2014 skulle vara året jag skulle fortsätta att vara en förlåtande människa. Jag skulle fortsätta vara en bra medmänniska, fortsätta vara en så bra mamma jag bara förmår till mina juveler. 2014 skulle vara året då jag inte skulle känna ett uns av bitterhet, vara avundglad på många, men aldrig någonsin vara avundsjuk. Jag skulle bygga upp självförtroendet och min självrespekt skulle få sig en rejäl skjuts uppåt.
Det har inte gått så många dagar på 2014, och jag kan inte säga att jag misslyckats med något av detta, heller inte lyckats vara överdrivet duktig och gjort allt jag tänkt mig. Men allt tar sin tid, och tiden har jag lärt mig att älska istället för att tycka mindre bra om. Men igår fick mitt förlåtande-jag sig en rejäl prövning.
Hon smsade och frågade om Hon fick komma hit. Mitt hjärta fick sig en riktig mollbergare där inne i hjärtegropen när jag läste smset. Sen den dagen Hon fullständigt förstörde all vänskap som fanns mellan oss, har hon verken fått komma hit eller träffa mina barn. Jag fullständigt stängde alla kanaler in till mig för henne. Det fanns inte en enda kanal för Hon in i mitt liv. Jag fullständigt stängde Hon ute. Skulle Hon så mycket som titta åt mina juvelers håll, skulle jag antagligen inte vara stolt över mig själv, för det jag hade gjort eller sagt. Hon svek inte bara mig, Hon svek även mina juveler. Mina juveler tog avstånd från Hon till 100%. Dom ville inte veta av Hon. Juvelerna stod bakom mig till 200%, och har gjort hela tiden.
Detta var snart 2 år sedan. Tiden har gått, och vi har pratat och vi har försökt få till något som skulle likna vänskap. Det är bara till att inse att det kommer aldrig någonsin bli som det var. Hon förstörde 22 års vänskap, för att det enda Hon gjorde där och då var att tänka på sig själv, och ingen annan än sig själv.
Under tiden som Hon och jag har försökt få till någon sorts av vänskap har juvelerna hållt sig i bakgrunden. Lyssnat, kommit med råd, och sagt att jag skulle följa mitt hjärta. Vissa dagar litar jag på Hon till 100, vissa dagar litar jag inte på Hon det minsta. Det är en svår balansgång, och det är mycket som ska falla på plats och det är mycket som ska byggas upp igen. Hela korthuset rasade, och inte nog med det, när väl korthuset rasat stampade Hon på det ett par gånger när det väl rasat.
Hon ville komma hit för att prata med MINA juveler, Hon ville be dom om ursäkt och Hon ville försöka få deras förlåtelse. Jag pratade med juvelerna, och dom tyckte det var okej att Hon kom. Jag svalde hårt, och tänkte att nu öppnar jag ännu en kanal in. Är jag beredd på att göra det? Är jag beredd på att släppa in Hon en liten bit till? In i MITT liv, som jag på två år har byggt upp igen så gott det bara går. Jag känner att jag lyckats ganska så bra, ska jag tillåta mig att ge Hon chansen att förstöra allt detta igen?
Jag kom på mig själv att tänka negativt, att låta bitter i mina tankar och inte vara speciellt förlåtande. Jag har bestämt att ge vår 22 åringa vänskap en chans, för att se om det går att bygga upp. Då måste jag låta henne få be om ursäkt, låta henne visa att hon försöker. Jag skrev ett sms till henne att hon kunde komma.
Det ringde på dörren, jag öppnade och där ute stod Hon. Jag kramade henne och bad henne komma in. Jag pratade med 1an i telefon, så jag gestikulerade mest. Hon kom in och stängde dörren. 2an och 3an satt i soffan, jag tittade på dom, och dom tittade på mig. Jag fortsatte prata med 1an i telefon. Jag sa inget, jag gav dom ingen hint om vad dom skulle göra. Jag lät dom göra det som för dom kändes bäst. Dom gick fram och kramade henne. Jag såg i hennes ögon att hon, precis som hon sagt så många gånger, hade saknat juvelerna så fruktansvärt mycket.
Det blev en bra kväll och allt flöt på. Nästa prövning kom när hon frågade om det var okej att hon sov över. Tänk snabbt tänk snabbt var min tanke. Mitt svar blev att det gick jätte bra. Inte för att jag litar verken mer eller mindre på Hon. Inte för att jag förlåtit allt Hon gjort bara för att Hon visa mänsklighet tillsammans med mina juveler. Eller för att jag på något vis tycker synd om Hon för att hon råkar bo med stans största fjant, och dom var ovänner och Hon ville inte åka hem till fjanten. Nej, det var för att jag lovat mig själv att vara en förlåtande människa, inte vara bitter och lovat mig själv att vara en god medmänniska. Därför sa jag att det var okej att Hon sov över. Allt kommer att ta sin tid. Det som vi byggt upp på 22 år, tog henne 2 minuter att rasera. Det tar inte verkan 2,6 eller 12 minuter att bygga upp igen. Men tillåter jag mig inte att vara allt det där jag lovat mig själv, så tror jag att det är jag som kommer att må sämst.
Hon sa till juvelerna att Hon lärt sig en läxa. Att Hon aldrig kommer att förlåta sig själv för det Hon gjorde mot mig och mot dom. Den meningen räckte för mig för att jag skulle säga att det var okej att Hon sov över, att det var okej för mig att sitta i soffan tillsammans med Hon idag på morgonen och dricka morgonkaffet. Den meningen räckte för mig, för att jag skulle känna att självrespekt, det har jag så mycket av så Hon skulle kunna få lite Hon med, och då skulle det finnas mycket kvar bara till mig.
Idag när jag och 3an satt vid kökdbordet och åt middag så pratade vi om gårdagen, och hur han hade känt och vad det betydde för honom att Hon sa det Hon gjorde. Då sa 3an:
–När vi satt där i soffan på kvällen, skrattade och pratade som vi alltid gjorde förr, då kom jag på att jag faktiskt saknat Hon. Jag trodde att jag inte brydde mig om Hon kom eller inte. Men att jag saknat Hon, och det var skönt att höra att Hon ångrade sig och att var väldigt ledsen för det Hon gjort.
Då insåg jag att allt det jag vill stå för, det vill säga att vara en förlåtande människa, att vara en god medmänniska, att inte känna bitterhet och att ha en stor portion självrespek, det har jag fört över på mina juveler. Dom förlät, dom lyssnade och dom svarade. Utan att dom för den delen ruckade en militmeter på sin självrespekt. Det kändes underbart befriande att vid kökbordet en söndagskväll, upptäcka det.
Nickans värld 