En sopgubbe med små fötter…

Hade precis fyllt min muggtermos med gott nytt kaffe, sitter vid min dator och kollar av mailen. Hör att sopgubbarna kommer på baksidan. Sopgubbarna brukar sköter sig själv, skrika hej på sin höjd. Men inte idag!

HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!!! Hör jag en mansröst skrika! Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Hallå skriker jag tillbaks, dock inte lika högt för det är det ingen människa som kan! Jisses…

Jag reser mig för att gå och undersöka varför sopgubben låter så högt och så upprörd. Jag möter en man iklädd jacka och byxor i orange och skrikig gul. Mössan han har tyckt ner så långt att man knappt ser ögonen, är i samma färg.

–Det var väl ett jävla liv på dig, vad är det med dig? säger jag och ler mitt bredaste leende!
-Hur det är med mig kan man undra säger sopgubben och ler tillbaks.
-Ja inte för att jag är läkare, men man vill ju att folk ska må bra säger jag och vi båda skrattar.

Han kan vara i min ålder, med sig har han en yngre kille. Kortklippt och ringar i öron, näsa, ögonbryn och läpp. Vill inte veta mer än så! Den yngre killen står och hänger på ett grönt sopkärl och ler och säger hej när jag kommer.

Kolla som det ser ut här inne säger sopgubben. Jag tittar in i soprummet och inser att sopgubbe vill jag INTE bli när jag blir stor. Jag förklarar att Dom har flyttat in, och jag förklarar också att jag vet inte vad Dom har för avtal eller överenskommelse när det gäller sophanteringen. Men sopor det har Dom, det kan man både se och luka den saken är klar. Vi, jag och sopgubben, pratar lite fram och tillbaks. Det är inte bara sopkärl utan hela soprummet är fullt med sopsäckar med sopor som luktar s.k.i.t. Sopgubben ska bara ta kärl och han skiter fullständigt i alla sopsäckarna. Vi skojar och skrattar, och vid detta laget är den yngre killen också med och skrattar.

Sopgubben säger:
-Eftersom du är så glad och positiv och trevlig och har gjort hela min dag, så kommer jag ta allt här inne. Rubbet!
Jag säger:
-Du kommer att få fina julklappar, det är jag helt säker på!
Sopgubben:
-Då hoppas jag att du kommer ihåg det, jag har storlek 42 i skor.
Jag säger:
-Det var mig ett par små fötter. Du vet vad man säger va? Små fötter….
Sopgubben tittar på mig, och väntar bara på att jag ska fortsätta min mening. Den yngre killen skrattar nu högt och vänder sig om, för att han känner sig nog lite generad för han tror sig veta hur min meningen ska fortsätta.
Jag fortsätter med att säga…små skor!

Både den yngre och den äldre skrattar nu hjärtligt. Sopgubbarna börjar bära ut alla sopsäcker pigga och glada efter en morgon som började med goda skratt och med uppvärmt hjärta

Jag säger hej då och önskar dom en riktigt bra dag. Dom önskar mig detsamma, och säger att dom ser fram emot sina julklappar.

På riktigt…

Åker hissen upp från garaget, öppnar upp och förbereder inför morgonens alla möten. Går ut i fikarummet för att göra kaffe. Tar kaffekannan, går mot toaletten för att fylla på vatten.

-Hej! 
Jag blir så rädd så att jag skriker rakt ut. Det gör ont i hela kroppen enda ut i fingertopparna!

När jag fått tillbaka sinnesnärvaron säger jag några väl valda ord till låskillen. Jag skrattar och gråter samtidigt. Jag blir så fruktansvärt rädd när han bara stegar ut ifrån min kollegas rum, så jag skulle kunna få hjärtstopp utan tvekan.

-Jag som tänkte skrämma dig på riktigt, säger låskillen med världens bredaste leende.

Jag står där med kaffekannan i handen och skrattar, gråter och svär. Det enda han säger är att han tänkte egentligen skrämma mig på riktigt! Var inte detta på riktigt, så vill jag verkligen inte vara med om ”på riktigt”!

Ni värmer mitt hjärta…

Min telefon ringer kl 4 på morgonen. Jag svarar med ett hest hallå? Hej det är jag, vad gör du? Det är 2an som ringer. Jag sover hjärtat!?! Okej, ja ja… vi pratar lite och se lägger vi på när vi kommit fram till att han tar taxi till juvelpappan. Innan jag lägger mig till rätta igen så tänker jag på vad han sa: -vad gör du? Brukar jag göra något annat än sova vid den tiden? Ibland har det hänt så klart att jag satt nyckeln i låset runt den tiden. Det var nog mer när det var sommar… jag börjar tänka och fundera och det är dömt till att somna om.

En timme senare ringer min klocka, jag går upp, klockan är 5. Jag går in och väcker 3an som ska iväg och spela hockeymatch. Jag känner mig mer död än levande. Jag går som om jag fortfarande sovar och tar på mig ett par träningsbyxor en huvatröja. Måste sätta mig i soffan när jag tar på mig ett par ankelsockar som jag hittade i min byrå. 3an är minst lika trött som jag. Vi säger ingenting till varann, vi bara gör det som ska göras. Jag borstar igenom håret, drar på mig en mössa tar på mig min röda jacka, och ett par träningsskor. Jag går ner till bilen kör fram den till vår port och väntar på att 3 an ska komma ner. Kör och hämtar 2 av hans kompisar, sen till ishallen och lämnar av killarna. Jag vinkar åt 3an och när jag kör därifrån saknar jag honom redan. Min älskade lille 3a. Han ger mig så mycket energi och kärlek. Jag älskar honom så att det gör ont…

Jag kommer hem, slänger av mig mina kläder kryper ner i sängen lägger mig till rätta för att försöka somna om. Jag är så trött. Jag har precis somnat då kommer första smset från Dåtid. Va fan gör han uppe så här tidigt? Skjut mig…

20 minuter senare sitter jag med en kaffekopp men nytt kaffe i muggen, och barnprogram på tv. Dåtid skickar ett sms till, jag läser det. Mina tårar rinner vid detta laget ner på mina kinder. Han framkallar så myckt känslor så det går inte med ord  att berätta så att ni förstår. Jag lägger mig i fosterställning i soffan och bara gråter högt, jag gråter ut allt det som gör ont, jag tar filten på mig. Filten som ligger i min soffa som jag fått av Dåtid. Jag gråter så att mina ögon blir röda och svullna. Jag hör hur min telefon plingar till. Det är PM, inte sms. Jag reser mig upp, tar telefonen. Filten ligger på mina ben, den värmer det känner jag. Jag läser Pmet i min telefon. Tårarna slutar rinna, jag blir varm i mitt hjärta när jag läser, jag ler när jag läser…

Godmorgon fina 😊 Måste bara säga ett par ord till dej… Har precis läst lite i ”Nickans värld” Hur kan man skriva så bra? Det är så in i jävla helvetes bra Då får lixom till allt! Måste tilläggas att jag skrattar mest, ibland hysteriskt.. Som den där kvinnan från kronofogden… Hennes man hade varit med en annan MAN Svartsjuk? Nja kanske inte… Du lyckas ialla fall få med så mycket i dina texter.. Ähhhhhh… Vill bara säga att JAG gillar det DU skriver, jag gillar DIG för att du är som du är

När du skickar detta fina fina du, vet du inte hur lägligt dessa underbart fina ord kommer. Hur varmt det blir i mitt hjärta, och hur gråten kommer av sig. Istället för sorg känner jag glädje över hur underbara människor jag har runt mig, som uppskattar mig för den jag är. Tack!

Jag ligger kvar i soffan, kollar en stund på morgontv på TV4. Sen tar jag tag i mig själv. Jag börjar med att byta lakan i min säng. Jag bytar till det fina påslakansetet jag fick av min älskade favvo när jag fyllde år. Jag stoppar tvättmaskinen full med påslakan och örngott som har många salta tårar i tyget. Bort bort bort…

Jag forstätter med att städa hela lägenheten. Våttorkar överallt, dammsugar och torkar golven. Precis när jag ställt in dammsugaren och hinken i städskåpet öppnas ytterdörren. Det är 2an. Min underbara 2a. Det första han säger när han kommer in är Här luktar gott mamma. Han kryper ner i soffan jag lägger filt på honom, går omkring och tänder ljus. Jag ställer mig i köket och börjar med maten. Jag kollar 2an, han sover som en liten gris. Underbara unge.

Det är levande ljus tända i hela lägenheten, maten står i ugnen snart klar för att ätas. 2 an har vaknat och ligger och  kollar fotboll på tv och njuter av att det är söndag och att han är hos sin mamma. Det är bara han och jag, det är kvalitetstid.

Jag har slagit in juvelpappans present i cellofan. Gjort ett fint litet paket av tavlan han ska få med massa fina ord om honom, som kommer från våra juveler och mig. Han förtjänar endast det bästa, för bättre pappa till mina barn går inte att uppbringa. Ingen kan någonsin ta det ifrån honom, att han är bästa pappan.

Jag har fortfarande smärta i mitt hjärta, men det är mer glädje än sorg nu. Alla runt mig ser till att jag mår bra bara genom att finnas, och vara helt underbara medmänniskor och juveler!

Det enda jag vill ha är lugn & ro…

Jag är inte en morgonpigg människa. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Jag vill inte att någon ska vara uppe samtidigt som jag. Jag vill ha mina rutiner på morgonen. jag vill kunna härja fritt utan att behöva ta hänsyn.

Jag kommer till mitt arbete, förbereder dagen, sätter på kaffet, och bara sitter på min plats och njuter av att det är tyst och det är lugn och ro. Så har det varit i många år nu, och jag njuter av det.

Men, så fick vi nytt städbolag. Med detta innebar det nya rutiner. Det städas på morgonen. Städerskan är en trevlig kvinna i sina bästa år (har jag hört av en kollega). Hon har varit här en timme när jag kommer, och är glad när det finns någon hon kan prata med. Men hon har lärt sig, så hon säger bara godmorgon nu, inget mer. Det behövs inget mer anser jag. Sen har vi kvitterlisa. Hon skulle börja tidigare på morgonen för att kunna sluta tidigare på eftermiddagen. Allt detta trassel innebär att mina morgonrutiner inte alls är sig lika längre. Kvitterlisa kommer till arbetet och är morgonmänniska. Hon säger glatt Goooodmooorgon snäckan, hur är det idag? Vad ska du göra i helgen, oj va gott kaffe. Har du läst detta, vad händer idag, vad gjorde du igår. Egentligen vill jag bara skrika Håll piiiiiip. Men det gör jag inte jag svarar bara kort, för att jag orkar verkligen inte svara på något annat sätt. Jag vill inte prata med någon på morgonen. Men kvitterlisa har inte greppat det. Kvitterlisa fortsätter vara glad på morgonen och prata hela tiden.

Klart att hon ska få vara pigg och glad. Alla tycker naturligtvis att det är trevligt med glada och pigga människor. Men inte i mitt liv klockan 7 på morgonen, då vill jag ha lugn och ro.

En klickedeklack-morgon…

Först tänkte jag; Näää det kan du inte skriva om!? Men sen tänkte jag jo, det kan du. Sen tänkte jag; du har skaffat en blogg för att du vill skriva. Du vill skriva om allt. Skriv då om det. För det visar också dina negativa sidor. Du behöver inte alltid skriva om roliga, gulliga, fina saker. Eller om Han, dina underbara vänner och skriva som om du är världens bästa människa och inte har några ovänner. Skriva som om du inte har några dåliga sidor eller några dåliga dagar överhuvudtaget. Så jag beslöt om att skriva om min morgon innan jag kom fram till jobb. Jag vill dock varna känsliga läsare HÄR!

Jag lämnade av 2an på sin praktikplats strax efter 06.30. Pussade honom, sa att jag älskade honom och lovade hämta honom strax efter 16. Kör vidare, skruvar upp radion där jag har Rixfm på. Skrattar åt Markoolio, Adam Alsing och Britta, dom är sjukt roliga.

Redan här vill jag säga att jag skrattar inte varje morgon, långt ifrån. För jag har väldens värsta och sämsta morgonhumör. Jag hatar verkligen morgonen, och det tar ett tag innan jag är vaken och talbar. Men sker allt på mina villkor, är det lugnt och jag kan tom. skratta. Än så länge i min färd att komma till mitt arbete, har allt skett på mina villkor.

När jag närmar mig mitt arbete, kör jag på en väg som är väldigt ”trafikerad” av cyklister, joggare och annat ”du är inte klok”-folk. Man kör helt enkelt försiktigt. Hela denna vägen, finns det parkeringar längs med gatan, fast det är parkeringsfickor. Så står du i en sån här ficka, då måste du backa ut, och sen svänga åt det hållet du ska köra. Imorse fanns det en, låt mig säga tjej, men det säger jag bara för att det låter bättre. Jag skulle kunna skriva bra mycket värre saker om ”hon”, som skulle backa ut ur sin parkeringsficka. Jag kom körandes, såg att hon backade ut, men hon såg inte mig. Hon backade, och jag stannade antagligen för nära ”tjejen”. Hon körde fram en liten bit, backade igen, sen skulle hon köra fram igen. När hon skulle göra detta för tredje gången, så tänkte jag; NU räcker det, du har en lite skit bil (precis som jag), och den bilen tar inte så mycket plats som du tror. Hon var väldigt osäker på var hon hade bilen, och därför detta evigt backande och köra framåt. Så jag tänkte  att jag skulle köra förbi henne, sen kunde hon fortsätta med det hon höll på med. Men då, när jag skulle köra förbi henne, bakom henne, på fel sida liksom, så börjar ”tjejen backa igen. Så nu står min front jätte nära hennes bakdel (vi pratar fortfarande bil). Jag tittar in i bilen, och lyfter upp armarna, som en italienare när denna diskuterar. Då, där och då ger ”tjejen” mig fingret! Hon ger mig långfingret! Det gör man inte ostraffat till mig en tidig morgon. Jag stänger av bilen, kliver ur bilen och går med mina klackaskor (det låter ungefär som min väninna brukar säga klickedeklackklickeklack) bort till passagerarsidan på tjejens bil, öppnar dörren. Där sitter ”tjejen” och förmår sig inte säga ett ljud, hon vill gärna det ser man på hennes öppna mun. Men jag har desstu mer att säga.

–Om du inte tar ner den fingern du precis visade, kommer jag personliga se till att den fula fingern hamnar i gips, och ser du inte till att ta körkort för små skitbilar så ska jag se till att polisen omhändertar det körkort du har fått via cornflakespaketet. Ser inte du till att använda dina ögon när du backar eller när du överhuvudtaget kör bil, ska jag personligen prega in ett par ögon i dina ögonhålor. Detta är inte mitt fel, det är DITT, så se till att lugna ner dig. Ljudet som lät efter detta var Klickedeklackklickedeklackklickedeklack….

Tanken jag tänkte när jag körde den sista biten innan jag skulle köra ner i garaget på jobb var; Du måste verkligen bli bättre på att behärska dig gumman.
Jag undrar vad ”tjejen” tänkte, för jag hann aldrig fråga det innan jag klickedeklackade iväg till min bil.