Idag efter jobb åkte jag för att handla lite saker som jag glömde igår.
När jag kom in i affären gick jag min vanliga runda.
Frukt, grönt, bröd, kex och kakor, sen vidare för att ta färsk kyckling. Flytande margarin, runda hörnet för att ta chevreost. Tillbaks igen för att ta Coca Cola. Tillbaks vid osten, tar jag genvägen i gången där ketchupen är. Trotts att jag såg ketchupen, så glömde jag handla det. När jag går i den gången där ketchupen står, ser jag en liten kille på lite mer än 1 meter. Han står vid lösgodiset.
När jag kommer hela vägen fram till lösgodiset, jämnsides med pojken på lite mer än 1 meter, ser jag att han har hela munnen full med godis. Han skrattar så hjärtligt, och fortsätter plocka sitt favoritgodis, eller han plockar allt han når. Han når ganska mycket godis, för armarna på såna små människor har en tendens till att bli längre än vad människan är lång. Han skrattar fortfarande hjärtligt för sig själv medan han trycker i sig allt godis han kan nå. Vilken lycka, en helt vanlig torsdag.
Jag tittar mig omkring, men ser verken någon mamma eller pappa till den lilla människan. Jag tar en påse, börjar fylla min samtidigt som jag skrattar och ler för mig själv över den lilla människan som en helt vanlig torsdag har fest, där mitt i matbutiken. Jag slår ett öga åt höger. Jag ser redan att kvinnan som kommer med kundvagnen är den lilla människans mamma. Den lilla människan har en lillasyster, som sitter i vagnen som kvinnan med svarta ögon kör.
Den lilla människan har också fått syn på kvinnan med svarta ögon och snabba steg. Den lilla människan skrattar så högt och så hjärtligt, samtidigt som han det snabbaste han kan trycker i sig mer godig. Vid detta laget kan han inte ens stänga munnen. Men skratta det kan han, men skrattar det gör inte hans mamma. Hon är nu meter ifrån honom och den lilla människan skrattar så att han kiknar, samtidigt som han tuggar och greppar mer godis.
Kvinnan med svarta ögon tar tag i den lilla människans arm, den lilla människan får en gratis skjuts in i gången där ketchupen står, samtidigt som han fortsätter skratta hysteriskt.
Dom är borta, men jag hör att mamman säger några väl valda ord till den lilla människan på ett språk som jag inte behärskar.
Tänk att få vara strax över metern, veta var godiset är i matbutiken, kunna komma loss från sin mamma som är tråkig och sin lillasyster som är pest och fullständigt få frossa i lösviktsgodis en helt vanlig torsdag. Jag hade också skrattat hysteriskt och hjärtligt!
Nickans värld 