Igår efter mitt jobb hämtade jag 3an hos sjukgymnasten. Han var hos en ny sjukgymnast, på nytt rehab. Förra sjukgymnasten var inte inställd på att han måste blir bra igår, hon var mer inställd på att bygga upp för framtiden. Som sjukgymnast till en hockeyspelare mitt i karriären måste man kunna göra båda. Därav bytet av sjukgymnast och rehab.
Jag satt i bilen en stund, innan 3an kom ut. När han kom ut från rehaben så log han så där brett som bara 3an kan, han gick mot mig och när han var en bit ifrån sa jag:
-Shit va du är snygg!
Han log om möjligt ännu bredare och sa:
-Inte svårt att vara snygg med en sån mor!
Nu log jag, och jag kände hur kärleken till mitt tredje barn fullständigt fyllde hela min kropp och hjärta med värme. Underbara unge tänkte jag.
Vi skulle handla present till juvelpappan, han har födelsedag idag. Juvelpappan hade önskat sig en gratängform, så den fixade vi. Sen fick han 2 par strumpor från Gant. 2 par strumpor på Gant kostar mer än halva min skosamling!
När 3an och jag sitter vid köksbordet och äter kvällsmat, vi pratar om allt mellan himel och skokräm. Då slår det mig vilken lyx det är, som förälder till mer än ett barn, att få ha ensamtid och kvalitetstid med ett barn åt gången. Jag vet att det ibland kan vara en total omöjlighet för vissa familjer och föräldrar att uppleva den lyxen. Men det är även lyx för barnet, att få ha sin ena eller båda sina föräldrar helt för sig själv.
Jag tänker direkt på programmet ”Familjen Annorlunda”. Hur är det tekniskt möjligt att ha så många barn, och känna att man hinner med alla som förälder? När jag ser det programmet, då är det nog den enda gången jag känner mig riktigt riktigt normal, och jag känner mig dessutom som en jäkligt bra mamma.