Var och när gick det fel…

Tittade på Jenny Strömstedts debattprogram igår på tv. Läste hennes krönika för några dagar sedan, om det hon väljer att kalla ”knullgubbar”. Rakt upp och ner, kallar Jenny idioterna som springer omkring i vårt land och ofredar barn för ”knullgubbar”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla dom för, jag har många ord och namn på lager. Men jag, precis som Jenny, väljer att kalla dessa fruktansvärda människor för ”Knullgubbar”.

Igår när jag var och handlade, så träffade jag en bekant. Han och hans familj har en fruktansvärd upplevelse av just dessa knullgubbar. Att man bara överhuvudtaget överlever, det är för mig en gåta. Att man någonsin ler igen efter en familjetragedi som han och hans familj var med om. Det var på 80-talet som hans lillasyster försvann spålöst, när hon var på väg till en kompis.

Hon hittades igen, men tyvärr var hon inte i livet. Knullgubben tog hennes liv, hon hann bli 10 år.

Jag och bekanten stod där i affären, mitt i bland frukt och grönsaker och pratade om det som idag händer. Bekantens känslor och rädsla att det ska hända hans barn någonting. Föräldrar har blivit varnade för att det springer ”knullgubbar” löst i stan. Man ska se till att följa sina barn till och från skolan. Till och från aktiviteter. Till och från deras kompisar. Men ska helt enkelt vara vid barnens sida 24/7. En ekvation som är omöjlig. Till  Familjer som bor i delar av stan som har fina parker in på knuten, har blivit ”extra” varnade för knullgubbar. Parker är ett tydligen ett favoritgömställe för knullgubbar. Där kan dom gömma sig, spana och slå till.

Bekanten berättade att det är en omöjlighet att skydda sin barn till 100%. Man kan inte låsa in sina barn, för att man själv är rädd, rädd för det som varit. Men bekanten tyckte att situationen var jobbig, och läskig och det kändes som en märklig situation. Att vara rädd för det som hände hans lillasyster, ska hända hans egna barn.

Att försöka sätta sig in i vad bekanten går igenom, det är en omöjlighet. Man kan bara genom sin egen känsla och sin egen rädsla för att något så fruktansvärt ska hända sina barn försöka förstå.

Bekantens pappa dog av sorg efter vad som hänt hans lilla flicka. Han blev aldrig sig själv igen. Det är en sorg i sig, och så fruktansvärt smärtsamt för alla inblandade.

Jag kramade om bekanten och sa att jag tyckte det var kul att se honom igen. Jag sa till honom att jag tyckte att han såg pigg glad och fräsch ut. Jag bad honom att han skulle vara rädd om sig själv och ta hand om sin familj. Jag bad honom hälsa till sin syster (dom var tre syskon).

Jag fortsatte att plocka de varor jag skulle ha, jag stötte ihop med bekanten en gång till. Denna gången såg inte han mig. Jag tittade på honom, och tänkte; Det finns ingen som med blotta ögat kan se vad bekanten har varit med om. Det finns ingen som kan se på bekanten den fruktansvärda sorg han bär inom sig än idag. Med blotta ögat kan man bara se vilken man som helst, lite ”välmående” om magen, utomlandsbrun i ansiktet och snyggt klädd.

Med blotta ögat kan man heller inte peka ut vem som är en knullgubbe. En knullgubbe kan vara vem som helst av alla de män som rör sig i parken intill. Var och när gick det fel, så att en knullgubbe blev en knullgubbe?

Hjälps åt…

När jag kom hem ifrån jobb, då hade 2an diskat all disken. Han hade vikt och lagt in sin tvätt. Han hade bäddat sängen.

När 3an kom hem ifrån sin träning, gick han rakt fram till mig gav mig världens mysigast kram, tackade mig så jätte mycket för att jag hämtade nycklar och busskort till honom innan idag. Han sa till mig: –Du var min räddare i nöden mamma.

När jag var i affären och handlade efter jobb, ställde jag mig i en kassa där dom endast tog kort. Framför mig i kön stod en ung tjej, hon skulle bara ha en påse jordnötter. När hon kommer fram, då ger hon kassören en 20a. Kassören föklarade för henne att tyvärr, dom tar bara kort i den kassan. Jag säger till kassören att ta det på mitt kort, tillsammans med mina varor. Hon tittade på mig, tackade så hemskt mycket flera gånger. Hon frågade om jag ville ha hennes 20a. Jag sa nej tack, ta dina jordnötter på bandet, det är okej. Hon tackade igen innan hon försvann.

Innan ringde jag till 1an, jag frågade vad han gjorde? Han sa att han lagade mat till Z, för hon var jätte jätte hungrig. Hon hade precis kommit hem ifrån stallet och hungern gjorde att hon var inte jätte pigg och glad. Jag bad att få återkomma lite senare, så att 1an kunde få laga mat, och Z äta mat i lugn och ro.

Med detta inlägg vill jag uppmana alla att hjälpas åt, allt blir så mycket lättare. Alla blir gladare, och livet blir lättare att leva. Var rädda om varann, ta hand om varann och hjälp åt!

Det skulle aldrig funka…

Juveltorsdag imorgon, innebär handla och fylla på kylen idag. 4 papperspåsar och 3 plastpåsar fyllda med sånt man kan äta. När jag kommer ut ifrån affären, till den stora parkeringen, möter min blick en man som verkligen tilltalar mitt tycke enormt mycket. Våra blickar möts, jag ler. Han ler också. Han står vid sin bil, han har precis hoppat ur bilen och ska stänga bildörren på förarsidan. Jag tittar och hoppas att han ska skynda sig så vi kan mötas, innan jag är framme vid min bil.

Han går runt bilen, öppnar dörren till baksätet. Han böjer sig ner och strecker sig efter något i bilen. Jag är framme vid min bil, de står två bilar emellan hans och min. Jag kan inte se vad det är han sträcker sig efter.

Jag letar efter mina bilnycklar, nästa gång jag tittar upp är han nästan jämsides med mig vid min bil. Nu ser jag vad han sträckte sig efter i bilen! I handen bär han en sån där hopfällbar kort i plast, en är brun och svart. Han har en hopfällbar plast korg när han går och handlar!!! Vuxenpoäng, verkligen. Men han gick fetbort ur mitt liv direkt. Så osexigt och så omanligt.

2an och 3an brukar säga:
–Mamma, du är för kräsen för ditt eget bästa. Du kommer aldrig att hitta någon, för det finns ingen som är som du vill att dom ska vara.

Det är inte sant, juvelerna har fel. Men när en man på över 1.85, vätränad, med DE ögonen kommer med en hopfällbar plastkorg när han ska handla, det skulle aldrig funka.

En torsdag i matbutiken

Idag efter jobb åkte jag för att handla lite saker som jag glömde igår.

När jag kom in i affären gick jag min vanliga runda.
Frukt, grönt, bröd, kex och kakor, sen vidare för att ta färsk kyckling. Flytande margarin, runda hörnet för att ta chevreost. Tillbaks igen för att ta Coca Cola. Tillbaks vid osten, tar jag genvägen i gången där ketchupen är. Trotts att jag såg ketchupen, så glömde jag handla det. När jag går i den gången där ketchupen står, ser jag en liten kille på lite mer än 1 meter. Han står vid lösgodiset.

När jag kommer hela vägen fram till lösgodiset, jämnsides med pojken på lite mer än 1 meter, ser jag att han har hela munnen full med godis. Han skrattar så hjärtligt, och fortsätter plocka sitt favoritgodis, eller han plockar allt han når. Han når ganska mycket godis, för armarna på såna små människor har en tendens till att bli längre än vad människan är lång. Han skrattar fortfarande hjärtligt för sig själv medan han trycker i sig allt godis han kan nå. Vilken lycka, en helt vanlig torsdag.

Jag tittar mig omkring, men ser verken någon mamma eller pappa till den lilla människan. Jag tar en påse, börjar fylla min samtidigt som jag skrattar och ler för mig själv över den lilla människan som en helt vanlig torsdag har fest, där mitt i matbutiken. Jag slår ett öga åt höger. Jag ser redan att kvinnan som kommer med kundvagnen är den lilla människans mamma. Den lilla människan har en lillasyster, som sitter i vagnen som kvinnan med svarta ögon kör.

Den lilla människan har också fått syn på kvinnan med svarta ögon och snabba steg. Den lilla människan skrattar så högt och så hjärtligt, samtidigt som han det snabbaste han kan trycker i sig mer godig. Vid detta laget kan han inte ens stänga munnen. Men skratta det kan han, men skrattar det gör inte hans mamma. Hon är nu meter ifrån honom och den lilla människan skrattar så att han kiknar, samtidigt som han tuggar och greppar mer godis.

Kvinnan med svarta ögon tar tag i den lilla människans arm, den lilla människan får en gratis skjuts in i gången där ketchupen står, samtidigt som han fortsätter skratta hysteriskt.

Dom är borta, men jag hör att mamman säger några väl valda ord till den lilla människan på ett språk som jag inte behärskar.

Tänk att få vara strax över metern, veta var godiset är i matbutiken, kunna komma loss från sin mamma som är tråkig och sin lillasyster som är pest och fullständigt få frossa i lösviktsgodis en helt vanlig torsdag. Jag hade också skrattat hysteriskt och hjärtligt!