Vad är humor…

Jag sitter i en reception, och vår foajé är väldigt stor och väldigt flott och fin på alla sätt. Golvet är av marmor, trappan upp likaså. Det finns fina dyra designmöbler, och det står alltid nya fina snittblommor på ett av glasborden.

Vår receptionsdisk är vit, gjord av komposit. Det är två skrivbord bakom disken, där jag sitter och en av mina kollegor sitter vid det andra skrivbordet. Bakom oss finns ett litet rum till, där finns också en växel och där sitter min andra kollega som jobbar halvtid hos oss. Mellan oss och det rummet finns en skjutdörr av glas. I skjutdörren är det ett hål, som ett handtag liksom. Så att man lätt kan skjuta dörren fram och tillbaks. Skjutdörren är alltid öppen, vi stänger den bara när det som denna dagen var informationsmöte i foajen. Vår VD brukar ha sina infomöten här nere för personalen. Bra med utrymme och bra akostik.

När han har denna typen av möte, stänger jag och min kollega som sitter frontdesk våra växlar, ”hoppar bak” i andra rummet. Vi Stänger skjutdörren så att inte vi ska störas av mötet, och för att inte mötet ska störas utav oss. Foajen brukar fyllas med förväntasfulla medarbetare. Dessa infomöten är mellan dig och mig, fruktansvärt tråkiga. Jag lyssnar näst intill aldrig. Jag håller mig i rummet bakom receptionen och är mer än nöjd med det.

Min manliga närmaste kollega, tycker som jag om dessa infomöten. Men han är mer nyfiken på alla människor som står och hänger vid receptionsdisken, som om det var fredag och alla var på AW.

Denna dagen står min manliga kollega vid skjutdörren som är stängd, och tittar nyfiken genom det hål som finns i dörren. Hålet är i navelhöjd, så man måste böja sig ner, så att man liksom står som ett L för att man ska kunna se ut genom det hållet som finns i dörren. Det gjorde min kollega lite från och till.

Mötet hade inte börjat än, men foajén var full med folk och det fanns mycket folk även denna gången som stod och hängde vid receptionsdisken. För femte gången kom min manliga kollega och ställde sig som ett L för att se och höra vad alla utanför sa och gjorde. Jag satt vid skrivbordet som är precis vid väggen, där skjutdörren ”förvaras” när den är fråndragen.

Jag reste på mig försiktigt tog tag i slutet på skjutdörren och drog snabbt upp skjutdörren. Så pass snabbt att min manliga kollega inte hann reagera, utan stod som ett L även när dörren var ifrån dragen. Det låter på ett vist sätt när dörren drass ifrån och alla som stod utanför, vid receptionsdisken hann vända på sig och stirrade nu på min manliga kollega som stod som ett L, och trodde att han tittade ut genom det hål som finns i skjutdörren. Vi pratar om sekunder, men alla som stod och hängde vid receptionsdiskan hann se min manliga nyfikna kollega.

Det ansiktsuttryck min manliga nyfikna kollega fick, det uttrycket är obetalbart. Bara jag tänker på det skrattar jag så tårarna rinner.

Min nyfikna manliga kollega, sträcker snabbt på sig och försvinner ut i fikarummet. Hans enda kommentar var: –Det var väl ändå jävligt onödigt?
Jag kan inte svara, för jag skrattar så det hörs i hela huset!

Detta är humor!

Idag är det ingen vanlig dag, idag är det min mammas födelsedag…

Den 26 september 1981 vaknade jag av att min familj sjöng för mig. Min mamma var hemma på permission, hon var med och sjöng. Min mamma och pappa fick upp mig ur sängen, och höll för mina ögon. Dom tog mig ut till hallen, räknade till 3 släppte sina händer som dom höll för mina ögon. Där stod en ljusblå 3-växlad crescentcykel. Exakt en sån jag önskat mig.

Jag blev så glad, jag var så stolt över min nya fina cykel. Jag var dessutom så glad att min mamma var hemma hos oss. Hon skulle vara med på kalaset för släkten. Jag var stolt över att kunna visa upp min mamma för min släkt, jag var stolt över att visa min cykel för alla i min släkt.

Alla var där, på mitt släktkalas. Jag var så glad att alla kommit till mig, för att jag fyllde 11 år. Då förstod jag inte, men jag gör det idag varför alla var där.

Dagen efter var det skola, jag försov mig. Min mamma stressade mig, och jag blev sur på henne för att hon stressade mig för att jag skulle hinna med skolbussen som skulle ta mig till skolan. Jag slängde på mig jackan och min mamma slängde skolväskan till mig och sa att nu får du skynda dig, för annars missar du skolbussen.

Jag sa ett surt hej då, mamma sa hej och stängde ytterdörren.

När jag kom hem ifrån skolan, då hade pappa skrivit en lapp, tejpat fast den på luckan till torktumlaren och låtit luckan stå öppen. Så när jag kom in var det de första jag såg. Han skrev att han åkt med mamma till sjukhuset. Jag skulle ringa mormor och morfar när jag kom hem. Det gjorde jag, Mormor och morfar kom, pappa kom inte hem den kvällen.

Jag åkte till skolan dagen efter, mormor och morfar skickade iväg mig till skolan. Jag kom ifrån skolan, mormor och morfar var fortfarande kvar. Det var dom ett par dagar till. Den 30 September kom mormor och morfar och hämtade mig i skolan. Dom sa att vi skulle åka till mamma på sjukhuset. Min stora syster satt redan i bilen. Jag hade inte hunnit äta lunch, jag kommer ihåg att jag var jätte hungrig och jag kommer ihåg att jag inte förstod varför vi skulle åka till mamma innan jag fick lunch i skolan. Jag kommer ihåg att jag frågade varför det var så bråttom. Jag kommer ihåg att jag inte fick något riktigt svar.

Jag och min syster satt i baksätet, vi sa inget till varann på hela vägen in till sjukhuset. En resa som tar ca 45 minuter.

Vi tog hissen upp, till vilken våning kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att pappa möte oss vid hissen. Han var ledsen, det såg jag direkt. Han kramade mig, sen min syster och sin mormor och sist morfar. Jag kommer ihåg det som om det var igår.

Jag frågade var mamma var, om jag fick gå in till henne. Pappa svarade att vi skulle sitta en stund där i de fula sofforna vid hissen. Det var soffor med brunklädsel, och träramar liksom. Obekväma och jätte fula och bruna och jag kommer aldrig att glömma hur fula dom var. Jag var jätte hungrig, pappa kom med ett grönt blankt äpple till mig och sa att jag skulle ta det så länge. Jag tittade på min stora syster, jag kommer ihåg att hon ryckte på axlarna. En gest som sa: -Ät och var tyst.

Jag åt halva mitt äpple, då kom pappa ut ifrån den där dörren. Dörren var i trä, och det fanns en glasruta i dörren som var så där frostat, så att man inte såg vad som hände på andra sidan. Man såg bara skuggor om någon rörde sig på andra sidan. Jag såg direkt att det var pappa som kom, redan innan den där dörren öppnade sig.

Pappa hade gråtit, man ser det även om man bara är 11 år. Man ser när ens pappa eller mamma är ledsen. Det finns inget smink, eller det finns ingen fasad i världen som kan dölja sådana saker för ett barn. Ett barn ser sånt, tro aldrig något annat.

Jag satt fortfarande och åt på mitt gröna blanka äpple när pappa kom ut till oss, ställde sig framför mig och min syster och förklarade att vår mamma var död. Hon var en ängel nu. Hon hade inte orkat längre, hon blev för trött av att vara på kalas. Hennes kropp orkade inte längre. Jag kommer ihåg att jag slängde mitt gröna blanka äpple så det flög genom luften. Precis då öppnades hissdörren, och äpplet flög rakt in i hissen. Dörrarna stängdes, och bara gudarna vet var mitt äpple hamnade. Men det finns många gånger jag tänkt på om det var meningen att hissdörren skulle öppnas så mitt jävla gröna äckliga äpple skulle försvinna, precis som min mamma.

Efter en stund fick vi komma in till mamma. Dom hade gjort henne fin, tänt ljus och lag ett stort vitt täcke på henne med ett stort kors i guld. Hon var fin. Där stod vi. Jag, min syster min pappa, min mormor och min morfar. Vi stod alla och tittade på henne, det var som om hon sov. Hon var så fin min älskade mamma, som nu är en ängel.

Tiden som kommer den kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att pappa var ledsen, jag kommer ihåg att jag ofta vaknade och hörde att han grät om natten. Jag kommer ihåg att jag alltid tänkte att om jag bara inte fyllt år, så hon inte behövde komma på kalas så hennes kropp skulle orka. Då kanske hon skulle överlevt. Det har alltid varit mitt fel, att jag fyllde år, att jag skulle ha kalas.

Idag förstör jag varför alla var där. Alla visste att det kanske var sista gången dom träffade min mamma. Det var inte för mig dom var där, det var för min mamma. Jag önskar idag att hela min jävla släkt stannade hemma, så jag fick ha henne för mig själv de sista dagarna. Men så tänkte man så klart inte då.

Idag skulle min mamma fyllt 70 år. Hade hon levt, hade det varit samma sak ALLA hade varit på kalaset för hennes skull. Hade hon levt hade jag också varit där för hennes skull. Jag skulle hållit ett tal till henne, ett fint tal som man håller för sin mamma. Jag skulle förklara för henne hur mycket jag älskade henne, hur glad jag var för allt hon gjort för mig och mina barn. Mina barn skulle hållit ett tal till sin mormor. Dom skulle berätta för henne att hon var världens bästa mormor, att dom var glada för allt hon gjort och att dom älskade hennes kanelbullar och hennes köttbullar.

Men nu är det inte så, utan vi sitter i soffan jag och 2an och 3an, jag har berättat för dom att deras mormor har födelsedag. Jag har smsat 1an att hans mormor skulle fyllt 70 år idag. Det är ingen mer speciell dag idag än vad det var igår. Hur ska jag kunna begära av dom att dom ska älska en människa som dom aldrig träffat, som dom bara sätt på bild? Det kan jag inte, jag kan bara önska att min mamma fick uppleva världens finaste juveler.

Hon hade älskat dom, och dom hade älskat sin mormor.

 

Jag önskar…

Till ALLA er som cyklar med ljus på cykeln och med reflexväst, och till ALLA er som går/promenerar med reflex/reflexvästar önskar jag en riktigt riktigt God Jul med mycket god mat, många julklappar, snälla barn och en genuint omtänksam svärmor!

Till ALLA er andra önskar jag absolut INGENTING! 

Tillbaks, med ”pennan” i handan!

Godmorgon och välkommen säger jag både till dig och mig. Jag har efter mycket om och mycket men bestämt mig för att börja skriva igen. Skriva så att alla kan se, och alla kan läsa. Det är ett känsligt ämne det här med att skriva offentligt för mig, det ger mig så otroligt mycket. Men samtidigt påminner det mig väldigt mycket om livet som varit.

Men jag har fått så mycket feedback ang mitt skrivande, så jag har bestämt mig för att ge det ett försök!

Så, nu börjar vi! 🙂