2an vet mer än vad jag vet…

Han är sjukt snygg, så där snygg så det är nästan perfekt. Han är så där perfekt på alla plan. Han är ödmjuk, man när det behövs och han är djup när det behövs, säkert jätte romantisk när det behövs. Han har humor, han har 6pack, mörkt snyggt hår. Han bor i ett hus som är så sjukt smakfullt, så där perfekt, som hela han.

Detta sjuka fenomen är min vän. Han är min jätte jätte fina vän. Jag kan skriva och prata med honom om allt, jag kan anspela på sex med honom, prata relationer med honom, jag kan prata allt med honom. Men jag kan inte se att han är så där sjukt perfekt. Eller jo, jag ser att han är snygg, och när vi varit ute flockar sig tjejerna runt honom och jag vet att Mr.Perfect är just det. Men i mina ögon är han någon som jag bara bryr mig så jätte jätte mycket om, någon som ger mig den uppmärksameten jag kräver. Skulle det hända honom något, skulle jag släppa allt jag hade i min händer och rädda honom. Jag skulle inte ens tveka.

När han har en relation försvinner han. Han är bara borta. Då vet jag att han har en kvinna i sitt liv. Jag låter honom vara, för jag vet att när det är slut, vilket det blir, kommer han tillbaks. Dessutom kommer han tillbaks innan det är slut, ett par tre dagar innan, och ber mig om råd. Sen är han min igen.

För att vi, jag och mina vänner ska veta vem vi talar om, så kallar vi honom för snyggeM. Då vet alla. En gång har jag hamnat i samma halm som honom. Det var efter en sjukt blöt kväll och natt. Vi skulle sova sked. Jo tjena… På morgonen när jag slog upp mina blå kände jag bara faaaaaaan! Upp, på med kläderna, in på toaletten och ringde till min ängel.

-Du måååååååste komma nu!!!
ängel:
-men jag kan inte köra!
Jag:
-Det skiter jag i, bara fixa det. Jag måste härifrån NUUUU!
-Ängel:
-Jag kommer….

5 minuter senare kommer bilen som ska hämta mig. I bilen sitter min ängel, men i passagerarsätet, vid ratten sitter hennes mamma!!!! Det kallar jag riktig vän! Jag hade gjort exakt samma sak för henne, och det vet hon.

Jag testade det, det var inget jag var jätte imponerad av, så det vara bara den gången. Så, då har vi testat det. Klart slut… Snyggem och jag har pratat om det, utan att någon av oss var speciellt generade. Det var bara något som var tvunget till att hända för att vi skulle kunna fortsätta att vara vänner. Det är vi.

Härom dagen pratade jag och 2an om SnyggeM. Mina juveler vet mycket väl vem SnyggeM är.

1. Han har en son som är lika gammal som 2an och förr spelade i samma lag som honom.
2. Han har sin firma på samma gård som 1an jobbar.
3. 3an vet vem alla är…

2an sa:
–Det kommer att bli du och SnyggeM en dag mamma!
Jag:
-Nej hjärtat det kommer det inte. Vad får dig att tro det?
2an:
-Han behöver en sån som dig!
jag:
-En sån som jag??
2an:
-Ja, en som kan sätta honom på plats, en som låter honom surfa, en som hans barn gillar sjukt mycket, och någon som han kan lita på. Han vet inte om det men du är den rätta för honom mamma!
Jag:
-Du är söt 2an, men nej, det kommer aldrig bli SnyggeM och jag.
2an:
-Vi får väl se. Men du ska veta att jag har rätt i detta.

Är det inte helt underbart att ens barn vet vem som kommer bli ens nästa man, långt före man själv har greppat det och förstått det? Jag önskar er alla den sortens av barn.

Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

Min mamma & pappa…

Idag ska jag åka till min mammas grav. Den ligger 45 minuters bilfärd härifrån. Det är därför det är så sällan jag är där. Det är inte enkelt att åka dit och hälsa på, varje besök kräver planering. Jag önskar att min pappa och min mormor och morfar beslutade att min mamma skulle legat i minneslund istället. Det är bara min syster och jag kvar, och allt ligger nu på oss. Ingen annan i släkten är någonsin där, och det är ständigt ett dåligt samvete som ligger på ens axlar, att man inte är där och fixar.

Jag är uppvuxen där min mammas grav finns, jag och pappa flyttade därifrån när jag gick i åk. 8. Att hon skulle begravas där var antagligen en självklarhet för min pappa, eftersom han ville ha nära till mamma. Men jag önskar att dom tänkte lite längre, att dom tänkte på vad som kunde hända i livet.

Min mamma finns i mitt hjärta, hon kommer aldrig försvinna därifrån, aldrig. Så att åka till en grav, med en gravsten med hennes namn ger inte mig något, mer än dåligt samvete att jag inte ser till den oftare. Jag vet att min mamma inte vill att jag och min syster ska ha dåligt samvete, utan att det är okej att vi inte är där oftare, så länge hon har den största platsen i våra hjärtan. Det har hon!

Jag har köpt ett jätte fint gravljus som jag ska sätta där. Det ska få brinna och lysa upp lite hos henne. Hon ska få lite annat också, som en liten goodiebag! För jag vet att min mamma hade också älskat goodiebags!

Min pappa ligger i minneslund väldigt nära där jag bor, nära havet. Han, precis som jag älskade havet. Han ligger i minneslund för att jag och min syster fick bestämma. Det är jätte fint där. Alltid massor med blommor och tända ljus. På sommaren finns det sköldpaddor i den lilla dammen. Det finns ett nappträd där och det finns bänkar runt dammen. Jag brukar åka dit bara för att jag finner lugn och ro där. Men min pappa ska också få sig ett besök idag.

Min mamma & pappa är döda, och det är en enorm sorg för mig. Det är dagar som idag man blir påmind om hur sorgligt det egentligen är, att inte ha dom i livet. Dagar som idag behövs, för att vi som är i livet ska stanna upp och ta vara på varann och livet. För man ska aldrig ta livet förgivet.

 

Det enda jag vill ha är lugn & ro…

Jag är inte en morgonpigg människa. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Jag vill inte att någon ska vara uppe samtidigt som jag. Jag vill ha mina rutiner på morgonen. jag vill kunna härja fritt utan att behöva ta hänsyn.

Jag kommer till mitt arbete, förbereder dagen, sätter på kaffet, och bara sitter på min plats och njuter av att det är tyst och det är lugn och ro. Så har det varit i många år nu, och jag njuter av det.

Men, så fick vi nytt städbolag. Med detta innebar det nya rutiner. Det städas på morgonen. Städerskan är en trevlig kvinna i sina bästa år (har jag hört av en kollega). Hon har varit här en timme när jag kommer, och är glad när det finns någon hon kan prata med. Men hon har lärt sig, så hon säger bara godmorgon nu, inget mer. Det behövs inget mer anser jag. Sen har vi kvitterlisa. Hon skulle börja tidigare på morgonen för att kunna sluta tidigare på eftermiddagen. Allt detta trassel innebär att mina morgonrutiner inte alls är sig lika längre. Kvitterlisa kommer till arbetet och är morgonmänniska. Hon säger glatt Goooodmooorgon snäckan, hur är det idag? Vad ska du göra i helgen, oj va gott kaffe. Har du läst detta, vad händer idag, vad gjorde du igår. Egentligen vill jag bara skrika Håll piiiiiip. Men det gör jag inte jag svarar bara kort, för att jag orkar verkligen inte svara på något annat sätt. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Men kvitterlisa har inte greppat det. Kvitterlisa fortsätter vara glad på morgonen och prata hela tiden.

Klart att hon ska få vara pigg och glad. Alla tycker naturligtvis att det är trevligt med glada och pigga människor. Men inte i mitt liv klockan 7 på morgonen, då vill jag ha lugn och ro.

Tomt och tyst…

En vecka med fart och fläkt, middagar, hockeymatcher, hämta och lämna. titta, prata skratta och bara vara. Tvätt och allt annat som här en vecka som mamma till. Torsdag, tomt tyst, inte en enda juvel i soffan när man kommer hem. Bara mina skor i hallen. Inget vad ska vi äta. Ingen att krama, ingen som kramar tillbaks. Tomt och tyst.

Tomt och tyst och förbannat tråkigt

Min älskade vän…

Till min älskade vän!

Det gör mig ont att veta att du inte mår bra. Det gör ont i mitt hjärta att veta att du sitter där och grubblar och försöker förstå, försöker laga och försöker vara hel.

Men det gör mig samtidigt glad och så lättad att du kommit dithän. Dina olika beslut gör mig glad, jag vet att du är på rätt väg. Jag har under väldigt lång tid försökt att få dig på rätt väg, säga rätt saker. Även om de rätta sakerna ibland har gjort väldigt ont, så hoppas jag att du idag förstår att de hårda och sanna ord jag sagt, bara har varit i ren välmening.

De ord jag har sagt har gjort att du valt rätt väg. Inte den kortaste och inte den lättaste vägen. Tvärtom. Det är en lång väg du bestämt dig för, men vägen kommer leda dig till en fri människa. Fri från alla skuldkänslor och fri från allt hat och besvikensle. Vägen du valt min vän, kommer göra dig till en ny friare människa.

Min älskade vän, ditt hjärta är utav guld. Ditt hjärta har bara guld. Du är full av empati, förståelse och kärlek. Men du lägger allt detta på fel personer. Du ska lägga det på din bästa vän, dig själv! De vänner du har runt dig, alla som vet alla som förstår vet att det finns där. Det är dags för dig att visa din bästa kompis att alla dessa fina underbara egenskaper finns. Hon, din bästa vän behöver det mest just nu.

You have to do whats right for you.
No one walks in your shoes.

Du behöver inte mina goda råd längre, du behöver inte mig som vägvisare längre. Du har idag bevisat för mig att du är inne på rätt väg. Du behöver mig som stöd ibland, när du tvekar på att vägen du valt är rätt. Då finns jag för dig, där och då.

Min älskade vän, jag älskar dig av hela mitt hjärta! Jag kommer alltid finnas för dig, du behöver aldrig någonsin känna dig ensam när du går längs vägen. Men nu är det bara du som kan göra de stopp som krävs, för att nysta upp reda ut och lämna bakom dig. Det är bara du som vet och känner när det är dags att fortsätta, för att göra nästa och nästa och nästa. Det är bara du som vet hur många stop som behövs göras. När du väljer att vandra vidare, finns jag där. jag finns där för dig min älskade vän, för att klappa dig på axeln berömma och berätta att du gjort rätt.

Hur jag vet att det är rätt? Det vet jag inte, det är bara du som vet. Eftersom du gör ett stopp är jag säker på att det var rätt.

Min älskade vän I love you big time!

Energipåfyllning…

Finns det något skönare när man har haft a very bad hair day, och känner sig svullen och tjock, än att komma hem sätta upp håret stramt i en svans och sätta på sig sköna och lediga kläder? Tror inte det…

I dag är det juveltorsdag. trotts att mina juveler är mer eller mindre vuxna fortsätter dom troget att komma på mina juveltorsdagar. Vi har suttit länge och väl vid middagsbordet käkat gott och pratat om allt, och skrattat mycket. Underbara ungar! Dom gör verkligen livet värt att leva. Dom ger mig så mycket positiv energi bara genom att finnas till.

En ”glamourig” måndag i mitt liv…

Tillbaks till vardagen, tillbaks där allt är som det ska och där jag är mig själv. 
När jag öppnade mailboxen blev jag glad, där låg ett mail ifrån en kollega som ville bjuda mig på middag. En kollega som är världens roligaste, och som jag gillar jätte jätte mycket.

Han jobbar i en annan stad, och vi försöker träffas varje gång han är här. Denna gången var det med väldigt kort varsel, och det gick inte riktigt att få ihop det. Men jag blev glad, för det är trotts allt tanken som räknas.

Det blir middag ikväll hos en av mina änglar. Det var så länge sedan jag träffade henne, och det ska bli så skönt att få äta hennes vällagade mat, krypa upp i hennes soffa och bara må så där riktigt bra som man gör hemma hos henne. Hon kommer att ta hand om mig, fylla på min energi och se till att varje minut där hemma är bra minuter. Hon har det bara i sig, och det är en fantastisk egenskap.

Idag på morgonen fick jag ett sms ifrån

Han:
-Onsdag?
Jag:
-I min kalender står det måndag!?
Han:
-Egentligen för tidigt, men du kan få mig att skratta ändå!
Jag:
En kul egenskap tycker jag!?
Han:
-Mycket!
Han:
Ja eller nej?
Jag:
Nej
Han:
En annan dag?
Jag:
Självklart!
Han:
🙂

En glamourig måndag i mitt helt vanlig liv. 

Det som inte dödar, det stärker…

Äntligen hemma efter 62 mil i bilen, och 52 av dom med regn. Enormt dålig sikt, miljoner lastbilar och ögon som svider och en kropp som skriker är det skönt att sitta här i min soffa, med en kopp te. Försöker samla mig. Försöker få alla känslor och tankar att landa försiktigt i min kropp så jag kan gå och lägga mig.

Jag saknar mina juveler så att det gör ont i varje del av min kropp och i mitt hjärta. Jag saknar mina änglar och jag saknar att vara trygg och bekväm i mitt eget liv. Jag har under 3 dagar pressat mig till bristningsgränsen, så när jag vaknade imorse ville jag bara hem. Hem till det vanliga, och där jag kan vara mig själv.

Dessa dagarna har varit lärorika. Dessa dagarna har fått mig att inse och förstå det jag inte insåg och förstod innan. Jag är trotts allt glad att jag gjorde detta. Det som inte dödar, det stärker!