Första advent, en vacker dag med mycket ljus värme och julkänsla.
Så är det för många, men långt ifrån alla. Jag fick den stora förmånen att få vara tillsammans med vänner, underbara vänner som ger mig energi, och som jag tycker väldigt mycket om. Glögg, lussebullar, skumtomtar och pepparkakor. Skratt, sladder och julkänsla. Underbara juveler som ringer och underbara vänner som smsar om en mysig första advent.
Jag har många människor runt mig som bryr sig om, som vill väl och som vill att jag ska må bra. Fina människor som varje dag tänker på mig, som varje dag ger ett eller flera fina sms som ger mig varmt hjärta och en härlig känsla av omtänksamhet.
Denna helgen har varit en helg med blandade känslor. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Känna mig tacksam och glad, eller bara känna mig jävligt förödmjukad?
För ett tag sedan, fick jag ett sms ifrån Dåtid. Det stod ”Snälla snälla svara jag behöver verkligen prata”. Detta var ett av många sms jag fick den dagen av Dåtid, där Dåtid bad om min uppmärksamhet. Eftersom den tiden är förbi, då Dåtid kan få mig att släppa allt när Dåtid ber mig om något så nonchalerade jag Dåtid och Dåtids sms. I lördags, då fick jag av en ren tillfällighet reda på att Dåtids syster blivit väldigt sjuk. Jag drabbades av fruktansvärt dåligt samvete, att jag bara nonchalerade Dåtid, när han verkligen behövde mig, när han verkligen behövde prata. Hela jag och min kropp gick ner på sparlåga, och har gått på den sparlågan hela helgen. Jag la ihop Dåtids sms till mig, med Dåtids systers tillstånd.
Igår satt jag och tittade på Insta. Jag hittade ett foto på Dåtid med sällskap, leende och glada. Jag uppfattade det som en tillställning med kollegor till Dåtid. Hur ledsen var Dåtid? Hur pass mycket behövde Dåtid mig? Detta var samma dag som Dåtid bönade och bad flera gånger per sms att han var så ledsen, att han verkligen behövde prata, att han behövde mig så mycket just denna dagen. På fotot kunde jag se att han roade sig kunglig, och det fanns inga ledsamheter över det fotot.
Jag blev så arg på mig själv, att jag än en gång tillät mig bli påverkad av Dåtid. Att jag än en gång gick på Dåtids lögner, att Dåtid än en gång spelade på mina känslor och jag blir så arg att jag tillät mig känna dåligt samvete för att jag inte fanns för Dåtid. Än en gång ville jag få honom att må bra, på bekostnad av mig själv och mitt eget välbefinnande.
Att känna sig förödmjukad är en känsla som kan få en att bli väldigt liten som människa. Den känslan får mig att vilja krypa långt långt in i min egen kropp, gömma mig där så att ingen i hela världen kan se mig. Men denna gången valde jag att inte gömma mig, denna gången valde jag att skruva upp sparlågan på full värme. Tar erfarenheten med mig, nästa gång vet jag ännu bättre. Jag blir visare och visare för varje gång Dåtid spelar på mig och mina känslor.