Jag pratade med en väldigt kär vän till mig igår kväll. Jag hade tidigare under kvällen skickat ett sms till henne, med frågan hur det gick för hennes son?
Hennes son är lika gammal som 2an, han är ganska kortväxt för att vara kille, han har ljust hår och underbart fina ögon. När han ler är det få som kan motstå att inte le tillbaks. Vilken kille. Han är bra på att laga mat, han har humor, han är en rastlös själ och han har de finaste dragen. Men han har lite problem i livet. Eller inte lite problem, ganska så stora problem.
Min kära vän och jag har inte umgåtts så länge, men jag tycker hjärtligt mycket om henne. När vi ses har vi alltid kul tillsammans. Vi skrattar gärna och ofta, och hon har ett hjärta av guld. Längst in har hon det. Hon har lite svårt ibland att visa det, men hon har det och hon älskar sina pojkar över allt i hela världen. Hon gör allt för att hennes pojkar ska ha det bra, och må bra. Hon och jag har levt ganska så olika liv, våra liv har inte gått parallellt det minsta. Hennes äldsta son är som 1an. Jag har alltid vetat vem hon är, men hon har inte vetat alls vem jag är, förrän nu sen ett år tillbaks.
Jag är glad att hon fångade upp mig, och lät mig komma in i hennes liv. För ni ska veta, att det är svårt att komma in i hennes liv, riktigt långt in är det en omöjlighet att komma. Men jag ska försöka att göra det, för att jag vill det och för att jag vill att hon ska veta att det finns människor man kan lita på. Jag har fått uppleva det, att det finns människor att lita på, och jag tycker att hon om någon är värd det med.
Jag vill att hennes 2a också ska få veta det. För hennes 2a litar inte på en enda människa, knappt sig själv. Hans självförtroende är under lägsta nivån, och varje gång jag ser honom gör det ont i mitt hjärta. Jag vill så gärna ta honom i min famn och krama om honom och säga till honom att det kommer att bli bra. Men så funkar det inte förståss, men jag vill.
I onsdags åkte hennes 2a till ett behandlingshem, det ligger i Halland. Det är ett behandlingshem som är privatägt. På detta behandlingshem finns det 10 brukare, och 1-2 personal dagligen. Ingen struktur, inget matschema, inga mattider, ingen daglig sysselsättning. Det finns färdigrätter hade hennes 2a sagt. Dom handlar mat dag för dag. Det finns en av brukarna som har som sitt ”jobb” att göra lunch dagligen. Han får alltså pengar för att göra lunch till sig själv och sina ”kompisar”. En av dagarna skulle hennes 2a gå ner och sola, där hittade han en uppdrucken 75a vodka.
Dom som är där är mycket äldre än hennes 2a. Dom vet mycket väl vem hennes 2as pappa är, för han har själv varit på detta behandlingshemmet. Dom andra brukarna vet också mycket väl vem hennes 2as pappa är. Dessutom, vill hennes 2a inte veta av sin pappa. Hennes 2a har redan blivit erbjuden piller! För detta för ägaren som heter Mats, ca 1500-2000 kr /dygn och / brukare. Vi vet alla hur många dagar det är på en månad. Programet är på 6 månader. Vinstdrivande företag vill jag säga.
Hennes 2as socialsekreterare, som är en ung donna som inte har så mycker erfarenhet av verkliga livet. Hon har läst till detta, och blev så klart glad för sitt jobb som nyexaminerad socialsekreterare. Men vad vet hon? Hon går på allt som Mats säger att hans vinstdrivande företag står för. Hon kan inte se igenom det, hon är bara nöjd med sin statestik som säger att hon har fått in sina klienter på behandlingshem. Det ser så klart fint ut i siffror.
Här har vi en kille som snart är 20 år, han har sedan i oktober månad sagt till sin socialsekreterare att han vill på behanling. Det är februari nu, och nu äntligen fick hon upp ögonen för att han ville på behandlingshem. Då sätter socialsekreteraren honom på ett behandlingshem med brukare som är lika gammla som hennes 2as pappa, som han absolut inte ska få umgås med. Dessutom finns det inte några rutiner what so ever på detta behandlinghem. Rutiner som ungdomar och så klart ungdomar i denna kategorin verkligen behöver. Hennes 2a fick själv be ”chefen” om ett jobb. Så det skulle ”chefen” fixa. Det var så rart av ”chefen”.
2 ggr i veckan kommer en behandlingsterapeut till behandlingshemmet. Till henne/honom ska 10 brukare gå. Även som behandlingsterapeut har man bara 24 timmar på ett dygn och av dessa 24, så arbetar man 8 timmar. Så man behöver inte vara raketforskare för att snabbt räkna ut att hon hinner inte med alla 10 på en dag, utan det blir istället att brukarna hinner träffa behandlingsterapueten 1 gång i veckan. Vilket så klart är på tok för lite.
Jag blir så arg när jag tänker på att samhället inte fångar upp dessa ungdomar som verkligen vill bli friska, som så gärna vill leva ett helt vanligt liv. Hennes 2as bakgrund är inget man är avundsjuk på, inte det minsta. Men nu vill han, och då kan jag inte förstå att man inte låter honom. Tar honom på allvar och hjälper honom att göra hans liv till ett bra liv. Hennes 2a är också värd en ny chans, om inte fler. Nej, han har inte gjort allt rätt och han har gjort saker som verken han eller någon annan är stolt över. Han har tillsatt saker i sin kropp som gjort att han blivit så här, men han vill inte mer. Han vill bli frisk, han vill vara som en vanlig 20 åring, som har ett liv, vanliga kompisar. Han orkar inte längre ha någon som dagligen jagar honom, för saker som han gjort mindre bra.
Alla är värd en andra chans, och jag skulle kunna göra allt, jag skulle kunna lägga ner min själ för att få hennes 2a att få ett lika rikt liv som mina juveler har. Jag vill så gärna, och jag vet att denna gången vill hennes 2a också så gärna.
Till Mats på behandlingshemmet har jag inte så mycket att säga. Eller jo, det hade jag haft om jag hade haft honom framför mig. Han är säkert en bra människa, en människa med sinne för business. Men att handha människor, det är inte business.
Hennes 2a är ingen business!
Nickans värld 