hem till mig, fixade mat och satt i soffan och kollade i tv. Vi pratade om allt och njöt av varandras sällskap.

Jag fick ett sms ifrån 2an: Hej mamma! Hur mår min älskade mamma idag? Efter det många hjärtan. Då förstod jag, han mådde inte bra. Han behövde mig, men just då visste jag inte varför. Jag svarade på hans sms att hans mamma mådde bra, och undrade i samma andetag hur han mådde? Så klart skickade jag också tillbaks en himla massa hjärtan!

Då kom det, han mådde så dåligt, han hade sån fruktansvärd ångest för att han inte hittar något helg/kvälls jobb. Han har ”slängt” iväg hur många ansökningar som helst, men inget napp alls. Han behöver verkligen pengar, och har inget jobb. Han har en bil, som han idag ångrar sig bittert att han köpte. Han hade varit och lagat den för 1000 kronor samma kväll, han kände hur pengarna bara rann ut från hans konto. När 2an får ångest, då får 2an ångest. Han får aldrig något halvdant, han gör aldrig något till 72%, han gör allt till 100%. En känslomänniska utan dess like. Jag kunde riktigt känna hur ont han hade i sin mage. Hur dåligt han mådde över detta.

Jag har inte lagt mig i hans jobbsökande så mycket, för jag anser att är man 20 år då är det en av de saker man ska lära sig i livet. Men jag vet ocksp att det går knappt inte att få något jobb, om man inte har väldigt bra kontakter. Ingen av hans kompisar har ett jobb som dom fått genom att söka med ett vanligt CV eller en vanlig skriven ansökan. ALLA har fått sitt jobb genom kontakter. Har man bara fått in en fot en gång, då är det mycket lättare. Då brukar det rulla på av sig självt.

Jag lovade honom att det skulle ordna sig, att vi skulle fixa det. Att han inte skulle ha ångest, att man ska inte ha det när man är 20 år. Man ska inte ha smärta i sin mage för såna saker när man är 20 år. Det gjorde ont i hela min kropp. Jag skickade peppande sms och jag skrev att han fick inte tänka ”att det inte går”, utan jag skulle hjälpa honom, vi ska lösa det tillsammans. Det slutade med att han skrev att han var så glad att han hade mig som mamma, för det finns ingen som kan peppa som jag. Det finns ingen som kan få mig att somna med ett leende som du mamma. Jag ska släppa det, jag ska inte tänka att det inte går, för det går. Det vet jag när du säger att vi ska fixa det. Det finns inget som gör mig så glad som när mina barn är glada, men det finns heller inget som gör mig så ledsen och bekymrad som när mina barn inte mår bra.

Jag har ett ganska så brett kontaktnät, men det är väldigt sällan jag drar nytta av det. Det är väldigt få gånger jag ber om något. När jag ber om någons hjälp, då är det för jag verkligen behöver hjälp. Det finns aldrig någon som säger Nej direkt, säger man nej till mig är det för att man absolut inte kan hjälpa. För människor i mitt kontaknät vet, att skulle det vara något dom behöver hjälp med, skulle jag utan tvekan göra allt för att hjälpa.

Jag ska hjälpa 2an så att han får ett jobb, jag ska göra allt jag kan. För när man är 20 är ska man ha roligt, man ska må bra. Man ska ha kul för de pengarna man jobbar ihop. Man ska leva livet, man ska inte sitta hemma och har ångest och ha svidande ont i magen.

Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer! 

Han är ingen business…

Jag pratade med en väldigt kär vän till mig igår kväll. Jag hade tidigare under kvällen skickat ett sms till henne, med frågan hur det gick för hennes son?

Hennes son är lika gammal som 2an, han är ganska kortväxt för att vara kille, han har ljust hår och underbart fina ögon. När han ler är det få som kan motstå att inte le tillbaks. Vilken kille. Han är bra på att laga mat, han har humor, han är en rastlös själ och han har de finaste dragen. Men han har lite problem i livet. Eller inte lite problem, ganska så stora problem.

Min kära vän och jag har inte umgåtts så länge, men jag tycker hjärtligt mycket om henne. När vi ses har vi alltid kul tillsammans. Vi skrattar gärna och ofta, och hon har ett hjärta av guld. Längst in har hon det. Hon har lite svårt ibland att visa det, men hon har det och hon älskar sina pojkar över allt i hela världen. Hon gör allt för att hennes pojkar ska ha det bra, och må bra. Hon och jag har levt ganska så olika liv, våra liv har inte gått parallellt det minsta. Hennes äldsta son är som 1an. Jag har alltid vetat vem hon är, men hon har inte vetat alls vem jag är, förrän nu sen ett år tillbaks.

Jag är glad att hon fångade upp mig, och lät mig komma in i hennes liv. För ni ska veta, att det är svårt att komma in i hennes liv, riktigt långt in är det en omöjlighet att komma. Men jag ska försöka att göra det, för att jag vill det och för att jag vill att hon ska veta att det finns människor man kan lita på. Jag har fått uppleva det, att det finns människor att lita på, och jag tycker att hon om någon är värd det med.

Jag vill att hennes 2a också ska få veta det. För hennes 2a litar inte på en enda människa, knappt sig själv. Hans självförtroende är under lägsta nivån, och varje gång jag ser honom gör det ont i mitt hjärta. Jag vill så gärna ta honom i min famn och krama om honom och säga till honom att det kommer att bli bra. Men så funkar det inte förståss, men jag vill.

I onsdags åkte hennes 2a till ett behandlingshem, det ligger i Halland. Det är ett behandlingshem som är privatägt. På detta behandlingshem finns det 10 brukare, och 1-2 personal dagligen. Ingen struktur, inget matschema, inga mattider, ingen daglig sysselsättning. Det finns färdigrätter hade hennes 2a sagt. Dom handlar mat dag för dag. Det finns en av brukarna som har som sitt ”jobb” att göra lunch dagligen. Han får alltså pengar för att göra lunch till sig själv och sina ”kompisar”. En av dagarna skulle hennes 2a gå ner och sola, där hittade han en uppdrucken 75a vodka.

Dom som är där är mycket äldre än hennes 2a. Dom vet mycket väl vem hennes 2as pappa är, för han har själv varit på detta behandlingshemmet. Dom andra brukarna vet också mycket väl vem hennes 2as pappa är. Dessutom, vill hennes 2a inte veta av sin pappa. Hennes 2a har redan blivit erbjuden piller! För detta för ägaren som heter Mats, ca 1500-2000 kr /dygn och / brukare. Vi vet alla hur många dagar det är på en månad. Programet är på 6 månader. Vinstdrivande företag vill  jag säga.

Hennes 2as socialsekreterare, som är en ung donna som inte har så mycker erfarenhet av verkliga livet. Hon har läst till detta, och blev så klart glad för sitt jobb som nyexaminerad socialsekreterare. Men vad vet hon? Hon går på allt som Mats säger att hans vinstdrivande företag står för. Hon kan inte se igenom det, hon är bara nöjd med sin statestik som säger att hon har fått in sina klienter på behandlingshem. Det ser så klart fint ut i siffror.

Här har vi en kille som snart är 20 år, han har sedan i oktober månad sagt till sin socialsekreterare att han vill på behanling. Det är februari nu, och nu äntligen fick hon upp ögonen för att han ville på behandlingshem. Då sätter socialsekreteraren honom på ett behandlingshem med brukare som är lika gammla som hennes 2as pappa, som han absolut inte ska få umgås med. Dessutom finns det inte några rutiner what so ever på detta behandlinghem. Rutiner som ungdomar och så klart ungdomar i denna kategorin verkligen behöver. Hennes 2a fick själv be ”chefen” om ett jobb. Så det skulle ”chefen” fixa. Det var så rart av ”chefen”.

2 ggr i veckan kommer en behandlingsterapeut till behandlingshemmet. Till henne/honom ska 10 brukare gå. Även som behandlingsterapeut har man bara 24 timmar på ett dygn och av dessa 24, så arbetar man 8 timmar. Så man behöver inte vara raketforskare för att snabbt räkna ut att hon hinner inte med alla 10 på en dag, utan det blir istället att brukarna hinner träffa behandlingsterapueten 1 gång i veckan. Vilket så klart är på tok för lite.

Jag blir så arg när jag tänker på att samhället inte fångar upp dessa ungdomar som verkligen vill bli friska, som så gärna vill leva ett helt vanligt liv. Hennes 2as bakgrund är inget man är avundsjuk på, inte det minsta. Men nu vill han, och då kan jag inte förstå att man inte låter honom. Tar honom på allvar och hjälper honom att göra hans liv till ett bra liv. Hennes 2a är också värd en ny chans, om inte fler. Nej, han har inte gjort allt rätt och han har gjort saker som verken han eller någon annan är stolt över. Han har tillsatt saker i sin kropp som gjort att han blivit så här, men han vill inte mer. Han vill bli frisk, han vill vara som en vanlig 20 åring, som har ett liv, vanliga kompisar. Han orkar inte längre ha någon som dagligen jagar honom, för saker som han gjort mindre bra.

Alla är värd en andra chans, och jag skulle kunna göra allt, jag skulle kunna lägga ner min själ för att få hennes 2a att få ett lika rikt liv som mina juveler har. Jag vill så gärna, och jag vet att denna gången vill hennes 2a också så gärna.

Till Mats på behandlingshemmet har jag inte så mycket att säga. Eller jo, det hade jag haft om jag hade haft honom framför mig. Han är säkert en bra människa, en människa med sinne för business. Men att handha människor, det är inte business.

Hennes 2a är ingen business!

Kvalitetstid…

Igår efter mitt jobb hämtade jag 3an hos sjukgymnasten. Han var hos en ny sjukgymnast, på nytt rehab. Förra sjukgymnasten var inte inställd på att han måste blir bra igår, hon var mer inställd på att bygga upp för framtiden. Som sjukgymnast till en hockeyspelare mitt i karriären måste man kunna göra båda. Därav bytet av sjukgymnast och rehab.

Jag satt i bilen en stund, innan 3an kom ut. När han kom ut från rehaben så log han så där brett som bara 3an kan, han gick mot mig och när han var en bit ifrån sa jag:

-Shit va du är snygg!

Han log om möjligt ännu bredare och sa:
-Inte svårt att vara snygg med en sån mor!

Nu log jag, och jag kände hur kärleken till mitt tredje barn fullständigt fyllde hela min kropp och hjärta med värme. Underbara unge tänkte jag.

Vi skulle handla present till juvelpappan, han har födelsedag idag. Juvelpappan hade önskat sig en gratängform, så den fixade vi. Sen fick han 2 par strumpor från Gant. 2 par strumpor på Gant kostar mer än halva min skosamling!

När 3an och jag sitter vid köksbordet och äter kvällsmat, vi pratar om allt mellan himel och skokräm. Då slår det mig vilken lyx det är, som förälder till mer än ett barn, att få ha ensamtid och kvalitetstid med ett barn åt gången. Jag vet att det ibland kan vara en total omöjlighet för vissa familjer och föräldrar att uppleva den lyxen. Men det är även lyx för barnet, att få ha sin ena eller båda sina föräldrar helt för sig själv.

Jag tänker direkt på programmet ”Familjen Annorlunda”. Hur är det tekniskt möjligt att ha så många barn, och känna att man hinner med alla som förälder? När jag ser det programmet, då är det nog den enda gången jag känner mig riktigt riktigt normal, och jag känner mig dessutom som en jäkligt bra mamma.

Mannen med kundvagnen…

Telefoniprojektet hade deadline igår, det blev klart och allt funkade som det skulle, nästan. Det finns inget som alltid funkar som man vill, och som det ska. Men det fungerade så pass bra, att mitt ansiktsuttryck var ställt på ”nöjd-mode” när jag åkte hem igår kväll.

Jag skulle överraska 3an med att vi skulle handla snabbmat, för mina armar ben och hjärna var inte i laga mat tillstånd. Men jag var tvungen till att åka snabbt in i mataffären innan jag skulle hämta upp 3an hos juvelpappan. När jag står där i mataffären, och försökte anstänga min hjärna till att komma ihåg vad det var jag  behövde kompletera med, kommer det en man med en kundvagn. I kundvagnen sitter en flicka på ca 1 år. Han kör på mina ben med kundvagnen, därför ser jag honom. Jag vänder mitt ansikte mot honom och tittar på honom, han ler och säger förlåt. Jag ler tillbaks men säger ingenting.

Mannen med kundvagnen säger:
-Men heeeej! Hur är läget? Det var minsann inte igår!?

Jag tittar på honom, och min trötta hjärna börjar jobba på högvarv. Vem är detta? Känner jag honom? Jag tittar på flickan för att kanske hitta en ledtråd. Flickan sitter i vagnen och suger på sin napp, hennes otroliga sugbehov får mig att tänka på bebisen i Simpsons. Min hjärna hinner tänka mycket men tillslut säger jag:

-Hej! 
Jag hör hur förvånad jag låter på rösten.

Mannen med kundvagnen säger:
-Gud jag känner nästan inte igen dig, men shit du ser bra ut och du ser verkligen ut att må bra! Hur är det med familjen? Är det bra med kidzen?

Kidzen? Juvelerna menar han? Dom är inte kidz, dom är män.
Jag:
-äääh jo men det är bra med dom.
Familjen tänker jag? Vet han om att jag och juvelpappan inte är gifta längre?
Mannen med kundvagnen:
-Ja, och syrran? Henne träffade jag faktiskt för inte så länge sedan. Kul, för det var fan länge sedan.

Syrran? Okej, det måste vara någon som känner henne. Han babblar på medan jag försöker tänka ut vem han är. Han berättar att han och frun köpt hus, har 2 barn, två flickor. Han jobbar fortfarande som säljare och han har bytat jobb för någon månad sen, men trivs jätte bra på sitt nya jobb. Föräldrarna dom är pensionärer, och har det bra. Reser en del, passar barnbarn så fort det finns tillfälle. Njuter av livet helt enkelt.

Jag ser nog ut som ett frågetecken. Men jag håller god min lyssnar och nickar!

Mannen med kundvagnen:
-Ja jag såg farsan din för någon månad sen! Han såg ut att må bra!

Där och då förstod jag att mannen med kundvagnen inte kände mig. Han trodde att jag var någon annan. För när han sa att han träffat min pappa för någon månad sen, och dessutom intyga att min pappa såg ut att må bra insåg jag att detta inte var rätt.

Jag:
–Jag undrar om du inte tagit mig för någon annan? För min pappa är död, så det är en omöjlighet att du sett honom eller ens träffat honom!

Mannen med kundvagnen står och gapar. Han stirrar på mig och kliar sig i håret precis vid örat.

-ooookeeeej, säger mannen med kundvagnen.
Vid detta laget suger flickan som sitter i kundvagnen frenetiskt på sin napp. Hon märken att stämningen är lite annorlunda än vad de båda vuxna människorna som står precis vid henne önskar!

Mannen med kundvagnen:
-Heter inte du Jeanette?
Jag:
-Nej det gör jag inte. Jag skrattar och tycker det är jätte kul.

Mannen med kundvagnen som berättat halva sitt liv för mig på mindre är 2 minuter. Mannen  som dessutom trodde han träffat och sett min döda pappa på stans gator, just han, är knall röd i ansiktet och vet inte vad han ska säga.

Mannen med kundvagnen:
-Detta måste vara något av det sjukaste jag varit med om. Du har en dubbelgångare, och ni är tvillinglika. Jag tycker detta är så pinsamt, så jag skulle helst av allt bara vilja trilla ner i en lucka i golvet.

Jag skrattar högt och tycker detta är så himla kul. Mannen med kundvagnen har verkligen berättat mycket om sitt liv, och han trodde verkligen att jag var Jeanette.

Vi pratar lite till och jag avslutar med att säga:
-Hälsa hem!

Mannen med kundvagnen bara virrar på huvudet, skrattar och säger:
-Du tyckte verkligen detta var jätte kul!?

Jag strök flickan som satt i kundvagnen över håret  och viska högt i hennes öra:
-Din pappa är en förvirrad människa, du måste lova att du tar hand om honom!

Mannen med kundvagnen skrattade och vi säger hej då!

En prövohelg…

2014 skulle vara året jag skulle fortsätta att vara en förlåtande människa. Jag skulle fortsätta vara en bra medmänniska, fortsätta vara en så bra mamma jag bara förmår till mina juveler. 2014 skulle vara året då jag inte skulle känna ett uns av bitterhet, vara avundglad på många, men aldrig någonsin vara avundsjuk. Jag skulle bygga upp självförtroendet och min självrespekt skulle få sig en rejäl skjuts uppåt.

Det har inte gått så många dagar på 2014, och jag kan inte säga att jag misslyckats med något av detta, heller inte lyckats vara överdrivet duktig och gjort allt jag tänkt mig. Men allt tar sin tid, och tiden har jag lärt mig att älska istället för att tycka mindre bra om. Men igår fick mitt förlåtande-jag sig en rejäl prövning.

Hon smsade och frågade om Hon fick komma hit. Mitt hjärta fick sig en riktig mollbergare där inne i hjärtegropen när jag läste smset. Sen den dagen Hon fullständigt förstörde all vänskap som fanns mellan oss, har hon verken fått komma hit eller träffa mina barn. Jag fullständigt stängde alla kanaler in till mig för henne. Det fanns inte en enda kanal för Hon in i mitt liv. Jag fullständigt stängde Hon ute. Skulle Hon så mycket som titta åt mina juvelers håll, skulle jag antagligen inte vara stolt över mig själv, för det jag hade gjort eller sagt. Hon svek inte bara mig, Hon svek även mina juveler. Mina juveler tog avstånd från Hon till 100%. Dom ville inte veta av Hon. Juvelerna stod bakom mig till 200%, och har gjort hela tiden.

Detta var snart 2 år sedan. Tiden har gått, och vi har pratat och vi har försökt få till något som skulle likna vänskap. Det är bara till att inse att det kommer aldrig någonsin bli som det var. Hon förstörde 22 års vänskap, för att det enda Hon gjorde där och då var att tänka på sig själv, och ingen annan än sig själv.

Under tiden som Hon och jag har försökt få till någon sorts av vänskap har juvelerna hållt sig i bakgrunden. Lyssnat, kommit med råd, och sagt att jag skulle följa mitt hjärta. Vissa dagar litar jag på Hon till 100, vissa dagar litar jag inte på Hon det minsta. Det är en svår balansgång, och det är mycket som ska falla på plats och det är mycket som ska byggas upp igen. Hela korthuset rasade, och inte nog med det, när väl korthuset rasat stampade Hon på det ett par gånger när det väl rasat.

Hon ville komma hit för att prata med MINA juveler, Hon ville be dom om ursäkt och Hon ville försöka få deras förlåtelse. Jag pratade med juvelerna, och dom tyckte det var okej att Hon kom. Jag svalde hårt, och tänkte att nu öppnar jag ännu en kanal in. Är jag beredd på att göra det? Är jag beredd på att släppa in Hon en liten bit till? In i MITT liv, som jag på två år har byggt upp igen så gott det bara går. Jag känner att jag lyckats ganska så bra, ska jag tillåta mig att ge Hon chansen att förstöra allt detta igen?

Jag kom på mig själv att tänka negativt, att låta bitter i mina tankar och inte vara speciellt förlåtande. Jag har bestämt att ge vår 22 åringa vänskap en chans, för att se om det går att bygga upp. Då måste jag låta henne få be om ursäkt, låta henne visa att hon försöker. Jag skrev ett sms till henne att hon kunde komma.

Det ringde på dörren, jag öppnade och där ute stod Hon. Jag kramade henne och bad henne komma in. Jag pratade med 1an i telefon, så jag gestikulerade mest. Hon kom in och stängde dörren. 2an och 3an satt i soffan, jag tittade på dom, och dom tittade på mig. Jag fortsatte prata med 1an i telefon. Jag sa inget, jag gav dom ingen hint om vad dom skulle göra. Jag lät dom göra det som för dom kändes bäst. Dom gick fram och kramade henne. Jag såg i hennes ögon att hon, precis som hon sagt så många gånger, hade saknat juvelerna så fruktansvärt mycket.

Det blev en bra kväll och allt flöt på. Nästa prövning kom när hon frågade om det var okej att hon sov över. Tänk snabbt tänk snabbt var min tanke. Mitt svar blev att det gick jätte bra. Inte för att jag litar verken mer eller mindre på Hon. Inte för att jag förlåtit allt Hon gjort bara för att Hon visa mänsklighet tillsammans med mina juveler. Eller för att jag på något vis tycker synd om Hon för att hon råkar bo med stans största fjant, och dom var ovänner och Hon ville inte åka hem till fjanten. Nej, det var för att jag lovat mig själv att vara en förlåtande människa, inte vara bitter och lovat mig själv att vara en god medmänniska. Därför sa jag att det var okej att Hon sov över. Allt kommer att ta sin tid. Det som vi byggt upp på 22 år, tog henne 2 minuter att rasera. Det tar inte verkan 2,6 eller 12 minuter att bygga upp igen. Men tillåter jag mig inte att vara allt det där jag lovat mig själv, så tror jag att det är jag som kommer att må sämst.

Hon sa till juvelerna att Hon lärt sig en läxa. Att Hon aldrig kommer att förlåta sig själv för det Hon gjorde mot mig och mot dom. Den meningen räckte för mig för att jag skulle säga att det var okej att Hon sov över, att det var okej för mig att sitta i soffan tillsammans med Hon idag på morgonen och dricka morgonkaffet. Den meningen räckte för mig, för att jag skulle känna att självrespekt, det har jag så mycket av så Hon skulle kunna få lite Hon med, och då skulle det finnas mycket kvar bara till mig.

Idag när jag och 3an satt vid kökdbordet och åt middag så pratade vi om gårdagen, och hur han hade känt och vad det betydde för honom att Hon sa det Hon gjorde. Då sa 3an:

–När vi satt där i soffan på kvällen, skrattade och pratade som vi alltid gjorde förr, då kom jag på att jag faktiskt saknat Hon. Jag trodde att jag inte brydde mig om Hon kom eller inte. Men att jag saknat Hon, och det var skönt att höra att Hon ångrade sig och att var väldigt ledsen för det Hon gjort.

Då insåg jag att  allt det jag vill stå för, det vill säga att vara en förlåtande människa, att vara en god medmänniska, att inte känna bitterhet och att ha en stor portion självrespek, det har jag fört över på mina juveler. Dom förlät, dom lyssnade och dom svarade. Utan att dom för den delen ruckade en militmeter på sin självrespekt. Det kändes underbart befriande att vid kökbordet en söndagskväll, upptäcka det.

2an vet mer än vad jag vet…

Han är sjukt snygg, så där snygg så det är nästan perfekt. Han är så där perfekt på alla plan. Han är ödmjuk, man när det behövs och han är djup när det behövs, säkert jätte romantisk när det behövs. Han har humor, han har 6pack, mörkt snyggt hår. Han bor i ett hus som är så sjukt smakfullt, så där perfekt, som hela han.

Detta sjuka fenomen är min vän. Han är min jätte jätte fina vän. Jag kan skriva och prata med honom om allt, jag kan anspela på sex med honom, prata relationer med honom, jag kan prata allt med honom. Men jag kan inte se att han är så där sjukt perfekt. Eller jo, jag ser att han är snygg, och när vi varit ute flockar sig tjejerna runt honom och jag vet att Mr.Perfect är just det. Men i mina ögon är han någon som jag bara bryr mig så jätte jätte mycket om, någon som ger mig den uppmärksameten jag kräver. Skulle det hända honom något, skulle jag släppa allt jag hade i min händer och rädda honom. Jag skulle inte ens tveka.

När han har en relation försvinner han. Han är bara borta. Då vet jag att han har en kvinna i sitt liv. Jag låter honom vara, för jag vet att när det är slut, vilket det blir, kommer han tillbaks. Dessutom kommer han tillbaks innan det är slut, ett par tre dagar innan, och ber mig om råd. Sen är han min igen.

För att vi, jag och mina vänner ska veta vem vi talar om, så kallar vi honom för snyggeM. Då vet alla. En gång har jag hamnat i samma halm som honom. Det var efter en sjukt blöt kväll och natt. Vi skulle sova sked. Jo tjena… På morgonen när jag slog upp mina blå kände jag bara faaaaaaan! Upp, på med kläderna, in på toaletten och ringde till min ängel.

-Du måååååååste komma nu!!!
ängel:
-men jag kan inte köra!
Jag:
-Det skiter jag i, bara fixa det. Jag måste härifrån NUUUU!
-Ängel:
-Jag kommer….

5 minuter senare kommer bilen som ska hämta mig. I bilen sitter min ängel, men i passagerarsätet, vid ratten sitter hennes mamma!!!! Det kallar jag riktig vän! Jag hade gjort exakt samma sak för henne, och det vet hon.

Jag testade det, det var inget jag var jätte imponerad av, så det vara bara den gången. Så, då har vi testat det. Klart slut… Snyggem och jag har pratat om det, utan att någon av oss var speciellt generade. Det var bara något som var tvunget till att hända för att vi skulle kunna fortsätta att vara vänner. Det är vi.

Härom dagen pratade jag och 2an om SnyggeM. Mina juveler vet mycket väl vem SnyggeM är.

1. Han har en son som är lika gammal som 2an och förr spelade i samma lag som honom.
2. Han har sin firma på samma gård som 1an jobbar.
3. 3an vet vem alla är…

2an sa:
–Det kommer att bli du och SnyggeM en dag mamma!
Jag:
-Nej hjärtat det kommer det inte. Vad får dig att tro det?
2an:
-Han behöver en sån som dig!
jag:
-En sån som jag??
2an:
-Ja, en som kan sätta honom på plats, en som låter honom surfa, en som hans barn gillar sjukt mycket, och någon som han kan lita på. Han vet inte om det men du är den rätta för honom mamma!
Jag:
-Du är söt 2an, men nej, det kommer aldrig bli SnyggeM och jag.
2an:
-Vi får väl se. Men du ska veta att jag har rätt i detta.

Är det inte helt underbart att ens barn vet vem som kommer bli ens nästa man, långt före man själv har greppat det och förstått det? Jag önskar er alla den sortens av barn.

En bra lördag…

En lördag när en lördag är som bäst.

Jag och 3an har haft hela dagen för oss själva. Mycket ensamtid. Vi åkte och käkade lunch, sen var det dags för shopping. 3an skulle köpa nya skor. Han hittade, eller jag hittade, ett par jätte fina boots till honom. Gant, jag är förälskad i Gant. Hade jag kunnat hade jag handlat hela butiken till mina pojkar. Så fina och stilrena kläder och skor till riktiga män. Det blev en jätte fin tröja också, från Gant. Han är stilig min 3a.

Sen har vi övningskört! Inte i trafiken, utan på en stor parkering. Detta är första gången som jag övningskör med någon. Juvelpappan har skött allt detta med 1an och 2an, och han har gjort det jätte bra. Men det är väl min tur nu då, så han fick köra min lilla svarta, och gjorde det jätte bra. Han har kört lite med juvelpappan också, så det var inte första gången. Men juvelpappan får köra med 3an i trafiken först, så att han blir van och varm i kläderna. Jag känner att det klarar inte mina nerver, att ta ut honom i trafiken när han inte är van vid det. Att vara rädd ”bilskolelärare” kanske inte är rätt signaler att skicka ut?!

Att få ensam tid med ett av sina barn, det är lyx och helt underbart. Jag njuter av varje sekund jag får tillfälle till ensamtid med någon av mina juveler.

Nu ligger jag och 3an i var sin sida av soffan och tittar på en film. Det är livskvalitet. Jag njuter av min lördag. Filmen levererade ett ”motto” som jag tänkte delge er:

Ända sättet att komma över en man, är att se till att man hamna under en annan.

Med de orden önskar jag er en mysig lördags kväll. Va rädda om varann!