Jag vill dela den med dig…

Idag fick jag i ett mail, en text skickad till mig. Det var en text som verkligen fick mig att tänka. Jag vill gärna dela den med dig.

Ibland saknar man de som inte finns. Och då menar jag inte de som dött. Eller är någon annanstans, på en resa eller så. Jag tänker på alla våra förväntningar och önskningar som vi lägger på varandra. Vi kanske saknar vår pappa eller vår vän eller vår käraste eller vårt barn och den personen som vi saknar kanske lever här på jorden men inte är som den vi saknar. Han eller hon kanske har förändrats. Eller kanske aldrig varit så som vi önskar. Vi kan aldrig göra om varandra. Vi kan inspirera varandra, vi kan väcka varandras tankar och idéer, men vi kan aldrig ändra på en annan människa.

Och jag tänker att vi ofta saknar någon som inte ens finns. Som vi bara önskar fanns. För den vi saknar finns men är inte som vi vill. Som vi önskar. Som vi saknar. Tänk om han var lite mera så eller om hon bara kunde säga det jag vill höra eller göra så här. Men det kommer aldrig att hända. Vi måste fråga oss vad vi kan förvänta oss.  Att sakna och att längta kan vara vackert om längtan har ett mål, om det kommer en dag då längtan går i uppfyllelse. Men om vi aldrig kommer dit vi längtar, om den vi längtar efter inte finns på det vis vi önskar, då gör det bara ont.

Det är då vi måste släppa våra förväntningar. Och acceptera det vi inte kan förändra. För annars gör saknaden och längtan hål i våra själar och vi projicerar våra förväntningar och önskningar på dem vi vill ska vara annorlunda och då blir de som känslomässiga vampyrer utan att de ens vet om det. Bara för att de är sig själva medan vi önskar att de var på något annat vis. Och det blir orättvist. Det är då vi går och ältar och grämer oss och undrar vad vi gjort för fel. Istället får vi försöka omge oss med människor som vi tycker om som de är. Som ger oss energi och kraft och stöd och glädje. Som vi kan ge energi och kraft och stöd och glädje. Det är inte alltid lätt men det är viktigt att tänka på.

Tomt och tyst…

En vecka med fart och fläkt, middagar, hockeymatcher, hämta och lämna. titta, prata skratta och bara vara. Tvätt och allt annat som här en vecka som mamma till. Torsdag, tomt tyst, inte en enda juvel i soffan när man kommer hem. Bara mina skor i hallen. Inget vad ska vi äta. Ingen att krama, ingen som kramar tillbaks. Tomt och tyst.

Tomt och tyst och förbannat tråkigt

Stackars barn…

Läser i tidningen om barn som misstänkts blivit sålda pga fattigdom. Barn som blivit kidnappade av misstänkta pedofiler. Barn som hittats och där de biologiska föräldrarna vill ha tillbaks sitt barn dom en gång gav bort, för att dom inte hade råd att behålla barnet.

Är det en förälders rätt att göra så mot ett barn? Att bara ta tillbaks? Blir barnet lyckligare av det? Är det en förälders biologiska rätt att bara ta tillbaks? Barnet har levt i fattigdom, och ingen vet vad det stackars barnet har fått vara med om. Barnet kommer att få leva i fattigdom hos de biologiska föräldrarna, och gud vet vad barnet kommer att få vara med om hos sina biologiska föräldrar. Men fattigdom eller rikedom, vad spelar det för roll? Vem säger att det finns mer kärlek hos föräldrar med pengar, än hos de föräldrar som lever betydligt enklare och fattigare?

Pengar underlättar att leva, har du mycket pengar kan du köpa dig framgång och du kan köpa dig saker. Men du kan aldrig köpa kärlek. Föräldrarna jag läser om har sålt sitt barn för en summa pengar, som i svenska mått mätt inte ens räcker till en månads hyra till en lägenhet. Men i deras mått mätt, räcker det att leva och mätta många barns munnar länge länge. Olagligt så klart, och jag tycker inte att dom ska komma undan en sekund. Man gör inte så, man behandlar inte ett barn på det sättet. Man behandlar inte någon så. Få sitt liv mätt i pengar, gör det någon lycklig? Skulle inte tro det.

Jag läser om flickan som försvann på en semsterresa i Portugal. Polisen undersöker nu om hon kan ha rövats bort av en liga full med pedofiler. Det gör ont i hela min kropp när jag läser det, tänk om det är så? Tänk om hon fortfarande lever, och tänk efter vad hon har fått vara med om? Man vill inte ens ha tanken i sitt huvud. Hennes föräldrar har pengar, hennes föräldrar älskar sin lilla dotter mer än vad det finns ord. Dom har inte en sekund satt sig ner, och gett upp sökandet efter sin älskade lilla dotter, som så fruktansvärt bara försvann ur deras händer en semesterdag i soliga portugal. Dom har pengar, dom har råd att betala vad som krävs för att sökandet efter deras flicka aldrig ska ta slut. Dom kommer att betala pengar tills hon hittas. Hon har tur, det finns både kärlek och penger i den familjen hon kommer ifrån.

OM, jag säger om dom hittar henne i livet, hur mår hon då? Kommer hon någonsin få ett bra liv igen? Vad är bäst för henne? Inte för föräldrarna, utan för henne. Att vara i livet, och under alla dessa år utsatts för fruktansvärda saker, som man själv inte ens kan förställa sig? Eller att hon inte är i livet, utan får vara ifred, i lugn och ro på ”andra sidan”? Jag kan inte svara på den frågan, jag vill inte svara på den frågan.

Vad rör sig i huvudet på människor som gör barn illa? Hur kan man göra barn illa?

Vad är det som får biologiska föräldrar att bara ta sig rätten att ta tillbaks sitt barn? Ett barn som man en gång lämnat bort av olika anledningar?

Var och när gick det fel…

Tittade på Jenny Strömstedts debattprogram igår på tv. Läste hennes krönika för några dagar sedan, om det hon väljer att kalla ”knullgubbar”. Rakt upp och ner, kallar Jenny idioterna som springer omkring i vårt land och ofredar barn för ”knullgubbar”.

Jag vet inte riktigt vad jag vill kalla dom för, jag har många ord och namn på lager. Men jag, precis som Jenny, väljer att kalla dessa fruktansvärda människor för ”Knullgubbar”.

Igår när jag var och handlade, så träffade jag en bekant. Han och hans familj har en fruktansvärd upplevelse av just dessa knullgubbar. Att man bara överhuvudtaget överlever, det är för mig en gåta. Att man någonsin ler igen efter en familjetragedi som han och hans familj var med om. Det var på 80-talet som hans lillasyster försvann spålöst, när hon var på väg till en kompis.

Hon hittades igen, men tyvärr var hon inte i livet. Knullgubben tog hennes liv, hon hann bli 10 år.

Jag och bekanten stod där i affären, mitt i bland frukt och grönsaker och pratade om det som idag händer. Bekantens känslor och rädsla att det ska hända hans barn någonting. Föräldrar har blivit varnade för att det springer ”knullgubbar” löst i stan. Man ska se till att följa sina barn till och från skolan. Till och från aktiviteter. Till och från deras kompisar. Men ska helt enkelt vara vid barnens sida 24/7. En ekvation som är omöjlig. Till  Familjer som bor i delar av stan som har fina parker in på knuten, har blivit ”extra” varnade för knullgubbar. Parker är ett tydligen ett favoritgömställe för knullgubbar. Där kan dom gömma sig, spana och slå till.

Bekanten berättade att det är en omöjlighet att skydda sin barn till 100%. Man kan inte låsa in sina barn, för att man själv är rädd, rädd för det som varit. Men bekanten tyckte att situationen var jobbig, och läskig och det kändes som en märklig situation. Att vara rädd för det som hände hans lillasyster, ska hända hans egna barn.

Att försöka sätta sig in i vad bekanten går igenom, det är en omöjlighet. Man kan bara genom sin egen känsla och sin egen rädsla för att något så fruktansvärt ska hända sina barn försöka förstå.

Bekantens pappa dog av sorg efter vad som hänt hans lilla flicka. Han blev aldrig sig själv igen. Det är en sorg i sig, och så fruktansvärt smärtsamt för alla inblandade.

Jag kramade om bekanten och sa att jag tyckte det var kul att se honom igen. Jag sa till honom att jag tyckte att han såg pigg glad och fräsch ut. Jag bad honom att han skulle vara rädd om sig själv och ta hand om sin familj. Jag bad honom hälsa till sin syster (dom var tre syskon).

Jag fortsatte att plocka de varor jag skulle ha, jag stötte ihop med bekanten en gång till. Denna gången såg inte han mig. Jag tittade på honom, och tänkte; Det finns ingen som med blotta ögat kan se vad bekanten har varit med om. Det finns ingen som kan se på bekanten den fruktansvärda sorg han bär inom sig än idag. Med blotta ögat kan man bara se vilken man som helst, lite ”välmående” om magen, utomlandsbrun i ansiktet och snyggt klädd.

Med blotta ögat kan man heller inte peka ut vem som är en knullgubbe. En knullgubbe kan vara vem som helst av alla de män som rör sig i parken intill. Var och när gick det fel, så att en knullgubbe blev en knullgubbe?

Min mammas syster…

Idag kommer min moster på besök. Jag ser verkligen fram emot hennes bsök. Hon ska stanna tills på lördag, så vi kommer att få många bra timmar tillsammans. Hon kommer för att hennes faster ska begravas. Den sista i den äldre generationen i vår släkt, har somnat in.

Min moster är det närmaste jag kan komma min mamma. Min mamma och min moster var väldigt lika utseendemässigt. Väldigt lika. Vi var ofta och hälsade på min moster och morbror och mina kusiner när jag var liten. Dom var ofta hos oss. Efter att min mamma gick bort, var jag ofta själv hos min moster och morbror. Ibland var jag hos min kusin. Det var en trygghet att ha dom. Jag älskade att vara hos dom. Det är ett av få minnen jag har kvar, sen jag var yngre.

Ibland kan jag fundera på hur mitt liv hade sett ut om min mamma fått chansen att överleva, fått chansen att besegra cancern. Hur hade jag levt idag? Min mamma var den som höll ihop familen, som såg till att införa traditoner och hålla dom vid liv. Min mamma var den som såg till att jag och min syster hade hela och rena kläder, såg till att vårt långa blonda hår var välkammat och rent. Hon var den som höll min pappa i öronen när han svävade iväg med sina olika projekt. Hon var den som höll nätverket av vänner och släkt levande. Samtidigt som hon höll igång sin firma. En mycket stark kvinna. Men tyvärr inte tillräckligt stark när sjukdomen som har tagit många, även tog henne.

Hade jag varit den människan jag är idag? Hade min mamma och pappas gemensamma uppfostran gjort mig till en annan människa? Troligen.
Det var mycket av det min mamma stod för som hon tog med sig till ”andra sidan”. Min pappa och jag flyttade till en större stad, det var där mitt liv som tonåring tog fart. Det var där jag träffade mina barns pappa, det var där jag fick mina juveler. Det var där jag gått i skolan, haft mina jobb. Det är där jag vuxit upp och gjort alla misstag, gjort alla bra saker och det är där jag blivit den jag är. Vi hade inte flyttat om min mamma fått chansen att överleva, det är jag helt säker på.

Men som sagt, ikväll kommer min moster. Jag ska få rå om henne några dagar och få vara nära min mammas syster. Tanken gör mig glad, och känslan av längtan får mitt hjärta att bli varmt.

Jag vet hur gärna hon vill…

Tyvärr finns det inget hjärtljud. Fostret lever tyvärr inte. Där ligger jag i en gynstol, men benen åt två väderstreck, och helt lämnad i gynekologens händer. Han säger det man inte vill höra. Gynekologen lämnar de besked men tror bara händer andra.

Det är inte så långt gånget, så kroppen kommer att sköta det själv. Det kommer att bli som ett missfall. Ska ni ha fler barn, så får du låta det gå en mens. Så att du vet att allt fungerar igen. Jag är ledsen, men detta händer många kvinnor. Många märker inte ens det.

Jag åker hem, jag berättar för barnens pappa vad beskedet var. Inget hjärtljud, dött, det finns inget där inne som lever. Jag stryker mig över magen. Jag har ett dött foster där inne, ett kärleksbarn som inte orkade leva, ett litet liv som skulle bli vårt barn. Midsommardag, då fick jag missfall. Midsommardag, då försvann det som skulle bli vårt barn.

En mens gick, och inte lång tid efter det visade graviditetstestet ”bingo” igen. Denna gången gick det 9 månader och 2 veckor. De två sista veckorna var över tiden, och de två veckorna var längre än 9 månader. En dag i Juni föddes vår tredje juvel.

Jag har en väninna som varit med om samma besked, samma smärtsamma besked. Samma sorg och samma väg tillbaks. En väninna som verkligen vill och som längtar och trånar efter ett kärleksbarn till. Hon och hennes man vill inget hellre än att få ett syskon till sin förstfödde, och ett barn till.

Min väninna har varit med om att ligga där i gynstolen med benen åt alla väderstreck, fler gånger än jag. Varje gång är det smärtsamt, varje gång är det samma väg tillbaks, samma väg som ska prövas igen. Samma längtan, och hoppet som aldrig lämnar en. Jag vet vad du går igenom, jag vet hur smärtsamt det är. Jag vet hur nervös man är när det äntligen visar ”bingo” igen.

Jag vet hur gärna du vill, och jag vet hur glad du är och jag vet att du hoppas mer än någonsin denna gången. Jag kan bara hoppas och önska kära du. Jag kan bara önska, och jag kan bara blunda och önska att allt ska gå bra, och det gör jag varje dag!

Blunda, tänk och känn!

Blunda, och så tänker du på någon som du saknar väldigt mycket. Fortsätt att blunda, och tänk på saker du upplevt med den här personen som är väldigt väldigt roligt. Något som du alltid kommer att komma ihåg.

Blunda, lägg händerna på magen. Känn efter hur det känns där inne. Det är liksom som att luften suger tag i tarmarna och får det till att kännas som en kittlande känsla på något sätt.

Blunda, tänk på personen du saknar väldigt mycket. Tänk tanken att du snart ska få träffa personen du saknar väldigt mycket. Att det bara ska vara ni, att det finns väldigt mycket timmar framför er som ni kommer att spendera tillsammans. Känner du? Känner du hur glad du känner dig?

Blunda, tänk på personen du saknar väldigt mycket. Det kommer att komma upp en bild på personen. Personen du saknar kommer att le åt dig, och i tanken kommer personen du saknar väldigt mycket säga:
-Jag saknar dig, och jag längtar tills vi ses!

På fredag, då anländer personen som jag saknar väldigt mycket. Då kommer personen som gör att det suger i min mage av längtan. På fredagkväll, då kommer personen som betyder väldig väldigt mycket för mig sitta i mitt kök och dricka champagne med mig. Den känslan får mig att bli väldigt väldigt glad.