Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

Min mamma & pappa…

Idag ska jag åka till min mammas grav. Den ligger 45 minuters bilfärd härifrån. Det är därför det är så sällan jag är där. Det är inte enkelt att åka dit och hälsa på, varje besök kräver planering. Jag önskar att min pappa och min mormor och morfar beslutade att min mamma skulle legat i minneslund istället. Det är bara min syster och jag kvar, och allt ligger nu på oss. Ingen annan i släkten är någonsin där, och det är ständigt ett dåligt samvete som ligger på ens axlar, att man inte är där och fixar.

Jag är uppvuxen där min mammas grav finns, jag och pappa flyttade därifrån när jag gick i åk. 8. Att hon skulle begravas där var antagligen en självklarhet för min pappa, eftersom han ville ha nära till mamma. Men jag önskar att dom tänkte lite längre, att dom tänkte på vad som kunde hända i livet.

Min mamma finns i mitt hjärta, hon kommer aldrig försvinna därifrån, aldrig. Så att åka till en grav, med en gravsten med hennes namn ger inte mig något, mer än dåligt samvete att jag inte ser till den oftare. Jag vet att min mamma inte vill att jag och min syster ska ha dåligt samvete, utan att det är okej att vi inte är där oftare, så länge hon har den största platsen i våra hjärtan. Det har hon!

Jag har köpt ett jätte fint gravljus som jag ska sätta där. Det ska få brinna och lysa upp lite hos henne. Hon ska få lite annat också, som en liten goodiebag! För jag vet att min mamma hade också älskat goodiebags!

Min pappa ligger i minneslund väldigt nära där jag bor, nära havet. Han, precis som jag älskade havet. Han ligger i minneslund för att jag och min syster fick bestämma. Det är jätte fint där. Alltid massor med blommor och tända ljus. På sommaren finns det sköldpaddor i den lilla dammen. Det finns ett nappträd där och det finns bänkar runt dammen. Jag brukar åka dit bara för att jag finner lugn och ro där. Men min pappa ska också få sig ett besök idag.

Min mamma & pappa är döda, och det är en enorm sorg för mig. Det är dagar som idag man blir påmind om hur sorgligt det egentligen är, att inte ha dom i livet. Dagar som idag behövs, för att vi som är i livet ska stanna upp och ta vara på varann och livet. För man ska aldrig ta livet förgivet.

 

Jag älskar dom varje dag i veckan…

När jag ser mina juveler, det spelar ingen roll vem av dom det är, så går det en stöt genom hela kroppen. Stöten som går genom kroppen är bara kärlek. Det finns inget annat i den än väldigt stark kärlek. Stöten som går från top till tå är laddad med så mycket kärlek.

Jag kan inte få nog av mina barn. Jag kan reta ihjäl mig på dom, jag kan gå helt bananas på dom, och jag kan gapa och skrika på dom. Men jag älskar dom som fruktansvärt mycket. Det finns inte så mycket ord, det finns inga ord som riktigt kan beskriva HUR mycket jag älskar dom. Dom är stora och vuxa alla 3. Men när man ser dom ligga i soffan och sova, eller se dom ligga i sängen och sova, så oskyldiga och så underbara, jag blir knäsvag och mitt hjärta svämmar över av kärlek.

Varje gång jag träffar mina juveler får jag bevisat för mig att all tid, alla bråk, alla hårda regler och att inte ge efter för sina beslut har gett mig världens bästa barn. Dom missar aldrig att säga att dom älskar mig, dom missar aldrig att bevisa att jag är älskad. Dom missar ibland att diska, plocka undan tvätt. Dom missar ibland att göra det jag bett dom om. Det är då jag går bananas, det är då jag skriker och gapar det är då dom tittar på mig och sen tittar på varann och säger
-Du har fan damp mamma!

När jag sen kommer hem dagen efter från jobb, då är allt gjort som jag bett om, skriket om, dampat om. Det är tillräckligt med bevis för att jag ska veta att dom har respekt och att dom älskar mig. Bevis på att dom vill vara bra människor.

1an, 2an & 3an Jag älskar er av hela mitt hjärta, varje dag i veckan. 

Tomt och tyst…

En vecka med fart och fläkt, middagar, hockeymatcher, hämta och lämna. titta, prata skratta och bara vara. Tvätt och allt annat som här en vecka som mamma till. Torsdag, tomt tyst, inte en enda juvel i soffan när man kommer hem. Bara mina skor i hallen. Inget vad ska vi äta. Ingen att krama, ingen som kramar tillbaks. Tomt och tyst.

Tomt och tyst och förbannat tråkigt

Mammor brukar ha rätt…

2an är vad jag kallar träningsnarkoman. Är han inte på isen, så är han på gymmet. När 2an tar sig för något gör han det med all kraft. Han gör aldrig något halvdant.

Igår störde Simone honom, Simone satte käppar i hjulet för 2an. Hela världen rasade för honom.

Han skulle åka och träna på gymmet, efter det att hans tränare smsat ”träningen har blåst bort”. Jag bad honom att inte åka, jag bad honom att han skulle stanna hemma. Det var inte okej att ta hans lilla bil och åka till träningen i rådade väderlek. Han hade själv åkt i min bil när laspallar och gatlyktor gett vika för stormen. Han hade själv känt hur min minibil var svår nog att hålla på vägen.

2an skulle träna, han tyckte jag var tramsig och det var inte så farligt. Jag bad honom, och jag försökte prata honom tillrätta och jag undrade om det verkligen gjorde så mycket att vara utan träning en enda dag. Han förklarade för mig att han minsann redan druckit sin proteindricka (läs äckelpäckeldricka), och om man inte tränar efter man tagit en sån, börjar man yra och bete sig konstigt. Jag förklarade för 2an att det måste vara som en helt vanlig natt med honom (2an går och pratar i sömnen), så det var inget jag oroade mig det minsta för. Jag oroade mig mer för att han skulle ge sig ut i hans lilla röda bil i stormen.

2an gjorde sig iordning, och sa hej då. Jag bad om ett sms när han kom fram till gymmet.

Innan detta hade jag smsat till juvelpappan. Jag förklarade min oro för 2an, och undrade vad han tyckte. Han svarade att han skulle inte alls ge sig iväg, han fick bli hemma och titta på MFF istället. Han hade själv problem med att hålla hans 2 ton tunga bil på vägbanan. Så nej var klart och tydligt svaret från pappajuvel!

2an var kanske borta si så där mellan tummen och pekfingret 4 minuter. – Hej sa jag när han kom in igen, och undrade om det hade hänt något?

-Nej, men du tjatar hål i huvudet på mig, så jag vände för din skull.

Surare än detta juvelpaket gick inte att hitta just den dagen, det kan jag säga.

2an la sig i soffan och fortsatte sura. Jag smsade till juvelpappan och berättade vad som hänt, och att 2an var jätte sur. Då svarade han att 2an ringt honom och frågat om pappa kunde hämta honom och köra honom till gymmet, för han ville inte köra själv i sin bil. 2an tyckte att den inte var tung nog för att köra i stormen. Men då skrev juvelpappan tillbaks att det tänkte han inte alls göra, han tänkte inte sätta deras liv på spel, för att 2an inte kunde tänka själv.

Han vände för min skull? Jo tjena! Men jag lät honom sura klart, och jag sa inte att jag viste att han trotts allt var för feg för att köra själv. Jag lät honom behålla sin manlighet. Men jag visste att han lyssnat på mig, och jag visste att jag hade rätt, igen! Mammor brukar ha det. 

En helg i mitt nästa liv…

Fredag, och snart är det helg. Det ska bli otroligt skönt med helg. Veckan har varit intensiv, intensiv är ett milt uttryck i sammanhanget.

Helgen är laddad med party, och jag som älskar party! En stor 40 års fest väntar runt knuten, och det ska så klart bli riktigt kul. Lite vin med goda vänner ska också hinnas med och mina juveler ska få sitt av sin mamma. Uppmärksamhet och god middag.

Tänk att helger kommer så lägligt och perfekt vecka efter vecka. Man tröttnar verkligen aldrig på ordet helg, eller helg i sin fysiska form. I mitt nästa liv vill jag bli helg…

Stackars barn…

Läser i tidningen om barn som misstänkts blivit sålda pga fattigdom. Barn som blivit kidnappade av misstänkta pedofiler. Barn som hittats och där de biologiska föräldrarna vill ha tillbaks sitt barn dom en gång gav bort, för att dom inte hade råd att behålla barnet.

Är det en förälders rätt att göra så mot ett barn? Att bara ta tillbaks? Blir barnet lyckligare av det? Är det en förälders biologiska rätt att bara ta tillbaks? Barnet har levt i fattigdom, och ingen vet vad det stackars barnet har fått vara med om. Barnet kommer att få leva i fattigdom hos de biologiska föräldrarna, och gud vet vad barnet kommer att få vara med om hos sina biologiska föräldrar. Men fattigdom eller rikedom, vad spelar det för roll? Vem säger att det finns mer kärlek hos föräldrar med pengar, än hos de föräldrar som lever betydligt enklare och fattigare?

Pengar underlättar att leva, har du mycket pengar kan du köpa dig framgång och du kan köpa dig saker. Men du kan aldrig köpa kärlek. Föräldrarna jag läser om har sålt sitt barn för en summa pengar, som i svenska mått mätt inte ens räcker till en månads hyra till en lägenhet. Men i deras mått mätt, räcker det att leva och mätta många barns munnar länge länge. Olagligt så klart, och jag tycker inte att dom ska komma undan en sekund. Man gör inte så, man behandlar inte ett barn på det sättet. Man behandlar inte någon så. Få sitt liv mätt i pengar, gör det någon lycklig? Skulle inte tro det.

Jag läser om flickan som försvann på en semsterresa i Portugal. Polisen undersöker nu om hon kan ha rövats bort av en liga full med pedofiler. Det gör ont i hela min kropp när jag läser det, tänk om det är så? Tänk om hon fortfarande lever, och tänk efter vad hon har fått vara med om? Man vill inte ens ha tanken i sitt huvud. Hennes föräldrar har pengar, hennes föräldrar älskar sin lilla dotter mer än vad det finns ord. Dom har inte en sekund satt sig ner, och gett upp sökandet efter sin älskade lilla dotter, som så fruktansvärt bara försvann ur deras händer en semesterdag i soliga portugal. Dom har pengar, dom har råd att betala vad som krävs för att sökandet efter deras flicka aldrig ska ta slut. Dom kommer att betala pengar tills hon hittas. Hon har tur, det finns både kärlek och penger i den familjen hon kommer ifrån.

OM, jag säger om dom hittar henne i livet, hur mår hon då? Kommer hon någonsin få ett bra liv igen? Vad är bäst för henne? Inte för föräldrarna, utan för henne. Att vara i livet, och under alla dessa år utsatts för fruktansvärda saker, som man själv inte ens kan förställa sig? Eller att hon inte är i livet, utan får vara ifred, i lugn och ro på ”andra sidan”? Jag kan inte svara på den frågan, jag vill inte svara på den frågan.

Vad rör sig i huvudet på människor som gör barn illa? Hur kan man göra barn illa?

Vad är det som får biologiska föräldrar att bara ta sig rätten att ta tillbaks sitt barn? Ett barn som man en gång lämnat bort av olika anledningar?

Energipåfyllning…

Finns det något skönare när man har haft a very bad hair day, och känner sig svullen och tjock, än att komma hem sätta upp håret stramt i en svans och sätta på sig sköna och lediga kläder? Tror inte det…

I dag är det juveltorsdag. trotts att mina juveler är mer eller mindre vuxna fortsätter dom troget att komma på mina juveltorsdagar. Vi har suttit länge och väl vid middagsbordet käkat gott och pratat om allt, och skrattat mycket. Underbara ungar! Dom gör verkligen livet värt att leva. Dom ger mig så mycket positiv energi bara genom att finnas till.

Det är kärlek det…

Lika glad som mina juveler kan göra mig, precis lika galen kan dom göra mig. Jag kan känna fruktansvärd ilska, och jag kan bli så fly förbannad på dom.

 2an och jag kan inte diskutera,  det blir stopp direkt. Han kan inte föra en diskussion som är negativ för honom. Dessutom väljer han vädigt ofta att ta det negativt. Han säger en och samma mening hela tiden. Jag blir frustrerad och mitt tålamod sätts på prov. Mitt tålamod i vissa lägen är noll. Den finns inte, totalt obefintlig. Ikväll var en sån gång då vi verkligen inte kunde se varann innan det tog fart. Jag erkänner att mitt humör är en av mina sämsta sidor. Det går från 0-100 på 2 sekunder. Det går över lika fort igen, oftast. Men jag kan blir sanslöst jävla förbannad. Idag var det inte så farligt, för jag svalde. Jag orkade inte säga emot, och gå in i en diskussion med 2an. Man får välja sina strider.

3an och jag kan diskutera och prata om saker. Han kan bli väldigt sur om han inte får som han vill, men oftast kan man resunera med honom på ett sunt sätt. Han lyssnar, och han säger vad han tycker. Vi kommer oftast fram till en lösning. Inte konflikträdd det minsta, och har aldrig varit. Det är väldigt sällan 3an och jag blir ovänner.

1an är den mest konflikträdda av alla. Han disuterar aldrig fram en lösning, för det finns inget att lösa. Man springer innan. En period kunde jag och 1an inte ens se varann. Vi blev ovänner för allt, och vi skrek och gapade på varann. Det var många år sedan nu, men det var verkligen en jobbig period.

Jag älskar alltid mina barn, alla dagar i veckan. Men det är inte alla dagar jag tycker om dom. Som tur är så händer det inte så ofta att vi blir ovänner nu mera. Det är en av de positiva saker med att dom blivit större, och vuxna. Dom kan säga emot, vara kaxiga och säga korkade saker. Jag kan bli arg, jag kan gapa och skrika och jag kan säga emot jag med. Men när jag blir riktigt arg, arg på riktigt, då vet dom. Juvelerna har den respekten för mig, trotts sina cm och kg. Det har dom i sig sedan dom var små.  Dom vet att det bara är att göra som jag sagt. Men numera tror jag inte ens att jag behöver bli så arg mer än kanske en gång om året.

Men det är väl det som är kärlek!? Att man kan bli helt galet arg, samtidigt känna enorm kärlek. Sen förlåta och vara vänner, och göra allt för varann.