Hjärnan vs Hjärtat…

Det plingar till i min dator, det är ett nytt mail som vill göra sig hörd! Mailet vill att jag tittar och läser. Plinget låter sorgligt redan när det gör entré.

Jag tar upp mailet, men redan innan jag har gjort det vet jag att det är från Han. Jag har redan innan jag tagit upp hela mailet på skärmen, sett den första meningen. Jag suckar tungt bara av den meningen. Jag vet att det är ris Han vill ge mig. Jag har inte varit någon ros den senaste tiden. Möjligen stjälken på rosen, med taggar på.

Here we go again tänker jag samtidigt som jag börja läsa mailet. Jag är sämst på relationer, jag är sämst på att släppa någon in, jag är sämst på att underhålla uppskatta och vara mig själv. Jag har inte ork till att underhålla. Mitt hjärta är upptaget, fast att jag är den som vill att det inte ska vara upptaget. Tänk om min hjärna kunde tala om för mitt hjärta att det hjärtat håller på med, är fullständigt galet och fullständigt fel. Varför kunde inte min hjärna ge mitt hjärta en rejäl utskällning? Banka skiten ur hjärtat, ta strypgrep och bara tala om för hjärtat att NU SKÄRPER DU DIG!!

Istället gör vi detta psykologiskt riktigt tydligen, och intalar och pratar lugnt och fint med hjärtat. Ta varje dag som den kommer, och ser varje steg som ett framsteg. Duktiga hjärtat säger hjärnan och klappar lite försiktigt på hjärtat och berömmer. Oj oj oj där kom ett sms ifrån Dåtid, då måste vi ta hand om hjärtat tänker hjärnan, och ser trotts allt det som ett framsteg att det inte blev ett fullständigt utbrott. Duktiga hjärtat säger hjärnan igen.

Bullshit, det är väl för f-n bara till att ta hjärtat i hampan och banka vett i fanskapet. Sen se till att de andra fanskapet (läs Dåtid) åker ut därifrån med buller och bång. Så, klart! Frågor på det?

Han hade tydligen lite frågor. Stackars Han, Han fattar ingenting. Han tycker att Han gjort allt rätt. Det har Han säkert också gjort. Men jag har inte varit mottaglig för gullerier från verken Han eller någon annan. Läste mailet ifrån Han ett par gånger. Hjärnan säger skriv tillbaks, och ge Han en förklaring. Hjärtat säger skit i det, det har Han inte med att göra. Men kolla, nu är det okej för hjärtat att inte pumpa runt blod i hela huvudet på mig. Nu är det läge för hjärtat att vara kallt och coolt. Var f-n har det hjärtat varit när jag behövt det?

Det är bara jag som vet skillnaden…

Sitter på min kontorsstol, det är mycket folk som springer fram och tillbaks i foajén. Vissa stannar och säger ett par ord, vissa springer bara förbi, och säger knappt hej. Det ringer hela tiden på dörrklockan, ljudet från den klockan skär rakt in i öron och huvud på en. Tillslut tittar man inte efter vem som står utanför och ringer på, man bara trycker på knappen för att släppa in dom som vill in.

Jag sitter djupt försjunken och stirrar in i datorskärmen, något program som jag inte förstår mig på gör mig brydd och irriterad. Jag lyfter på mitt huvud och ser en man med famnen full med blommor. Han står mitt framför mig, det är bara receptionsdisken som skiljer oss åt. Han är klädd i svart skinjacka, som klär honom. Jeans och ett par svarta skor. Han ser inte ut som ett blomsterbud, han ser mer ut som någon som jobbar på kontor. Jag hinner tänka och tycka mycket innan han säger något.

Han säger mitt namn och ser frågande ut? Ja svarar jag och ser minst lika frågande ut tillbaks. Det springer fortfarande många människor i foajén, fler människor än vad det vanligtvis brukar göra. Mest hantverkar som har bråda dagar. De andra tjejerna som jag jobbar tillsammans med har nu ställt sig runt mig, när jag står med hela famnen full med blommor. Blomsterbudet har lämnat byggnaden, jag tittar ut och ser honom köra iväg i en svart Volvo XC60.

Men ska du inte öppna, ska du inte se vem det är ifrån? Tjejerna runt mig är exalterade över mina blommor. Mina armar domnar bort, jag känner inte armarna. Benen vill vika sig, jag mår illa. Jag känner att jag nästan vill spy. Jag sätter mig ner på min stol. En av tjejerna tar blommorna ur min famn, och börjar öppna upp det rosa silkespappret som skyddar och skymmer blommorna.

Hon blir tyst, står blixtstilla och läser på ett kort som sitter i blomsterbuketten. Hon tittar upp, och stirrar mig djupt i ögonen. Mina armar är fortfarande bortdomnade, och jag mår fortfarande extremt illa. Jag kan inte röra mig. Hela jag väger ton. Det är en konstig känsla, en känsla som jag aldrig tidigare känt.

Min kollega som håller buketten i sin famn spricker upp i ett jätte leende, och hon går fram till mig och nästan slänger buketten i min famn. Jag hinner inte reagera, jag orkar inte lyfta upp armarna så att jag kan ta emot buketten. Buketten hamnar på golvet. Hon slänger sig runt halsen på mig och utrister:

–Han frågar om du vill gifta dig med honom! Det står så på kortet. Det står ”Vill du gifta dig med mig?” Men jag har inte vetat att du träffar någon!? Varför har du inte sagt något? Varför har inte jag fått veta?

Jag kan inte få fram ett vettigt ord. Jag vänder på huvudet så att jag ser buketten som ligger på golvet. Jag ser att det finns ett kort, och jag ser vad det står. Det jag hinner tänka är att det rosa silkespappret gör sig till den mörkgråa mattan. Min kollega tar upp buketten och sätter den nu försiktigt i famnen på mig. Hon visar mig kortet, och jag känner igen stilen. Jag mår illa, jag vill verkligen inte ha dessa djupt djupt röda rosor. Jag vill inte se dom, jag vill bara kasta iväg dom. Jag känner hur tårarna bränner och jag frågar mig varför, varför varför gör Dåtid så här mot mig? Varför?

Min telefon ringer, det står Han på displayn. Jag har inte ork att lyfta mina armar för att ta min telefon för att svara Han. Det ringer så högt och så länge, han lägger aldrig på. Snälla sluta ring, snälla lägg på hinner jag tänka.

I nästa sekund är mina ögon öppna, och jag är på väg till verkligheten. I verkligheten där det inte står Han på displayn, i verkligheten där jag ligger i min säng, och inte sitter på min kontorstol med famnen full av djupt djupt röda rosor, med stjälkar och blad som är så fint gröna.

Jag tar upp min telefon och stänger av mitt alarm. Det är mitt alarm som har fått mig medveten om att verkligheten är något helt annat än den jag precis drömt om. Det enda som är att jämföra är tårarna som bränner och mitt hjärta som värker, och att jag tänker VARFÖR? Tar mig in i duschen, där inne låter jag tårarna rinna, det är ingen som ser om det är vatten eller tårar som rinner. Det är bara jag som känner skillnaden på vad som är vad.

En ”glamourig” måndag i mitt liv…

Tillbaks till vardagen, tillbaks där allt är som det ska och där jag är mig själv. 
När jag öppnade mailboxen blev jag glad, där låg ett mail ifrån en kollega som ville bjuda mig på middag. En kollega som är världens roligaste, och som jag gillar jätte jätte mycket.

Han jobbar i en annan stad, och vi försöker träffas varje gång han är här. Denna gången var det med väldigt kort varsel, och det gick inte riktigt att få ihop det. Men jag blev glad, för det är trotts allt tanken som räknas.

Det blir middag ikväll hos en av mina änglar. Det var så länge sedan jag träffade henne, och det ska bli så skönt att få äta hennes vällagade mat, krypa upp i hennes soffa och bara må så där riktigt bra som man gör hemma hos henne. Hon kommer att ta hand om mig, fylla på min energi och se till att varje minut där hemma är bra minuter. Hon har det bara i sig, och det är en fantastisk egenskap.

Idag på morgonen fick jag ett sms ifrån

Han:
-Onsdag?
Jag:
-I min kalender står det måndag!?
Han:
-Egentligen för tidigt, men du kan få mig att skratta ändå!
Jag:
En kul egenskap tycker jag!?
Han:
-Mycket!
Han:
Ja eller nej?
Jag:
Nej
Han:
En annan dag?
Jag:
Självklart!
Han:
🙂

En glamourig måndag i mitt helt vanlig liv. 

Åsna eller fluga, jag är iallafall starkare i tron…

Bara för att saker och ting är villkorslöst, betyder det inte att man inte har olika åsikter, delade meningar om saker och ting. Så pass delade att det blir jobbigt. Att man blir osams, och höjer rösten till varann. Det kan bli så allvarligt att man inte säger hejdå innan man lägger på luren, utan det blir ett avslut som inte någon är stolt över.

Förra sommaren fanns det en man i mitt liv, han var den första mannen efter Dåtid som fick mig att känna igen. T var en man som var full av liv, som var helt underbart gullig, och som fick mig att inse att jo, mitt hjärta fanns kvar där inne och det kunde känna något annat än sorg och svek. Han bor långt ifån mig, så när vi väl träffades hade vi så mycket att säga, eller JAG hade mycket att säga. Det T sa mest var A, A, A…lyssnaaa!!! Jag skrattar åt det idag, för det är så. När jag tror på något, när jag verkligen vill föra fram mitt budskap, mina känslor om vad jag tycker och tänker, då pratar jag nonstop. Jag har väldigt svårt att släppa in den andre i diskussionen. Jag vill att den andre verkligen ska känna och veta hur jag känner och hur jag vill att det ska vara.

Han är lite av min överman, tror han. Men det är han inte. Han har ett bättre ordförråd än jag, ett bättre vukabulär än jag. Men jag är starkare i tron, och starkare i det jag känner att det är rätt. Därför blev det fel idag.

Att gå och lägga sig ovänner är i min värld det som är mest förbjudet. Man får aldrig gå och lägga sig ovänner. Han är envis som en åsna när det gäller vissa saker har det visat sig. Jag är fortfarande starkare än Han i min tro att det jag tycker är rätt. Men jag smsade Han.

Jag:
-Hur låter en åsna?
Han:
-Vad menar du?
Jag:
-Ja, hur låter en åsna? Ett lamm låter Bäää, hur låter en åsna?
Han:
-Menar du att jag är en åsna?
Jag:
-Skulle aldrig kalla dig åsna, what so ever! 😉
Han:
-Men varför vill du veta det?
Jag:
-Eftersom jag inte är en fluga på din vägg, måste jag bara ta reda på hur det låter i ditt vardagsrum just nu!
Han:
-För 5 minuter sen lovade jag mig själv att aldrig mer ringa, smsa eller på annat sätt kontakta dig. Nu sitter jag och skrattar åt samma satmara som jag för några timmar sen svor över.
Jag:
-Vill du veta hur det låter i mitt vardagsrum?
Han:
-Live?
Jag:
-Du har väl inte Skype?!
Han:
-Fan ta dig!
Jag:
God natt!
Han:
-God natt underbara villkorslösa du!

Vad hände med T? Han är tillsammans med U, och är kär och lycklig. Jag är lycklig för det, för det finns ingen som jag önskar att få känna så mycket kärlek, lugn och ro  som han. T är värd det bästa, för han är det bästa. Han och jag blev inte det bästa, men det gör inget. Jag vet att U tar väldigt, väldigt väl hand om honom. Jag har nära och bra källor, som garanterar mig det.

Kvälls-sms

Det kommer att sms från Han

–Hur går matchen?
Jag:
-Inte så bra!
Han:
-Har du kollat i din brevlåda idag? 🙂
Jag:
–Nej, mina räkningar är betalda. Kollar den bara en gång i månaden… 😉
Han:
–Då tycker jag att du ska börja kolla den lite mer ofta!
Jag:
-Lovar! 🙂
Jag igen:
-Förresten, sluta tala om för mig vad jag ska göra.
Han:
–Som sagt, gillar när du är så dominant.
Jag:
-Hjärtat, du har inte upplevt mig som dominant.
Han:
–HJÄLP! 😉
Jag:
–Det är ändå ingen som kommer att höra dig ropa! 😉
Han:
–Miss Grey??
Jag:
-Mr Anastasia?
Han:
hahahaha…du vinner!
Jag:
🙂

 

Exempel på en sms-konversation, på en tisdag…

Han:
-Villkorslöst länge sedan jag såg dig.
Jag:
-Du vet var jag finns om du vill se mig, villkorslöst 🙂
Han:
–Det är de som är det bästa med dig. Jag vet var du finns, men inte var jag har dig.
Jag:
–Vad menar du? Har vi någon överrenskommelse om att vi ska vara lydiga?
Han:
-Jag gillar när du är så dominant! 😉
Jag:
Jag vet! 
Han:
-hahaha..du är villkorslöst rolig. Saknar dig!
Jag:
 🙂

Skvallerhörnan

Seriöööööst, du måset skämta? Berätta mer! NU!

Hon sitter i min soffa, hon har ett champagneglas i handen som vilar på hennes högra ben. Runt henne sitter 2 av våra väninnor, med uppspärrade ögon och väntar på en reaktion ifrån mig.

Jag ler hemlighetsfullt, och tänker tanken att berätta mer. Men sen kommer jag på att vi, Han och jag, faktiskt lovat att inte sprida att vi faktiskt pratar, smsar, träffats och ger varann komplimanger. Helt vilkorslöst, men ändå.

-Vad vill du veta? Säger jag i samma andetag som tanken på att inte säga något försvinner någonstans där den inte gör sig påmind.

-Allt, säger min väninna och ser om möjligt ännu mer nyfiken ut än för ett par sekunder sen.

-Det finns inte så mycket att berätta. Han är lång, halvsnygg, intensiva gråa ögon, humor och han gör mig glad genom att finnas i mitt liv. Allt är villkorslöst mellan oss.

-Villkorslöst? Säger en av de andra väninnorna? Hur då menar du? Hon tar en klunk av champagnen, och sväljer hårt. Ställer glaset på bordet, lägger huvudet på sne och använder sig av ordet KK.

Vi är 4 tjejer i 40+ åldern som skrattar tillsammans åt just det ordet.

-Nej, det vill jag inte påstå att han är. Har man KK när man är i vår ålder undrar jag?
Just denna frågan engagerar oss alla 4. Den engagerar så pass mycket att Han glöms bort, och jag slipper svara på fler frågor.

Jag säger hej då till mina väninnor kramar om dom och tackar så mycket för titten och champagnen, och säger att jag önskar att vi ses snart igen. Alla nickar instämmande och hoppas på detsamma.
Efter en stund kommer det ett sms från en av väninnorna:
”Villkorslöst, det är f-n ett bra ord. För jag ser att just det ordet har gjort dig gott och det har gjort dig glad igen. Du ler med dina ögon igen. Tror att jag ska införa lite mer villkorslöst i mitt liv. Sov gott! ” 🙂

Villkorslös bio

Telefonen ringer, på displayn står det Han.

Jag svarar med mitt namn.
-Hej! Bio villkorslöst idag, du och jag hör jag en röst säga?
Jag kommer på mig själv att jag ler. Kommer på mig själv att jag känner mig glad. Glad att det är Han.

-Det vore trevligt OCH villkorslöst om det vore en annan dag! Jag kan inte idag, jag är uppbokad på annat.

-Du är tråkig! säger han
-Det sa du inte i fredags fyller jag i. Han ler så att det hörs, och säger:
–Det har du rätt i.

-Kan jag få ringa dig sen, undrar jag?
-Självklart, jag vet att du har mycket just nu och att det är mycket runt dig. Ska jag vara ärligt ringde jag mest för att höra din röst.
–Villkorslöst? Undrade jag.
-Hej då, sa Han och la på luren.

Jag la ifrån mig telefonen och log. Tänkte att jag kanske skulle boka om mitt, och gå på bio med Han iallafall? Det skulle i alla fall vara precis vad jag hade behövt idag. Men jag bestämer mig för att behålla mina planer för kvällen. Han lider inte av att vänta, tror tom. att han mår bra utav det.

Det var en bra helg!

Vilken helg! Jag kan inte minnas senast jag skrattade och grät så mycket som jag gjorde på bröllopet i lördags. Så fint, så vackert och så tokroligt.

Jag kände ingen av de andra gästerna på bröllopet när jag kom, men när jag gick där ifrån på natten, då kände jag alla. Brudens syster, vilken underbar människa. Så mycket energi, och så mycket sångröst, och så mycket underhållare. Hon höll ett tal till brudparet från bruden pappa, som dog för x antal år sedan. Talet var skrivet av deras pappa, fast talet var skrivit till brudens syster på hennes bröllopsdag. Tårarna rann, och näsan den snorade under tiden som talet lästes upp. Så underbart varmt och helt underbart vackert framfört. Det var många som höll tal, personliga väl genomtänka tal.

Det var mycket tal, det var mycket spex och det var mycket skratt denna fantastiska kväll.

Min kropp den värkte av träningsvärk när jag slog upp ögonen igår morse. Fötterna dom ömmande efter all dans. Men i sinnet var jag så glad, och så nöjd över att jag fått dela lördagen med bruden och brudgummen.

Igår bjöd äldsta juvelen och hans sambo på middag. Det var mysigt att vara hos dom, det var mysigt att bara sitta i deras soffa och få vara nära dom. Det händer tyvärr inte så ofta att jag är hos dom. Jag måste verkligen ändra på det, jag trivs så bra i deras sällskap, två underbara ungdomar fulla med kärlek och humor.

Det ringde på dörren, jag gick och öppnade och där utanför stod Han. Helt villkorslöst sa jag och la huvudet på sne. Helt villkorslöst sa Han och tog ett steg innan för dörren. Han tog mig i sin famn och pussade mig på munnen. Du är envis som en åsna sa han och log. Hans gråa ögon borrade sig in i mina intensivt blåa. Jag log och berättade för Han att det är en av mina starka sidor, viljan!

Att vi träffades på fredagskvällen och det var villkorslöst, det är jag glad för. Jag är glad för att vi kom överens om att det skulle vara en villkorslös fredagsdejt. När han åkte hem på lördagen, kände jag ett lugn inombords, all spänning och all förhoppning och alla tankar hade lagt sig tillrätta, det fanns inget av detta som längre var ute och valsade i kroppen.

Helg!

Det är fredag, och det är verkligen så skönt att det ligger en helg framför oss. Idag är det ett riktigt fint höstväder ute. Hög luft, solen lyser och löven börjar skifta i rött och gult. Även om sommaren är det som jag verkligen står för, så är hösten en vacker årstid. OM det hade varit så som vi har det idag, förståss!

Igår efter jobbet, var jag och hälsade på min guddotter och hennes mamma. Hennes mamma är en vän till mig, som varit mitt allt och bästa vän, men som blivit bara min vän. Ibland känns det jätte jobbigt att vara där, känslorna vrider sig inom mig. Jag kan inte sitta still, och det som varit fullständigt sköljer över mig i form av känslor innanför och utanpå kroppen. Lilla minsta sak som hon gör, gör mig misstänksam och ängslig. Men igår när jag var där, då kändes det riktigt bra. Vi pratade mycket, skrattade och käkade god mat. Inget som hon gjorde fick mig att tvivla, dessa dagar känns det bra att jag bestämde att ge oss ett ny chans till att hitta någon form utav vänskap igen.

Imorgon, lördag, då är det bröllop på ”to do”- listan. Det är min kollega som ska gifta sig, och det ska bli en upplevelse. Jag har varit med på denna resan på ganska nära håll, hela tiden. Jag har fått höra och se allt, utan att min kollega för den delen avslöjat för mycket. Jag älskar bröllop och studentfester. Det finns ingen tillställning som det finns så mycket postiva känslor, så mycket kärlek och så mycket glada männsikor på som på just bröllop och studentfester. Så jag ser verkligen fram emot att bevittna kärleken mellan P & G imorgon.

Dessutom har jag själv fått bestämma vem som ska få ha mig till bordet. Eller, ska sanningen fram tjatade jag mig till det. Jag ska få ha brudens bror till bordet. En trevlig och snygg kille. Det passar mig perfekt, såklart!

Igår smsade jag med Han. Det känns bra att Han och jag bestämde att vi ska försöka vara som vanligt. Han sa själv att han tyckte det var komplicerat så fort det kom känslor, och ja, jag är beredd att hålla med. Men samtidigt gör Han mig glad, jag gillar när det plingar till i telefonen och jag ser att det är från Han. Känslorna har inte hunnit bli starka, eller känslorna har knappt hunnit ta fart. Det kommer att lösa sig. Men något som jag tycker är jobbigt, och det skrev jag till Han igår, det är att jag hela tiden måste tänka på vad jag säger och skriver för att inget ska bli fel för verken Han eller mig. Men, tiden finns för att vi ibland är i väldigt starkt behov utav just tiden!