Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

Jag älskar dom varje dag i veckan…

När jag ser mina juveler, det spelar ingen roll vem av dom det är, så går det en stöt genom hela kroppen. Stöten som går genom kroppen är bara kärlek. Det finns inget annat i den än väldigt stark kärlek. Stöten som går från top till tå är laddad med så mycket kärlek.

Jag kan inte få nog av mina barn. Jag kan reta ihjäl mig på dom, jag kan gå helt bananas på dom, och jag kan gapa och skrika på dom. Men jag älskar dom som fruktansvärt mycket. Det finns inte så mycket ord, det finns inga ord som riktigt kan beskriva HUR mycket jag älskar dom. Dom är stora och vuxa alla 3. Men när man ser dom ligga i soffan och sova, eller se dom ligga i sängen och sova, så oskyldiga och så underbara, jag blir knäsvag och mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Varje gång jag träffar mina juveler får jag bevisat för mig att all tid, alla bråk, alla hårda regler och att inte ge efter för sina beslut har gett mig världens bästa barn. Dom missar aldrig att säga att dom älskar mig, dom missar aldrig att bevisa att jag är älskad. Dom missar ibland att diska, plocka undan tvätt. Dom missar ibland att göra det jag bett dom om. Det är då jag går bananas, det är då jag skriker och gapar det är då dom tittar på mig och sen tittar på varann och säger
-Du har fan damp mamma!

När jag sen kommer hem dagen efter från jobb, då är allt gjort som jag bett om, skriket om, dampat om. Det är tillräckligt med bevis för att jag ska veta att dom har respekt och att dom älskar mig. Bevis på att dom vill vara bra människor.

1an, 2an & 3an Jag älskar er av hela mitt hjärta, varje dag i veckan. 

Tomt och tyst…

En vecka med fart och fläkt, middagar, hockeymatcher, hämta och lämna. titta, prata skratta och bara vara. Tvätt och allt annat som här en vecka som mamma till. Torsdag, tomt tyst, inte en enda juvel i soffan när man kommer hem. Bara mina skor i hallen. Inget vad ska vi äta. Ingen att krama, ingen som kramar tillbaks. Tomt och tyst.

Tomt och tyst och förbannat tråkigt

Stackars barn…

Läser i tidningen om barn som misstänkts blivit sålda pga fattigdom. Barn som blivit kidnappade av misstänkta pedofiler. Barn som hittats och där de biologiska föräldrarna vill ha tillbaks sitt barn dom en gång gav bort, för att dom inte hade råd att behålla barnet.

Är det en förälders rätt att göra så mot ett barn? Att bara ta tillbaks? Blir barnet lyckligare av det? Är det en förälders biologiska rätt att bara ta tillbaks? Barnet har levt i fattigdom, och ingen vet vad det stackars barnet har fått vara med om. Barnet kommer att få leva i fattigdom hos de biologiska föräldrarna, och gud vet vad barnet kommer att få vara med om hos sina biologiska föräldrar. Men fattigdom eller rikedom, vad spelar det för roll? Vem säger att det finns mer kärlek hos föräldrar med pengar, än hos de föräldrar som lever betydligt enklare och fattigare?

Pengar underlättar att leva, har du mycket pengar kan du köpa dig framgång och du kan köpa dig saker. Men du kan aldrig köpa kärlek. Föräldrarna jag läser om har sålt sitt barn för en summa pengar, som i svenska mått mätt inte ens räcker till en månads hyra till en lägenhet. Men i deras mått mätt, räcker det att leva och mätta många barns munnar länge länge. Olagligt så klart, och jag tycker inte att dom ska komma undan en sekund. Man gör inte så, man behandlar inte ett barn på det sättet. Man behandlar inte någon så. Få sitt liv mätt i pengar, gör det någon lycklig? Skulle inte tro det.

Jag läser om flickan som försvann på en semsterresa i Portugal. Polisen undersöker nu om hon kan ha rövats bort av en liga full med pedofiler. Det gör ont i hela min kropp när jag läser det, tänk om det är så? Tänk om hon fortfarande lever, och tänk efter vad hon har fått vara med om? Man vill inte ens ha tanken i sitt huvud. Hennes föräldrar har pengar, hennes föräldrar älskar sin lilla dotter mer än vad det finns ord. Dom har inte en sekund satt sig ner, och gett upp sökandet efter sin älskade lilla dotter, som så fruktansvärt bara försvann ur deras händer en semesterdag i soliga portugal. Dom har pengar, dom har råd att betala vad som krävs för att sökandet efter deras flicka aldrig ska ta slut. Dom kommer att betala pengar tills hon hittas. Hon har tur, det finns både kärlek och penger i den familjen hon kommer ifrån.

OM, jag säger om dom hittar henne i livet, hur mår hon då? Kommer hon någonsin få ett bra liv igen? Vad är bäst för henne? Inte för föräldrarna, utan för henne. Att vara i livet, och under alla dessa år utsatts för fruktansvärda saker, som man själv inte ens kan förställa sig? Eller att hon inte är i livet, utan får vara ifred, i lugn och ro på ”andra sidan”? Jag kan inte svara på den frågan, jag vill inte svara på den frågan.

Vad rör sig i huvudet på människor som gör barn illa? Hur kan man göra barn illa?

Vad är det som får biologiska föräldrar att bara ta sig rätten att ta tillbaks sitt barn? Ett barn som man en gång lämnat bort av olika anledningar?

Det är kärlek det…

Lika glad som mina juveler kan göra mig, precis lika galen kan dom göra mig. Jag kan känna fruktansvärd ilska, och jag kan bli så fly förbannad på dom.

 2an och jag kan inte diskutera,  det blir stopp direkt. Han kan inte föra en diskussion som är negativ för honom. Dessutom väljer han vädigt ofta att ta det negativt. Han säger en och samma mening hela tiden. Jag blir frustrerad och mitt tålamod sätts på prov. Mitt tålamod i vissa lägen är noll. Den finns inte, totalt obefintlig. Ikväll var en sån gång då vi verkligen inte kunde se varann innan det tog fart. Jag erkänner att mitt humör är en av mina sämsta sidor. Det går från 0-100 på 2 sekunder. Det går över lika fort igen, oftast. Men jag kan blir sanslöst jävla förbannad. Idag var det inte så farligt, för jag svalde. Jag orkade inte säga emot, och gå in i en diskussion med 2an. Man får välja sina strider.

3an och jag kan diskutera och prata om saker. Han kan bli väldigt sur om han inte får som han vill, men oftast kan man resunera med honom på ett sunt sätt. Han lyssnar, och han säger vad han tycker. Vi kommer oftast fram till en lösning. Inte konflikträdd det minsta, och har aldrig varit. Det är väldigt sällan 3an och jag blir ovänner.

1an är den mest konflikträdda av alla. Han disuterar aldrig fram en lösning, för det finns inget att lösa. Man springer innan. En period kunde jag och 1an inte ens se varann. Vi blev ovänner för allt, och vi skrek och gapade på varann. Det var många år sedan nu, men det var verkligen en jobbig period.

Jag älskar alltid mina barn, alla dagar i veckan. Men det är inte alla dagar jag tycker om dom. Som tur är så händer det inte så ofta att vi blir ovänner nu mera. Det är en av de positiva saker med att dom blivit större, och vuxna. Dom kan säga emot, vara kaxiga och säga korkade saker. Jag kan bli arg, jag kan gapa och skrika och jag kan säga emot jag med. Men när jag blir riktigt arg, arg på riktigt, då vet dom. Juvelerna har den respekten för mig, trotts sina cm och kg. Det har dom i sig sedan dom var små.  Dom vet att det bara är att göra som jag sagt. Men numera tror jag inte ens att jag behöver bli så arg mer än kanske en gång om året.

Men det är väl det som är kärlek!? Att man kan bli helt galet arg, samtidigt känna enorm kärlek. Sen förlåta och vara vänner, och göra allt för varann.

Var och när gick det fel…

Tittade på Jenny Strömstedts debattprogram igår på tv. Läste hennes krönika för några dagar sedan, om det hon väljer att kalla ”knullgubbar”. Rakt upp och ner, kallar Jenny idioterna som springer omkring i vårt land och ofredar barn för ”knullgubbar”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla dom för, jag har många ord och namn på lager. Men jag, precis som Jenny, väljer att kalla dessa fruktansvärda människor för ”Knullgubbar”.

Igår när jag var och handlade, så träffade jag en bekant. Han och hans familj har en fruktansvärd upplevelse av just dessa knullgubbar. Att man bara överhuvudtaget överlever, det är för mig en gåta. Att man någonsin ler igen efter en familjetragedi som han och hans familj var med om. Det var på 80-talet som hans lillasyster försvann spålöst, när hon var på väg till en kompis.

Hon hittades igen, men tyvärr var hon inte i livet. Knullgubben tog hennes liv, hon hann bli 10 år.

Jag och bekanten stod där i affären, mitt i bland frukt och grönsaker och pratade om det som idag händer. Bekantens känslor och rädsla att det ska hända hans barn någonting. Föräldrar har blivit varnade för att det springer ”knullgubbar” löst i stan. Man ska se till att följa sina barn till och från skolan. Till och från aktiviteter. Till och från deras kompisar. Men ska helt enkelt vara vid barnens sida 24/7. En ekvation som är omöjlig. Till  Familjer som bor i delar av stan som har fina parker in på knuten, har blivit ”extra” varnade för knullgubbar. Parker är ett tydligen ett favoritgömställe för knullgubbar. Där kan dom gömma sig, spana och slå till.

Bekanten berättade att det är en omöjlighet att skydda sin barn till 100%. Man kan inte låsa in sina barn, för att man själv är rädd, rädd för det som varit. Men bekanten tyckte att situationen var jobbig, och läskig och det kändes som en märklig situation. Att vara rädd för det som hände hans lillasyster, ska hända hans egna barn.

Att försöka sätta sig in i vad bekanten går igenom, det är en omöjlighet. Man kan bara genom sin egen känsla och sin egen rädsla för att något så fruktansvärt ska hända sina barn försöka förstå.

Bekantens pappa dog av sorg efter vad som hänt hans lilla flicka. Han blev aldrig sig själv igen. Det är en sorg i sig, och så fruktansvärt smärtsamt för alla inblandade.

Jag kramade om bekanten och sa att jag tyckte det var kul att se honom igen. Jag sa till honom att jag tyckte att han såg pigg glad och fräsch ut. Jag bad honom att han skulle vara rädd om sig själv och ta hand om sin familj. Jag bad honom hälsa till sin syster (dom var tre syskon).

Jag fortsatte att plocka de varor jag skulle ha, jag stötte ihop med bekanten en gång till. Denna gången såg inte han mig. Jag tittade på honom, och tänkte; Det finns ingen som med blotta ögat kan se vad bekanten har varit med om. Det finns ingen som kan se på bekanten den fruktansvärda sorg han bär inom sig än idag. Med blotta ögat kan man bara se vilken man som helst, lite ”välmående” om magen, utomlandsbrun i ansiktet och snyggt klädd.

Med blotta ögat kan man heller inte peka ut vem som är en knullgubbe. En knullgubbe kan vara vem som helst av alla de män som rör sig i parken intill. Var och när gick det fel, så att en knullgubbe blev en knullgubbe?

Fett dåligt kom-ihåg!

Jag älskar så klart mina juveler precis som dom är. Med alla deras brister, och alla deras goda och bra sidor. Men många av mina juvelers mindre bra sidor, har jag själv varit med att skapa.

Idag ringer 3an:
–Hej! När du har din lunch, kan du köra hem och hämta mina skåpsnycklar och mitt busskort?
Jag:
–Fanns det mycket som du skulle komma ihåg imorse, eftersom du glömde både nycklar och busskort?
3an skrattar lite och svarar:
-Nej, men jag sov lite länge och fick brådis. Men kan du vara snäll att göra det för mig?Jag:
-Självklart!
3an:
-Tack mamma, jag älskar dig!
Jag:
Jag älskar dig med, och jag är evigt tacksam att du iallafall kom ihåg dig själv imorse!

3an är som sagt lillebror. En lillebror som aldrig har behövt komma ihåg själv. Vi, alla runt honom, har tänkt åt honom. Alltid. Han behöver och har aldrig behövt komma ihåg en tid till någon träning. Det har andra skött. Han kallar sin bästa och äldsta kompis för ”sin almanacka”. Men jag har ju G, jag behöver inte skriva upp något. G går i samma klass, dom har gått brevid varann sen dagis. Dom spelar i samma lag, och G vet att det är lika bra att komma ihåg och påminna.

3an är sämst på att planera, men allt löser sig ändå. Han har en förmåga att engagera alla runt sig, så allt löser sig för honom. Men när man ser 3an, när man ser hans breda leende och hans bedjande blick, då är det lätt att komma ihåg åt honom.

1an och 2an tycker att han är bortskämd, och dom är säkra på att han inte kommer att klara sig själv någon gång. 3an tror så klart precis tvärtom.

Min mammas syster…

Idag kommer min moster på besök. Jag ser verkligen fram emot hennes bsök. Hon ska stanna tills på lördag, så vi kommer att få många bra timmar tillsammans. Hon kommer för att hennes faster ska begravas. Den sista i den äldre generationen i vår släkt, har somnat in.

Min moster är det närmaste jag kan komma min mamma. Min mamma och min moster var väldigt lika utseendemässigt. Väldigt lika. Vi var ofta och hälsade på min moster och morbror och mina kusiner när jag var liten. Dom var ofta hos oss. Efter att min mamma gick bort, var jag ofta själv hos min moster och morbror. Ibland var jag hos min kusin. Det var en trygghet att ha dom. Jag älskade att vara hos dom. Det är ett av få minnen jag har kvar, sen jag var yngre.

Ibland kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om min mamma fått chansen att överleva, fått chansen att besegra cancern. Hur hade jag levt idag? Min mamma var den som höll ihop familen, som såg till att införa traditoner och hålla dom vid liv. Min mamma var den som såg till att jag och min syster hade hela och rena kläder, såg till att vårt långa blonda hår var välkammat och rent. Hon var den som höll min pappa i öronen när han svävade iväg med sina olika projekt. Hon var den som höll nätverket av vänner och släkt levande. Samtidigt som hon höll igång sin firma. En mycket stark kvinna. Men tyvärr inte tillräckligt stark när sjukdomen som har tagit många, även tog henne.

Hade jag varit den människan jag är idag? Hade min mamma och pappas gemensamma uppfostran gjort mig till en annan människa? Troligen.
Det var mycket av det min mamma stod för som hon tog med sig till ”andra sidan”. Min pappa och jag flyttade till en större stad, det var där mitt liv som tonåring tog fart. Det var där jag träffade mina barns pappa, det var där jag fick mina juveler. Det var där jag gått i skolan, haft mina jobb. Det är där jag vuxit upp och gjort alla misstag, gjort alla bra saker och det är där jag blivit den jag är. Vi hade inte flyttat om min mamma fått chansen att överleva, det är jag helt säker på.

Men som sagt, ikväll kommer min moster. Jag ska få rå om henne några dagar och få vara nära min mammas syster. Tanken gör mig glad, och känslan av längtan får mitt hjärta att bli varmt.

Vi har gjort ett fantastikt bra jobb

Åker och hämtar 2an efter jobb, på hans praktikplats. Han hoppar in i bilen ger mig en puss på kinden och säger hej! Vi börjar vår resa hemåt. Jag frågar om han är trött, han svarar ja! Sen säger han:
– Jag vet inte om jag ska skriva något till S? Vad tycker du mamma?
Jag tittar på honom snabbt, lite så där från sidan. Tänker efter och svarar:
–Jag vet inte älskling. Hur mycket gillar du S? Vill du ha henne, eller det är bara en grej, efter helgens fest?
-Det är väl alltid nice att ha lite ”pussa hals” och lite boops att trycka!? Säger 2an och jag hör att han ler, men han ler osäkert.
Jag säger inget, utan är tyst och tänker.
–Hon har inte skrivit något till mig, fyller 2an i. Dessutom har hon både J och F i luften. Man vill inte bli dizzad.

Vi startar en kort diskussion ang skriva eller inte skriva till S, men vi kommer inte fram till något innan det är dags för 2an att hoppa ur bilen hemma hos mig. Min resa fortsätter till deras pappa för att hämta upp 3an.

3an hoppar in i bilen, ger mig en puss på kinden och tackar för att jag gjode frukost till honom i morse innan jag åkte iväg till jobb. Vi fortsätter bilfärden mot affären, under tiden pratar vi om 3ans hockey. Jag ger så bra råd jag förmår, men framför allt ger jag honom mitt öra.

Hemma! Skönt, har inte varit hemma sedan jag lämnade lägenheten klockn 06.20. Jag slänger av mig min kavaj, packar upp påsarna med matvaror som jag varit och handlat, och börjar laga mat. 3an sätter sig och kollar film på datorn i soffan. När jag står där och lagar mat säger 3an:
–Jag älskar dig mamma!     
–Jag älskar dig med mitt hjärta!

1an ringer:
–Hej det är jag!
–Hej, hur mår du och hur är det med förkylnigen?
–Det är skit, jag mår inte alls bra. Men jag har kommit på varför vi män blir så sjuka av en förkylning, säger 1an.
–Okej, säger jag. Detta kan bli intrassant känner jag direkt, då jag större delan av mitt vuxna liv levt med 4 killar. Oavsett ålder, har dom varit fruktansvärt sjuka av en vanlig svensk förkylning. Dom har legat och svävat mellan liv och död ett par dagar, innan dom kom på att dom överlevde denna gången med. För det var bara en förkylning. Då har sverige blivit av med ca 32 träd (läs många paket näsdukar) och 67 liter nässtpray, på 2-3 dagar.
–Ja, säger 1an. Ni tjejer har mens, och ibland förkylning. Men då blir inte förkylningen så jobbig eftersom mensen liksom neutraliserar själva förkylningen. MEN, vi män har bara förkylning, och vi får då också mensen i form av förkylning.
Jag står och gapar och känner, det är inte läge! Jag säger istället:
–Självklart är det så älskling! Behöver du/ni något? Ska jag åka och handla något till er?
–Nej, jag är och handlar nu med Z, för hon kan inte gå själv och handla. För jag måste köra vagnen och betala! Jag hör Z i bakgrunden
-Aaaaameeeen! 1an skrattar, högt och förkylt förståss. Det menas med att skrattet avslutas med en lång host, det låter ungefär som en manlig lunginflatmation.
Jag avslutar vårt samtal lite försiktigt med att säga att är det något så är det bara till att ringa, och jag säger till 1an att jag älskar honom och att han ska krya på sig, och att vi hörs imorgon.
-Jag saknar att bo hemma när jag är förkyld mamma!
-Jag saknar att du bor hemma varje dag älskling säger jag, och menar kanske inte exakt varje ord, men iallafall ett par stavelser. Men han behöver höra det just nu, och jag är hans mamma och låter han höra det.

Jag och 3an sitter i soffan, jag kollar instagram på telefonen och 3an kollar på TV4 play. Han kollar på morgonens morgontv, med Tilde och Steffo. Dom har gäster som pratar om viktigen att använda kondom. Att användandet av kondom har minskat, och oskyddat sex har blivit allt vanligare bland ungdomar. Vi tittar tillsammans, då jag blir intresserad av debatten. Dom svslutar med att berätta att dom gjort en film som ligger på youtube, en kampanjfilm. Vi går in och tittar på den tillsammans, 3an och jag. Efteråt diskuterar vi detta, öppet ärligt och helt naturligt.

2an kommer hem ifrån träningen. Säger hej, går in i köket och kollar i kastrullerna och konstaterar att han är hungrig. Går in i duschen. Efter en stund kommer han ut, naken. Inget verken jag eller 3an bryr oss ett dugg om, för så är det alltid. Han har inga problem med det, så varför ska vi ha det? Alla män har snopp, alla kvinnor har bröst och snippa, svårare än så är det inte för 2an, eller oss andra 2. Han går fram till tvättstället, greppar ett par torra rena kallingar, drar på sig dom, slänger sig i soffan sidan om mig säger:
-Mamma, jag älskar dig!

På mindre än 4 timmar har jag fått höra att mina barn älskar mig, jag har fått ta del av deras privatliv, jag har fått höra att när man är förkyld är mamma bäst, oavsätt ålder flickvän eller inte. Jag får ett mammaego som är större än livet, och ett mammahjärta som blir varmt rött och fyllt med kärlek.

Varje dag i 22, 19 och 17 år har jag sagt åt mina barn att jag älskar dom, att dom duger som dom är. Att dom är det bästa som finns, att det finns ingen som är bättre än dom. Jag har aldrig sviket deras förtroende, jag har alltid varit där för dom. Jag har inte alltid kunnat köpa det bästa och det dyraste men jag har alltid älskat dom, jag har talat om för dom när dom gjort fel, och jag har talat om när dom gjort rätt. Jag har varit rädd om vår relation. Vi har bråkat skrikit gapat och varit dumma i munnen tillvarann, men jag har sagt förlåt när det varit mitt fel, och lärt dom att säga förlåt när det är deras fel. Att vara förälder är det svåraste jobb man kan ha. Man vet inte att man gjort rätt förrän dom blir stora och ska klara sig själv. Men jag ska ärligt säga, jag och barnens pappa, vi har fan lyckats!