Polisen och en fönsterputsarmojäng…

Jag kom in i mataffären och jag hörde dom på långt håll. Det var några barn som skrattade så att dom kikna. Det var killar, och man hörde dom i hela affären. Jag såg inte dom, men jag hörde dom. Jag log för mig själv, för deras skratt var verkligen smittande. Under tiden som jag gick min runda i affären hörde jag dom.

Jag var klar med mitt inköp och ställde mig i kön. Då kommer en mormor eller en farmor med raska steg, efter mormor/farmor kommer 4 killar i åldern 4-6. De skrattar forfarande åt allt och åt alla. Killen som kom sist, hade varukorgen. Det var en sån på hjul, som man drar efter sig. Han körde på alla som stod i närheten, och de andra killarna skrattade så det ekade i hela mataffären. Jag log när jag såg dom och jag blev glad åt deras skratt. Men mormor/farmor var inte alls glad, inte det minsta. Hon var så irriterad, bad om ursäkt för sina barnbarns vägnar åt alla som stod ivägen. Hon hade polskt ursprung, det hörde man på hennes brytning. Killarna skrattade och gick i ankrad efter sin mormor/farmor.

Jag kunde känna ur irriterad hon var, så där irriterad som jag också varit på mina juveler när jag varit med dom i affären. När dom är så trötta så dom skrattar åt precis allt. Springer omkring och leker ta fatt i affären, och det enda man ville var att ungjävlarna försvann, och man skulle kunna sälja dom jävligt billigt till första bästa barnlösa par som gick förbi.

Jag betalder mina varor och stod och packade ner allt i min påse. I kassan sidan om stod mormor/farmor och betalade. Under bandet satt 3 killar och skrattade och pratade högt. Den äldsta pojken stod i slutet av bandet och hjälpte mormor/farmor att packa ner. När dom var klara bara gick mormor/farmor men precis innan hon skulle gå ut, såg hon 2 poliser komma in. Hon kallade på killarna som satt under bandet som hon inte brytt sig om att kalla på.

En av de minsta killarna hoppade fram och började springa mot mormor/farmor precis då såg han poliserna. Han stannade och stirrade förskräckt på poliserna. De andra killarna hade också kommit fram från sin koja vid detta laget. De stannde lika fort dom, och det var nästan så att dom gick in i varann. Som domino liksom…

Poliserna log åt killarn som vid detta laget stod blixtstilla och bara stirrade på poliserna. De var helt övertygade om att det för att dom inte varit snälla i affären som dom var där.

Poliserna var inte där såklart av den anledningen, utan av en helt annan tjuvaktiganledning. Killarna gick snällt fram till mormor/farmor och då tog hon tillfället i akt och frågade om dom tänkt vara lydiga nu? Eller hon skulle be poliserna komma och berätta för dom hur man uppför sig? I kör sa killarna: Näääää!!!

Bra sa mormor/farmor då följer ni snällt med mig nu, och inga dumheter. Killarna tog varann i handen gick snällt efter mormor/farmor. Precis innan de gick ut ifrån mataffären vände sig en av killarna sig om och tittde så att poliserna verkligen inte följe efter.

Poliserna tittade efter killarna, vinkade och skrattade. Jag tittade på poliserna och sa: -Det kallar jag respekt! Poliserna skrattade och skrockade fram ett jaaa!

Jag måste bara slå ett slag för Kärchers fönsterputsarmojäng! Vilken mojäng, helt galet bra! Det tar ingen tid alls att putsa fönsterna, och det blir inga ränder. Det blir helt perfekt resultat. Kärcherfönsterputsarmojäng is da shit helt enkelt!

Nu ska jag hoppa in i duschen, för ikväll är det tjejkväll. Grillat vin och en massa sladder!

En sopgubbe med små fötter…

Hade precis fyllt min muggtermos med gott nytt kaffe, sitter vid min dator och kollar av mailen. Hör att sopgubbarna kommer på baksidan. Sopgubbarna brukar sköter sig själv, skrika hej på sin höjd. Men inte idag!

HALLÅÅÅÅÅÅÅ!!!!! Hör jag en mansröst skrika! Jag höll på att sätta kaffet i halsen. Hallå skriker jag tillbaks, dock inte lika högt för det är det ingen människa som kan! Jisses…

Jag reser mig för att gå och undersöka varför sopgubben låter så högt och så upprörd. Jag möter en man iklädd jacka och byxor i orange och skrikig gul. Mössan han har tyckt ner så långt att man knappt ser ögonen, är i samma färg.

–Det var väl ett jävla liv på dig, vad är det med dig? säger jag och ler mitt bredaste leende!
-Hur det är med mig kan man undra säger sopgubben och ler tillbaks.
-Ja inte för att jag är läkare, men man vill ju att folk ska må bra säger jag och vi båda skrattar.

Han kan vara i min ålder, med sig har han en yngre kille. Kortklippt och ringar i öron, näsa, ögonbryn och läpp. Vill inte veta mer än så! Den yngre killen står och hänger på ett grönt sopkärl och ler och säger hej när jag kommer.

Kolla som det ser ut här inne säger sopgubben. Jag tittar in i soprummet och inser att sopgubbe vill jag INTE bli när jag blir stor. Jag förklarar att Dom har flyttat in, och jag förklarar också att jag vet inte vad Dom har för avtal eller överenskommelse när det gäller sophanteringen. Men sopor det har Dom, det kan man både se och luka den saken är klar. Vi, jag och sopgubben, pratar lite fram och tillbaks. Det är inte bara sopkärl utan hela soprummet är fullt med sopsäckar med sopor som luktar s.k.i.t. Sopgubben ska bara ta kärl och han skiter fullständigt i alla sopsäckarna. Vi skojar och skrattar, och vid detta laget är den yngre killen också med och skrattar.

Sopgubben säger:
-Eftersom du är så glad och positiv och trevlig och har gjort hela min dag, så kommer jag ta allt här inne. Rubbet!
Jag säger:
-Du kommer att få fina julklappar, det är jag helt säker på!
Sopgubben:
-Då hoppas jag att du kommer ihåg det, jag har storlek 42 i skor.
Jag säger:
-Det var mig ett par små fötter. Du vet vad man säger va? Små fötter….
Sopgubben tittar på mig, och väntar bara på att jag ska fortsätta min mening. Den yngre killen skrattar nu högt och vänder sig om, för att han känner sig nog lite generad för han tror sig veta hur min meningen ska fortsätta.
Jag fortsätter med att säga…små skor!

Både den yngre och den äldre skrattar nu hjärtligt. Sopgubbarna börjar bära ut alla sopsäcker pigga och glada efter en morgon som började med goda skratt och med uppvärmt hjärta

Jag säger hej då och önskar dom en riktigt bra dag. Dom önskar mig detsamma, och säger att dom ser fram emot sina julklappar.

Ibland är det sorgligt & ibland är det jäkligt kul…

Igår var jag på medarbetarsamtal hos min chef. Allt gick bra och jag fick både ris och ros. Mest ros, nästan inget ris alls. Jag får ofta höra att jag är en stark person, som får alla runt omkring mig att må som jag mår. Är jag glad, är alla runt mig glada och alla mår bra. Mår jag inte bra och inte är glad, då är ingen annan det heller. Jag påverkar människor runt mig. Jag vet om att det är en av mina negativa sidor, iallfall när jag inte mår bra och inte är glad.

Det var ett givade samtal jag hade med min chef, och jag är nöjd med det vi kom fram till och det jag fick sagt. När jag kom tillbaks ifrån mötet berättade jag för personen som betyder allt för mig vad som blivit sagt. Hon vet hur man lugnar mig, hon vet hur man peppar mig, hon vet när jag behöver höra sanningen och hon vet när hon bara behöver vara tyst.

Hon gav mig de finaste orden, orden som fick mig att börja gråta. Mitt på ljusa dagen när jag satt i min stol på mitt arbete, föll tårarna för att jag fick så fina ord skrivit till mig. Jag ska dela med mig av en liten del.

C: –Jag är stolt över dig
Jag: –Tack, va snällt!
C: – Men jag är det! Du är en så himla bra mamma till dina fina pojkar, du har ett rikt socialt liv och du är bra på att knyta människor till dig. Skilde dig och fast att du har haft hjärtesorg av värsta sorten  så har du varit en pärla på ditt arbete och får så mycket beröm!! Det är du sååå värd
Jag: –Nu börjar jag gråta!

När jag läser detta, då blir jag så varm i mitt hjärta. För ni ska alla veta, att det finns många många gånger under årens lopp som jag har tvivlat på mig själv, min egen förmåga att både vara bra kollega, bra mamma och bra medmänniska. Jag har många gånger tvivlat på att jag gör rätt saker, för rätt personer. Jag har fått sålla rejält bland vänner och skaffat mig en del ovänner under de senaste åren.

Ni ska veta att jag inte alltid varit så glad i mitt hjärta som jag visat utåt. Det finns många många gånger som jag har tänkt tanken på att ge upp, lägga mig ner dra täcket över huvudet och inte gå upp förrän allt var över. Men jag är inte den typen av människa. Jag kan inte ligga still så länge för det första, för det andra är jag inte en människa som  ger upp något jag tror på. Jag tror på mig själv mer än någonsin! Jag älskar att vara jag, och jag njuter av alla människor jag har runt mig. De som finns kvar runt mig, dom har jag fått välja om, och välja med omsorg! Att gråta och skratta tillhör livet. Ibland är det sorglig och ibland är det jäkligt kul. Något som var väldigt kul idag, det var när jag under morgonen pratade med min kollega 2 trappor upp, via Skype!

Hon berättade att hennes son A, skulle ha maskerad på sitt dagis idag. Det var bestämt att A skulle vara skelett! Skelettdräkt var inköpt. Så blev det idag, och skelettdräkten skulle på As lille kropp. A är 4 år, och A har en vilja av stål och A är det sötaste man kan tänka sig. Imorse när As mamma skulle ta på A skelettdräkten hände något i As lilla 4-åriga hjärna. Han skulle INTE vara skelett, och visade inte en enda tendens till att vilja ändra på detta plötsliga beslut. Nej nej!

Vad gör man som stressad mamma, när man står där med skelettdräkten och ungen inte vill ha den på! Jo, man frågar ungen vad vill du vara då istället för skelett? Hur ofta blir svaret VINDRUVA? Det kan jag inte svara på, men just denna morgonen var det As svar. Han ville inte vara något annat än en VINDRUVA!
Men som jag sagt innan, mammor brukar få rätt! Det slutade med att A fick på sig skelettdräkten och kom iväg till maskeraden på dagis.

Underbara goa unge, och tack C för att du finns!

För partypinglor finns det också söndagar…

Helgen är över och jag är helt slut! Slut som människa, och slut som artist.

Var hos mamma och tände ljus. Det var mycket människor, på en annars öde kyrkogård mitt ute på landet. Det ösregnade när jag var där. Jag var blöt som en hund när jag satte mig i bilen för att styra vidare mot minneslunden. Jag frös och mina händer var iskalla.

På minneslunden var det tusentals tända ljus. I dammen där sköldpaddorna bor på sommaren hade dom lagt grane, och det var många som hade lagt sina fina kransar och blommor där. Det var så stämningfullt och så vackert att det inte gick att hålla tårarna borta.

På kvällen var det party, och vilket party! Det var länge sedan jag hade så roligt och skrattade så mycket som jag gjorde i lördags. Ett gäng med underbara tjejer, god mat och goodibags. Senare på kvällen fortsatte en del av oss på annan adress.

Igår fick MFF äntligen sin efterlängtade pukal. Det var festyra i hela stan från morgon till kväll. Regnet stod som spön i backen, men det var ingen som brydde sig om det. Svenska mästarna avslutade med att leka till sig 3 mål, i en match som inte betydde något annat än ren sann himmelsblå glädje!

 

Tomt och tyst…

En vecka med fart och fläkt, middagar, hockeymatcher, hämta och lämna. titta, prata skratta och bara vara. Tvätt och allt annat som här en vecka som mamma till. Torsdag, tomt tyst, inte en enda juvel i soffan när man kommer hem. Bara mina skor i hallen. Inget vad ska vi äta. Ingen att krama, ingen som kramar tillbaks. Tomt och tyst.

Tomt och tyst och förbannat tråkigt

En helg i mitt nästa liv…

Fredag, och snart är det helg. Det ska bli otroligt skönt med helg. Veckan har varit intensiv, intensiv är ett milt uttryck i sammanhanget.

Helgen är laddad med party, och jag som älskar party! En stor 40 års fest väntar runt knuten, och det ska så klart bli riktigt kul. Lite vin med goda vänner ska också hinnas med och mina juveler ska få sitt av sin mamma. Uppmärksamhet och god middag.

Tänk att helger kommer så lägligt och perfekt vecka efter vecka. Man tröttnar verkligen aldrig på ordet helg, eller helg i sin fysiska form. I mitt nästa liv vill jag bli helg…

Energipåfyllning…

Finns det något skönare när man har haft a very bad hair day, och känner sig svullen och tjock, än att komma hem sätta upp håret stramt i en svans och sätta på sig sköna och lediga kläder? Tror inte det…

I dag är det juveltorsdag. trotts att mina juveler är mer eller mindre vuxna fortsätter dom troget att komma på mina juveltorsdagar. Vi har suttit länge och väl vid middagsbordet käkat gott och pratat om allt, och skrattat mycket. Underbara ungar! Dom gör verkligen livet värt att leva. Dom ger mig så mycket positiv energi bara genom att finnas till.

Man slutar aldrig fårvåna sig…

En helt vanlig dag på jobb, fast tvärtom!

Min chef fick besök. En kvinna, med blont hår, blåa ögon. På sig hade hon en ljus ullkappa, under den en ganska så åtsittande klänning, naturfärgade stumpbyxor och till detta svarta stövlar. Hon såg normal ut, inga konstigheter alls. Inget som man kunde se med blotta ögat iallafall.

Hon gick på toaletten och var borta en stund. Under denna stunden kom en kollega till mig och berättade att det stod en volvo på parkeringen, det fanns en stor vit hund i bilen, och larmet hade gått. Jag visste inte vems bilen var, så jag kände att det fick bero. Hela huset är fullt med folk, tjänstemän och en massa hantverkare. Så det är en omöjlighet för mig att veta vems bilen är.

Min chefs besök kom ut ifrån toaletten, gick fram till mig och berättatde att hon hade ställt sin bil på vår parkering. Jag frågade då om hon hade en volvo, och en hund i bilen!? Hon svarade att det hade hon, och så klart undrade hon hur jag visste detta?

Jag förklarade för henne att bilen stod och larmade. Den stackars hunden som var i bilen, var inte så glad.

I foajén finns i dag en hantverkare, han sätter upp automatiska dörröppnare på entrédörrarna. Han och hans kollega är killarna som ska instalera nytt passersystem i byggnaden. Dom brukar sitta med oss och fika, och på morgonen bjuder jag alltid dom på ”finkaffe”. Tycker att dom är för trevliga för att behöva dricka automatkaffe. Så det har blivit lite av en tradition, att dom kommer till mig på morgonen så bjuder jag dom på finkaffe. Vi sitter och småsurrar lite innan dom börjar jobba. M och D är två super softa killar.

Min chefs besök blev nervös och började förklara för mig och M (hantverkaren i foajen) att hon var hundvakt. Att det nog var hunden som gjorde att larmet gick på bilen. Nu visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Då säger M (Hantverkaren i foajen) till henne på skoj:

-Ta med dig hunden in på mötet!

Min chefs besök gick ut till bilen för att kolla till hunden och stänga av larmet….trodde jag och M (hantverkaren i foajen).  Jag sa till M att sånt skojar man inte om. Tänk om hon kommer in med hunden och tror att jag ska passa den!? Vi skrattade jag och M, och lät fantasin flyga iväg för en stund. Skämtade och skrattade, tills jag ser att min chefs besök kommer utanför med en stor vit hund. Vi pratar modell stor hund, och vi pratar väldigt glad hund!

Jag fick stoppa min chefs besök redan i dörren och säga till henne att hon inte fick ta med sig hunden in, för vi har personal som är jätte allergiska. Nu stod hon precis innanför dörren och förstod verkligen ingenting. Hon frågade mig och M (hantverkaren i foajen) vad hon skulle göra nu?

Ta med hunden och ha mötet där ute sa M! Det är fint väder sa jag och log mitt falskaste leende.

Jag och M fick oss ett rejält skratt åt denna bloda varelse, som glömt fälla ut tummarna ifrån handflatan. Min chef? Ja, hon fick sig en promenad på en 45 minuter.

Man slutar verkligen aldrig förvåna sig över människor och människors beteende…

En bekännelse…

Nu ska jag erkänna något! Ibland sover jag räv…

Jag sover i samma säng som 3an. Inte för att jag behöver, utan för att jag vill. Det finns inget mysigare än att ha honom sidan om mig. Varje timme, varje minut och varje sekund jag kan få vara nära mina juveler då tar jag det tillfället. Natt som dag.

Ibland, eller ganska så ofta går jag och lägger mig före mina juveler. Igår, då låg 3an redan i sängen och kollade på en film när jag kom in i rummet. 3an har samma procedur varje kväll, hans fötter ska flätas in i mina. Det ska vara på ett speciellt sätt. Han bäddar som en hund, tills allt känns rätt och bra.

Efter en liten stund kommer 2an in och lägger sig. 2an och 3an ligger och små pratar lite om hockeyklubbor. Men samtalet glider efter en liten stund i på något helt annat. Ett samtal som jag gärna vill höra. Alltså sover jag räv. Jag vill inte för allt smör i småland bli upptäckt. Jag ligger där med 3ans fötter inflätade i mina och lyssnar försiktigt. Ibland viskar dom, ibland skrattar dom. Sen viskar dom igen.

Jag ler inombords. Dom är bästa kompisar 2an och 3an, dom finns där för varann alltid. Dom finns för varann i vått och torrt. Är varandras största supportrar. Är varandras stora stöd. Dom delar skratt med varann, dom delar vardagen med varann och dom delar hemligheter med varann. Igår delade dom heligheter med mig också, men det vet dom inte om.

Älskade ungar, älskade juveler, utan er är livet inte värt ett enda nickel!

Genetiskt bra dagar…

Mina barn får ofta små handskrivna lappar. Dom hittar dessa små lappar lite varstans. Ibland kan en liten lapp med texten ”Jag älskar dig” ligga på tangentbordet när dom öppnar datorn i skolan på morgonen. Ibland sitter det en liten lapp på badrumspegeln med texten ”Du är snyggast i hela världen”. Oftast ligger det en lapp på torsdagsmorgonen, när det är början på pappaveckan att dom ska ha en bra vecka hos pappa.

I fredags hade jag semester, och i torsdags innan jag gick hem la jag en ”Godmorgon, ha en bra fredag”-lapp i kaffeburken till min kollega. Jag visste att hon skulle se den först. Sen la jag en på ostfatet i kylen till min andre kollega. Men han är så där manligt manlig, så han uppskattade inte att jag inte stängt igen påsen, så osten var som en skosula. Han tyckte den gula post-it lappen var mjukare än osten.
Men innerst inne vet jag att han uppskattade att jag skrev att det var fredag och att han skulle försöka ha en bra frukost utan mig. Min kvinnliga kollega uppskattade det jätte mycket. Det är mysigt med små lappar med fina ord på.

I fredags hade jag det så mysigt med min moster. Hon är en underbar människa, som pratar hela tiden. Vi har skrattat och haft bra dagar tillsammans. Hon har fått träffa alla juveler, och det var ett mycket kärt återseende.

På frukosten i fredags, så frågade min moster efter juice. Hon ville ha det, för hon tycker att det går lättare att skölja ner sina tabletter med det. Jag hade ingen juice. Givetvis skulle min moster få juice, för det var verkligen det enda hon frågade efter. Så jag köpte under dagen juice. På tidig kväll satt hon i soffan och läste, jag hällde upp ett glas rödvin till henne. Hon hade det bra, och det njöt jag av. Att få se min mammas syster sitta där i min soffa, fullständigt avslappnad med ett glas vin och sin läsplatta. Jag önskar jag kunde få göra det till min mamma. Jag önskar att jag skulle kunna få skämma bort min mamma på det sättet. Men jag njöt jag av att kunna göra det för min moster.
Jag står där i köket och gör mat, kommer på att jag ska påminna min moster om att hon måste ta sina tabeletter. Jag hade köpt jucie, och kände mig nöjd med just det köpet, för det skulle bli lättare för min moster, och jag vill henne allt väl. Jag säger:

–Glöm inte att ta dina tabletter!
Moster:
-Det har jag redan gjort!
Jag:
-Va? Har du? Med jucie?
Moster:
-Nä, jag sköljde ner dom med rödvn!

Min kärlek till rödvin, min filosofi om att rödvin verkligen passar till allt, det är helt säkert genetiskt!