Kalle och Kajsas an(d)komst…

På mitt jobb, har vi dammar framför byggnaden. Dessa dammar är längs med hela byggnaden. Dessa dammar är något speciellt och byggda i fina stenar som fraktats hit ifrån Öland, blandat med granit från gud vet var. Carl Fredrik Reuterswärd är mannen som bestämt att det ska vara så, tillsammans med Sten Samuelsson (arkitekt).

Någon som uppskattar dessa dammar extremt mycket är Kalle och Kajsa. Detta andpar, dom kommer varje år. För oss som jobbar här är det ett säkert vårtecken. När dom är på plats, ja då är inte våren långt bort. I dammarna guppar dom så fint. Där i dammarna putsar dom och fejar sina fjädrar fina. Tillslut kommer dom små små dunbollarna (andungarna). Lagom tills dunbollarna anländer, anländer även fiskmåsen som bor på taket på vår byggnad. Fiskmåsen är en elaking, och ingen tycker om den och den tycker inte om någon.

Men detta året har vi upptäckt något som har fått en del att fundera på var världen är på väg. Detta året har Kajsa med sig Kalle OCH en loverboy. Det är inte så att Kajsa på något sätt försöker dölja, eller för den delen  hålla detta hemligt för någon. Inte ens för Kalle. Kalle verkar ha accepterat att Kajsa gått och blivit slyna. Ett modernt andpar, där en öppen relation verkar vara något som är själva grejen.

Alla har sina egna små vårtecken, som betyder just vår. Mitt säkraste kort är som sagt Kalle & Kajsa, och jag uppskattar verkligen dessa två änder. För jag vet att när Kalle och Kajsa satt ner ”ankstjärten” i Reuterswärds damm, då är det snart vår. Värmen från solens strålar gör mig väldigt välmående, och jag kan knappt vänta.

Andra morgonen…

Andra morgonen med de nya hyresgästerna. Andra morgonen inbrottslarmet går för att dom glömmer att larma av. Andra morgonen larmkillen kommer till mig och säger:

-Jag har fått inbrottslarm!?
Andra morgonen jag säger:
-Jag hör det, det är inte hos Vi det är hos Dom.
Andra morgonen larmkillen säger:
-Okej, men var ska jag gå in då?
Andra morgonen jag visar larmkillen var han ska gå in.

Andra morgonen det tog 13 minuter för larmkillen att dyka upp, och skulle det vara riktiga tjuvar hade dom varit borta för länge sedan.
Men denna morgonen var det städerskan som blev offret för svettringar på sin gråa T-shirt. Hon var helt förstörd, och förklarade för mig och larmkillen ungefär 28 gånger att INGEN berättat för henne hur man skulle göra. Där stod städerskan med svettringar under armarna stora som CD skivor av nervositet att någon skulle ge henne dagens utskällning, hon håller i dammsugarslangen så hårt så att knogarna vitnar.

Larmkillen ser fortfarande förvånad ut att jag inte är Dom utan jag är Vi. Men han skriver lydigt på sitt papper om vad som hänt.

Andra morgonen jag undrar för mig själv; Hur svårt kan det vara?

Hantverkare är…

Som jag har berättat innan så är min arbetsplats som en ända stor byggarbetsplats. Mängder med hantverkar av alla slag har ockuperat byggnaden. Det är rörläggare, snickare, målare, elektriker det är arbetsledare det är lås och det är säkerhet. Det är verkligen allt man man tänka sig i hantverksväg.

Detta har pågått sen i somras. Dom började innan semestern. Imorgon ska de nya hyresgästerna börja sin inflyttning, på måndag ska alla de nya hyresgästerna vara på plats, och börja sin arbetsdag som om inget har hänt!

Som om inget har hänt? Just det! Dom har inte suttit i denna byggnaden i ett halvår. Där varje dag har varit hammare borr, slaggborr, slipmaskiner som har slipat cementen på golven. Där decibelen har varit högre än vad som är tillåtet på en arbetsplats, innan arbetsigvaren måste dela ut hörselkåpor till sina anställda. Dom har inte suttit här och hört ringklockan skrika sin gälla signal 187 ggr per dag, för att passerkorten tog slut för länge sedan.

Men dom har heller inte fått möjligheten att lära känna så mycket roligt folk som jag. Alla dessa underbara hantverkare som förgyllt vardagen. Som har skänkt oss så många skratt. Vissa av dessa är nya praliner som kommer få plats i min godispåse. Långt ifrån alla är av denna kalibern, men vissa väldigt omsorgsfullt utvalda kommer att få det.

De nya hyresgästerna har inte fått chansen att lära sig det mesta om hur en hantverkare fungerar. Det har jag!

Hanverkare har världens snabbaste matsmältning. Dom gör nummer 2 innan sista tuggan av lunchen är svald. Dom sitter länge länge på toan. Vissa med tidning, vissa utan.
Hantverkare har liten blåsa. Minimal skulle jag nog kunna säga utan att ljuga eller överdriva.
Hanverkare har ingen som helst vett när det gäller renlighet på toaletter. Toaborsten vet dom överhuvudtaget inte hur den fungerar, eller varför den står där. Eller, ens att dom ser den!?
Hanverkare är rädd för kvinnor som säger ifrån, arga kvinnor och kvinnor som i samband med ilska får svarta arga ögon.
Hantverkare är underbara människor. Ett hjärta av guld, så länge det inte finns andra män i närheten. Så fort dom har sällskap av andra män/hantverkare, blir dom Alfahanar…tror dom.
Hantverkare är lätta att plocka ner, även när dom kommer i flock. Då piper dom iväg som rädda små möss. Efter några timmar kan dom komma och försiktigt fråga:
-Är du på bättre humör nu? Alfahanen är som bortblåst.
Hantverkare har sjuk humor.
Hantverkare är nästan alltid glada.
Hantverkare har nästan alltid något kul att berätta, eller att säga. Ingen regel utan undantag, såklart!
Hantverkare kommer aldrig i tid. Vilket gör att arbetsledaren alltid är sur, oftast.
Hantverkare luktar oftast illa.
Hantverkare är genuint fina människor, som till och från har lite väl mycket otur när de tänker.

Jag kommer att sakna våra hantverkare, jätte mycket!

På riktigt…

Åker hissen upp från garaget, öppnar upp och förbereder inför morgonens alla möten. Går ut i fikarummet för att göra kaffe. Tar kaffekannan, går mot toaletten för att fylla på vatten.

-Hej! 
Jag blir så rädd så att jag skriker rakt ut. Det gör ont i hela kroppen enda ut i fingertopparna!

När jag fått tillbaka sinnesnärvaron säger jag några väl valda ord till låskillen. Jag skrattar och gråter samtidigt. Jag blir så fruktansvärt rädd när han bara stegar ut ifrån min kollegas rum, så jag skulle kunna få hjärtstopp utan tvekan.

-Jag som tänkte skrämma dig på riktigt, säger låskillen med världens bredaste leende.

Jag står där med kaffekannan i handen och skrattar, gråter och svär. Det enda han säger är att han tänkte egentligen skrämma mig på riktigt! Var inte detta på riktigt, så vill jag verkligen inte vara med om ”på riktigt”!

Det är bara jag som vet skillnaden…

Sitter på min kontorsstol, det är mycket folk som springer fram och tillbaks i foajén. Vissa stannar och säger ett par ord, vissa springer bara förbi, och säger knappt hej. Det ringer hela tiden på dörrklockan, ljudet från den klockan skär rakt in i öron och huvud på en. Tillslut tittar man inte efter vem som står utanför och ringer på, man bara trycker på knappen för att släppa in dom som vill in.

Jag sitter djupt försjunken och stirrar in i datorskärmen, något program som jag inte förstår mig på gör mig brydd och irriterad. Jag lyfter på mitt huvud och ser en man med famnen full med blommor. Han står mitt framför mig, det är bara receptionsdisken som skiljer oss åt. Han är klädd i svart skinjacka, som klär honom. Jeans och ett par svarta skor. Han ser inte ut som ett blomsterbud, han ser mer ut som någon som jobbar på kontor. Jag hinner tänka och tycka mycket innan han säger något.

Han säger mitt namn och ser frågande ut? Ja svarar jag och ser minst lika frågande ut tillbaks. Det springer fortfarande många människor i foajén, fler människor än vad det vanligtvis brukar göra. Mest hantverkar som har bråda dagar. De andra tjejerna som jag jobbar tillsammans med har nu ställt sig runt mig, när jag står med hela famnen full med blommor. Blomsterbudet har lämnat byggnaden, jag tittar ut och ser honom köra iväg i en svart Volvo XC60.

Men ska du inte öppna, ska du inte se vem det är ifrån? Tjejerna runt mig är exalterade över mina blommor. Mina armar domnar bort, jag känner inte armarna. Benen vill vika sig, jag mår illa. Jag känner att jag nästan vill spy. Jag sätter mig ner på min stol. En av tjejerna tar blommorna ur min famn, och börjar öppna upp det rosa silkespappret som skyddar och skymmer blommorna.

Hon blir tyst, står blixtstilla och läser på ett kort som sitter i blomsterbuketten. Hon tittar upp, och stirrar mig djupt i ögonen. Mina armar är fortfarande bortdomnade, och jag mår fortfarande extremt illa. Jag kan inte röra mig. Hela jag väger ton. Det är en konstig känsla, en känsla som jag aldrig tidigare känt.

Min kollega som håller buketten i sin famn spricker upp i ett jätte leende, och hon går fram till mig och nästan slänger buketten i min famn. Jag hinner inte reagera, jag orkar inte lyfta upp armarna så att jag kan ta emot buketten. Buketten hamnar på golvet. Hon slänger sig runt halsen på mig och utrister:

–Han frågar om du vill gifta dig med honom! Det står så på kortet. Det står ”Vill du gifta dig med mig?” Men jag har inte vetat att du träffar någon!? Varför har du inte sagt något? Varför har inte jag fått veta?

Jag kan inte få fram ett vettigt ord. Jag vänder på huvudet så att jag ser buketten som ligger på golvet. Jag ser att det finns ett kort, och jag ser vad det står. Det jag hinner tänka är att det rosa silkespappret gör sig till den mörkgråa mattan. Min kollega tar upp buketten och sätter den nu försiktigt i famnen på mig. Hon visar mig kortet, och jag känner igen stilen. Jag mår illa, jag vill verkligen inte ha dessa djupt djupt röda rosor. Jag vill inte se dom, jag vill bara kasta iväg dom. Jag känner hur tårarna bränner och jag frågar mig varför, varför varför gör Dåtid så här mot mig? Varför?

Min telefon ringer, det står Han på displayn. Jag har inte ork att lyfta mina armar för att ta min telefon för att svara Han. Det ringer så högt och så länge, han lägger aldrig på. Snälla sluta ring, snälla lägg på hinner jag tänka.

I nästa sekund är mina ögon öppna, och jag är på väg till verkligheten. I verkligheten där det inte står Han på displayn, i verkligheten där jag ligger i min säng, och inte sitter på min kontorstol med famnen full av djupt djupt röda rosor, med stjälkar och blad som är så fint gröna.

Jag tar upp min telefon och stänger av mitt alarm. Det är mitt alarm som har fått mig medveten om att verkligheten är något helt annat än den jag precis drömt om. Det enda som är att jämföra är tårarna som bränner och mitt hjärta som värker, och att jag tänker VARFÖR? Tar mig in i duschen, där inne låter jag tårarna rinna, det är ingen som ser om det är vatten eller tårar som rinner. Det är bara jag som känner skillnaden på vad som är vad.

Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

Skumt…

På ett av mina första jobb, där träffade jag juvelpappan. På samma arbetsplats träffade jag också många av de personer som skulle visa sig vara mycket mycket värdefulla fina vänner. Praliner, som får vara i min godispåse.

Skrabban är en sån. Han gör små värdefulla rara saker som får en att må bra. Som idag tex. Idag kom det en vaderad grön påse med posten till mitt arbete. Att: mitt namn! Där i låg en påse rosa skumtomtar. Runt den genomskinliga påsen med skumtomtar i är det en etikett med hjärtan, och med fin text står det ”Skumtomtar”. Ni ska veta att skumtomtar, är något av det bästa godiset jag vet. Detta vet min vän. Jag ler bara jag skriver om det, bara jag tänker på att han tänkt på mig. Att han gjort sig besväret att köpa, skicka och trixa.

Jag blir varm i hela mitt hjärta. Det är såna här saker som gör mig rörd till tårar, som gör mig extra glad, och som får mig att bestämt veta att mina praliner är värda allt.

Tack min vän, du vet hur man uppskattar sina vänner! Skum härlig känsla att känna sig uppskattad, en helt vanlig tisdag.

Det enda jag vill ha är lugn & ro…

Jag är inte en morgonpigg människa. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Jag vill inte att någon ska vara uppe samtidigt som jag. Jag vill ha mina rutiner på morgonen. jag vill kunna härja fritt utan att behöva ta hänsyn.

Jag kommer till mitt arbete, förbereder dagen, sätter på kaffet, och bara sitter på min plats och njuter av att det är tyst och det är lugn och ro. Så har det varit i många år nu, och jag njuter av det.

Men, så fick vi nytt städbolag. Med detta innebar det nya rutiner. Det städas på morgonen. Städerskan är en trevlig kvinna i sina bästa år (har jag hört av en kollega). Hon har varit här en timme när jag kommer, och är glad när det finns någon hon kan prata med. Men hon har lärt sig, så hon säger bara godmorgon nu, inget mer. Det behövs inget mer anser jag. Sen har vi kvitterlisa. Hon skulle börja tidigare på morgonen för att kunna sluta tidigare på eftermiddagen. Allt detta trassel innebär att mina morgonrutiner inte alls är sig lika längre. Kvitterlisa kommer till arbetet och är morgonmänniska. Hon säger glatt Goooodmooorgon snäckan, hur är det idag? Vad ska du göra i helgen, oj va gott kaffe. Har du läst detta, vad händer idag, vad gjorde du igår. Egentligen vill jag bara skrika Håll piiiiiip. Men det gör jag inte jag svarar bara kort, för att jag orkar verkligen inte svara på något annat sätt. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Men kvitterlisa har inte greppat det. Kvitterlisa fortsätter vara glad på morgonen och prata hela tiden.

Klart att hon ska få vara pigg och glad. Alla tycker naturligtvis att det är trevligt med glada och pigga människor. Men inte i mitt liv klockan 7 på morgonen, då vill jag ha lugn och ro.

Bara en ren missuppfattning…

I hela byggnade där jag jobbar kryllar det av hantverkare. Saknar du en hantverkare? Jag har dom hos mig.
Det finns hur många som helst. Som om detta inte var nog med alla hantverkare, har fastihetsbolaget som äger huset där jag arbetar, beställt fönsterputsning idag.

Japp, 5 fönsterputsare ska se till att våra hundratals fönsterrutor blir tvättade, rena och fina.

Dom var här i måndags, innan stormen drog in. Lönt, fast tvärtom! Men dom insåg nog ganska så snabbt att det var inget lönt, och åkte härifrån på eftermiddagen. Men till lunch, spatserade 5 fönsterputsare in i vårt fika rum. Dom slog sig ner, ja efter det att dom tagit kaffe ur kaffemaskinen, utan att först höra så att det var okej. SJälvklart var det okej, men frågar men inte först? Tydligen inte! Nytt för mig, men jag upptäckte att det var det inte för dom.

Men man tar inte för sig, utan att fråga först. På sånt beteende blir jag tokig. Det gäller mina juveler också. Dom får låna mitt liv om det skulle behövas, men fråga först. Ta inget förgivet och speciellt inte om det inte är ditt. Fråga alltid först, innan du lånar någon annan saker. Som kaffemaskin eller som fikarum.

Dom stängde dörren mellan fikarummet och vårt rum. Snällt i och för sig. Men det gick inte hem hos mig. När jag efter att fönsterputsarna lämnat fikarummet, öppnade jag dörren och odören av svett och gamla kläder slog emot mig, klöktes jag. När jag sen ser att deras kaffekoppar av plast fortfarande står kvar på bordet blir jag tokig.

Jag vill inte ha svettisar i mitt fikarum, jag vill heller inte behöva plocka undan efter svettisarna. Så idag när dom kom så ställde jag mig i stridsposition redan på morgonen och väntade ut dom. För jag visste vad som skulle hända, men det visste inte dom!

När det var deras frukost, gick dom till kaffeautomaten tog vars en plastmugg och fyllde med kaffe. Dom gick i gåsarad in mot vårt fika rum. Jag såg att dom hade siktet inställt på dörren in mot vårt fika rum.

Jag reste mig och tog dom precis innanför dörren. Jag stoppade dom, så det nästan blev dominoeffekt. Så att svettisarna nästan trillade på varann…dojnk dojnk dojnk!

–Ni får inte lov att sitta här inne. Vi har så många männsikor som springer här, så vi kan inte låta alla sitta här hos oss och fika varje dag för då hade inte vi fått plats själva. sa jag till svettisarna.

Dom såg förvånade och lite ledsna ut. Men jag fortsatte:

-Ni får vara snälla och hålla er där ute. Sen började jag vifta med händerna som man gör när man vill säga bort bort bort!

Gåsa raden vände som på en 5 öring. Siste man blev nu först och var han som tog kommandot att snabbt som bara den komma därifrån. Dom ville inget hellre än att komma där ifrån de stackars svettisarna. Men med ut menade jag inte ut ut, utan bara ut i foajen. Men dom missuppfattade tydligen mig, för sen dess har jag inte sett till svettisarna.

Man slutar aldrig fårvåna sig…

En helt vanlig dag på jobb, fast tvärtom!

Min chef fick besök. En kvinna, med blont hår, blåa ögon. På sig hade hon en ljus ullkappa, under den en ganska så åtsittande klänning, naturfärgade stumpbyxor och till detta svarta stövlar. Hon såg normal ut, inga konstigheter alls. Inget som man kunde se med blotta ögat iallafall.

Hon gick på toaletten och var borta en stund. Under denna stunden kom en kollega till mig och berättade att det stod en volvo på parkeringen, det fanns en stor vit hund i bilen, och larmet hade gått. Jag visste inte vems bilen var, så jag kände att det fick bero. Hela huset är fullt med folk, tjänstemän och en massa hantverkare. Så det är en omöjlighet för mig att veta vems bilen är.

Min chefs besök kom ut ifrån toaletten, gick fram till mig och berättatde att hon hade ställt sin bil på vår parkering. Jag frågade då om hon hade en volvo, och en hund i bilen!? Hon svarade att det hade hon, och så klart undrade hon hur jag visste detta?

Jag förklarade för henne att bilen stod och larmade. Den stackars hunden som var i bilen, var inte så glad.

I foajén finns i dag en hantverkare, han sätter upp automatiska dörröppnare på entrédörrarna. Han och hans kollega är killarna som ska instalera nytt passersystem i byggnaden. Dom brukar sitta med oss och fika, och på morgonen bjuder jag alltid dom på ”finkaffe”. Tycker att dom är för trevliga för att behöva dricka automatkaffe. Så det har blivit lite av en tradition, att dom kommer till mig på morgonen så bjuder jag dom på finkaffe. Vi sitter och småsurrar lite innan dom börjar jobba. M och D är två super softa killar.

Min chefs besök blev nervös och började förklara för mig och M (hantverkaren i foajen) att hon var hundvakt. Att det nog var hunden som gjorde att larmet gick på bilen. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Då säger M (Hantverkaren i foajen) till henne på skoj:

-Ta med dig hunden in på mötet!

Min chefs besök gick ut till bilen för att kolla till hunden och stänga av larmet….trodde jag och M (hantverkaren i foajen).  Jag sa till M att sånt skojar man inte om. Tänk om hon kommer in med hunden och tror att jag ska passa den!? Vi skrattade jag och M, och lät fantasin flyga iväg för en stund. Skämtade och skrattade, tills jag ser att min chefs besök kommer utanför med en stor vit hund. Vi pratar modell stor hund, och vi pratar väldigt glad hund!

Jag fick stoppa min chefs besök redan i dörren och säga till henne att hon inte fick ta med sig hunden in, för vi har personal som är jätte allergiska. Nu stod hon precis innanför dörren och förstod verkligen ingenting. Hon frågade mig och M (hantverkaren i foajen) vad hon skulle göra nu?

Ta med hunden och ha mötet där ute sa M! Det är fint väder sa jag och log mitt falskaste leende.

Jag och M fick oss ett rejält skratt åt denna bloda varelse, som glömt fälla ut tummarna ifrån handflatan. Min chef? Ja, hon fick sig en promenad på en 45 minuter.

Man slutar verkligen aldrig förvåna sig över människor och människors beteende…