Gästbloggare 1

Jag har tänk att ha gästbloggare och först ut är min vän K. K och jag fick kontakt förra sommaren, och hon har kommit mig närmre och närmre för varje dag som går. Jag älskar henne för den hon är för hon är genuint genom snäll, ibland för snäll och jag brinner för hennes barn och hennes sätt att hantera svåra situationer. Jag önskar att jag kunde göra mer för henne och hennes killar. Jag försöker få henne att skratta varje gång jag pratar med henne i telefon eller när jag träffar henne. Hon ska snart bli farmor till Tyler, och Tyler kommer vara sommarens viktigaste händelse. Hon kommer här:

Hej, här kommer jag….

Jag vet inte riktigt vad fröken tänkte på när jag skulle blogga här? Jag har väl inget intressant att berätta? Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att jag är evigt tacksam att jag har fått lära känna A. Vi har levt parallet med varandra hela vårt liv, våra pappor var bilhandlare, vi umgicks i samma bekanstskapskrets i tonåren, vi var tillsammans med samma kille, vi fick våra första barn samma år, vi bodde i samma område, vi var på samma lekplats med våra barn, de hade samma frisyr( jag vet att det ska vara likadana egentligen), vi träffades på en tjejmiddag hos en gemensam vän för ett par år sedan, efter det blev vi vänner på FB, vi har hållt lite kontakt via det under åren, men förra sommaren slog vi slag i saken och träffades och det sa klick, som det kan göra vänner emellan! Jag måste säga att det är verkligen skönt att ha en vän som jag kan känna mig trygg med, inget ont mot er andra, jag gillar er med! Fast det är något speciellt med A, hon förstår mig på ett sätt som ingen annan gjort, jag behöver sällan förklara mig.

Tja detta var kanske inget intressant att läsa, jag är inte alls så duktig som A att uttrycka mig och att måla händelser i ord……

Tack för att jag fick vara din första gästbloggare, fast jag inte har nått kuk i garderoben 😉

Puss och Kram

Här har ni henne, min K. Ni ska veta att detta ger mig enerig och detta ger mig ett varmt hjärta. Detta ger mig viljan att fortsätta skriva. Söta underbara K, jag är såååå glad att du sitter i min soffa sidan om mig. Jag kommer alltid att skydda dig och dina killar, det kan jag lova dig. För jag har lärt mig att så där gör man i bilförsäljarbraschen, one big happy family! ♥

 

 

Påsken är över, solen är kvar…

Vilken helg, vilken påsk och vilket väder! Jag blir på så glatt humör när solen visar sig, när den värmer och ger färg på min bleka hy! Det finns inget bättre väder, än vår och sommarväder.

Påsken har varit MAT. Påsken är nya julen. Jag låg i soffan i söndags och kände mig som en julagris. Jag var så mätt, och jag var så trött. Jag hade nog inte en cm tillgodo i min mage den kvällen.
Men hur gott är det inte med god mat, och god dricka till det? Livskvalitet stavas det.

Jag har haft tid och möjlighet att träffa både vänner, släkt och familj denna helgen. Det har varit kul, inspirerande och otroligt rogivande att få umgås med dessa människor. Handplockade rakt in i
mitt liv.

 

Maxad volym…

Långfredag, första lediga dagen på ”påsklovet”. Jag tänke sova tills jag vaknade, inte ställa någon klocka. Det skulle bli så skönt.

Jag gick och la mig tidigt igår, låg och läste nyheter på nätet kollade lite FB kollade runt lite på nätet. Somnade med telefonen i handen. När klockan slog 05.20 denna morgon, upptäckte jag att jag glömt stänga av alarmet på telefonen. Dessutom hade jag glömt att stänga av bluetoothen på telefonen.

För 05.20 gick alarmet igång, och eftersom bluetoothen var på gick ljudet av alarmet ut i min bluetoothhögtalare i köket. Volymen var lite halvt maxat efter igår, då jag lyssnade på en av mina favoritlåtar ganska så högt. Jag satte mig upp i sängen som skjuten ur en kanon, jag blev livrädd!

Så nu sitter jag här, och klockan är inte ens 7, och har druckit min första kopp kaffe! Jag kommer verkligen få en lång-fredag.

Man blir glad…

Idag kom jag ganska så tidigt till jobb, var vaken innan klockan ringde. Idag var 2an så trött så trött. Han, denna stora människa, kryper ihop som en bebis och ojar sig så där ynkligt. Man kan bara älska honom.

När jag kommer till jobb och sätter igång växeln, så ringer det direkt på vår service. Det än glad man, som sprudlar av glädje. Han är verkligen jätte glad, och jätte trevlig. Innan vi lägger på önksar han mig en fortsatt bra dag och en super glad påsk. Samtal nummer 2, det är en man som är minst lika glad och trevlig Han önskar också mig en glad och trevlig påsk.

Man blir verkligen glad. Och det får mig att tänka på hur mycket ditt eget sätt och ditt eget humör påverkar andra.

Dont mix between my personality and attitude
because my personality is ME and my
attitude depends on YOU

Vad är humor…

Jag sitter i en reception, och vår foajé är väldigt stor och väldigt flott och fin på alla sätt. Golvet är av marmor, trappan upp likaså. Det finns fina dyra designmöbler, och det står alltid nya fina snittblommor på ett av glasborden.

Vår receptionsdisk är vit, gjord av komposit. Det är två skrivbord bakom disken, där jag sitter och en av mina kollegor sitter vid det andra skrivbordet. Bakom oss finns ett litet rum till, där finns också en växel och där sitter min andra kollega som jobbar halvtid hos oss. Mellan oss och det rummet finns en skjutdörr av glas. I skjutdörren är det ett hål, som ett handtag liksom. Så att man lätt kan skjuta dörren fram och tillbaks. Skjutdörren är alltid öppen, vi stänger den bara när det som denna dagen var informationsmöte i foajen. Vår VD brukar ha sina infomöten här nere för personalen. Bra med utrymme och bra akostik.

När han har denna typen av möte, stänger jag och min kollega som sitter frontdesk våra växlar, ”hoppar bak” i andra rummet. Vi Stänger skjutdörren så att inte vi ska störas av mötet, och för att inte mötet ska störas utav oss. Foajen brukar fyllas med förväntasfulla medarbetare. Dessa infomöten är mellan dig och mig, fruktansvärt tråkiga. Jag lyssnar näst intill aldrig. Jag håller mig i rummet bakom receptionen och är mer än nöjd med det.

Min manliga närmaste kollega, tycker som jag om dessa infomöten. Men han är mer nyfiken på alla människor som står och hänger vid receptionsdisken, som om det var fredag och alla var på AW.

Denna dagen står min manliga kollega vid skjutdörren som är stängd, och tittar nyfiken genom det hål som finns i dörren. Hålet är i navelhöjd, så man måste böja sig ner, så att man liksom står som ett L för att man ska kunna se ut genom det hållet som finns i dörren. Det gjorde min kollega lite från och till.

Mötet hade inte börjat än, men foajén var full med folk och det fanns mycket folk även denna gången som stod och hängde vid receptionsdisken. För femte gången kom min manliga kollega och ställde sig som ett L för att se och höra vad alla utanför sa och gjorde. Jag satt vid skrivbordet som är precis vid väggen, där skjutdörren ”förvaras” när den är fråndragen.

Jag reste på mig försiktigt tog tag i slutet på skjutdörren och drog snabbt upp skjutdörren. Så pass snabbt att min manliga kollega inte hann reagera, utan stod som ett L även när dörren var ifrån dragen. Det låter på ett vist sätt när dörren drass ifrån och alla som stod utanför, vid receptionsdisken hann vända på sig och stirrade nu på min manliga kollega som stod som ett L, och trodde att han tittade ut genom det hål som finns i skjutdörren. Vi pratar om sekunder, men alla som stod och hängde vid receptionsdiskan hann se min manliga nyfikna kollega.

Det ansiktsuttryck min manliga nyfikna kollega fick, det uttrycket är obetalbart. Bara jag tänker på det skrattar jag så tårarna rinner.

Min nyfikna manliga kollega, sträcker snabbt på sig och försvinner ut i fikarummet. Hans enda kommentar var: –Det var väl ändå jävligt onödigt?
Jag kan inte svara, för jag skrattar så det hörs i hela huset!

Detta är humor!

Idag är det ingen vanlig dag, idag är det min mammas födelsedag…

Den 26 september 1981 vaknade jag av att min familj sjöng för mig. Min mamma var hemma på permission, hon var med och sjöng. Min mamma och pappa fick upp mig ur sängen, och höll för mina ögon. Dom tog mig ut till hallen, räknade till 3 släppte sina händer som dom höll för mina ögon. Där stod en ljusblå 3-växlad crescentcykel. Exakt en sån jag önskat mig.

Jag blev så glad, jag var så stolt över min nya fina cykel. Jag var dessutom så glad att min mamma var hemma hos oss. Hon skulle vara med på kalaset för släkten. Jag var stolt över att kunna visa upp min mamma för min släkt, jag var stolt över att visa min cykel för alla i min släkt.

Alla var där, på mitt släktkalas. Jag var så glad att alla kommit till mig, för att jag fyllde 11 år. Då förstod jag inte, men jag gör det idag varför alla var där.

Dagen efter var det skola, jag försov mig. Min mamma stressade mig, och jag blev sur på henne för att hon stressade mig för att jag skulle hinna med skolbussen som skulle ta mig till skolan. Jag slängde på mig jackan och min mamma slängde skolväskan till mig och sa att nu får du skynda dig, för annars missar du skolbussen.

Jag sa ett surt hej då, mamma sa hej och stängde ytterdörren.

När jag kom hem ifrån skolan, då hade pappa skrivit en lapp, tejpat fast den på luckan till torktumlaren och låtit luckan stå öppen. Så när jag kom in var det de första jag såg. Han skrev att han åkt med mamma till sjukhuset. Jag skulle ringa mormor och morfar när jag kom hem. Det gjorde jag, Mormor och morfar kom, pappa kom inte hem den kvällen.

Jag åkte till skolan dagen efter, mormor och morfar skickade iväg mig till skolan. Jag kom ifrån skolan, mormor och morfar var fortfarande kvar. Det var dom ett par dagar till. Den 30 September kom mormor och morfar och hämtade mig i skolan. Dom sa att vi skulle åka till mamma på sjukhuset. Min stora syster satt redan i bilen. Jag hade inte hunnit äta lunch, jag kommer ihåg att jag var jätte hungrig och jag kommer ihåg att jag inte förstod varför vi skulle åka till mamma innan jag fick lunch i skolan. Jag kommer ihåg att jag frågade varför det var så bråttom. Jag kommer ihåg att jag inte fick något riktigt svar.

Jag och min syster satt i baksätet, vi sa inget till varann på hela vägen in till sjukhuset. En resa som tar ca 45 minuter.

Vi tog hissen upp, till vilken våning kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att pappa möte oss vid hissen. Han var ledsen, det såg jag direkt. Han kramade mig, sen min syster och sin mormor och sist morfar. Jag kommer ihåg det som om det var igår.

Jag frågade var mamma var, om jag fick gå in till henne. Pappa svarade att vi skulle sitta en stund där i de fula sofforna vid hissen. Det var soffor med brunklädsel, och träramar liksom. Obekväma och jätte fula och bruna och jag kommer aldrig att glömma hur fula dom var. Jag var jätte hungrig, pappa kom med ett grönt blankt äpple till mig och sa att jag skulle ta det så länge. Jag tittade på min stora syster, jag kommer ihåg att hon ryckte på axlarna. En gest som sa: -Ät och var tyst.

Jag åt halva mitt äpple, då kom pappa ut ifrån den där dörren. Dörren var i trä, och det fanns en glasruta i dörren som var så där frostat, så att man inte såg vad som hände på andra sidan. Man såg bara skuggor om någon rörde sig på andra sidan. Jag såg direkt att det var pappa som kom, redan innan den där dörren öppnade sig.

Pappa hade gråtit, man ser det även om man bara är 11 år. Man ser när ens pappa eller mamma är ledsen. Det finns inget smink, eller det finns ingen fasad i världen som kan dölja sådana saker för ett barn. Ett barn ser sånt, tro aldrig något annat.

Jag satt fortfarande och åt på mitt gröna blanka äpple när pappa kom ut till oss, ställde sig framför mig och min syster och förklarade att vår mamma var död. Hon var en ängel nu. Hon hade inte orkat längre, hon blev för trött av att vara på kalas. Hennes kropp orkade inte längre. Jag kommer ihåg att jag slängde mitt gröna blanka äpple så det flög genom luften. Precis då öppnades hissdörren, och äpplet flög rakt in i hissen. Dörrarna stängdes, och bara gudarna vet var mitt äpple hamnade. Men det finns många gånger jag tänkt på om det var meningen att hissdörren skulle öppnas så mitt jävla gröna äckliga äpple skulle försvinna, precis som min mamma.

Efter en stund fick vi komma in till mamma. Dom hade gjort henne fin, tänt ljus och lag ett stort vitt täcke på henne med ett stort kors i guld. Hon var fin. Där stod vi. Jag, min syster min pappa, min mormor och min morfar. Vi stod alla och tittade på henne, det var som om hon sov. Hon var så fin min älskade mamma, som nu är en ängel.

Tiden som kommer den kommer jag inte ihåg. Jag kommer ihåg att pappa var ledsen, jag kommer ihåg att jag ofta vaknade och hörde att han grät om natten. Jag kommer ihåg att jag alltid tänkte att om jag bara inte fyllt år, så hon inte behövde komma på kalas så hennes kropp skulle orka. Då kanske hon skulle överlevt. Det har alltid varit mitt fel, att jag fyllde år, att jag skulle ha kalas.

Idag förstör jag varför alla var där. Alla visste att det kanske var sista gången dom träffade min mamma. Det var inte för mig dom var där, det var för min mamma. Jag önskar idag att hela min jävla släkt stannade hemma, så jag fick ha henne för mig själv de sista dagarna. Men så tänkte man så klart inte då.

Idag skulle min mamma fyllt 70 år. Hade hon levt, hade det varit samma sak ALLA hade varit på kalaset för hennes skull. Hade hon levt hade jag också varit där för hennes skull. Jag skulle hållit ett tal till henne, ett fint tal som man håller för sin mamma. Jag skulle förklara för henne hur mycket jag älskade henne, hur glad jag var för allt hon gjort för mig och mina barn. Mina barn skulle hållit ett tal till sin mormor. Dom skulle berätta för henne att hon var världens bästa mormor, att dom var glada för allt hon gjort och att dom älskade hennes kanelbullar och hennes köttbullar.

Men nu är det inte så, utan vi sitter i soffan jag och 2an och 3an, jag har berättat för dom att deras mormor har födelsedag. Jag har smsat 1an att hans mormor skulle fyllt 70 år idag. Det är ingen mer speciell dag idag än vad det var igår. Hur ska jag kunna begära av dom att dom ska älska en människa som dom aldrig träffat, som dom bara sätt på bild? Det kan jag inte, jag kan bara önska att min mamma fick uppleva världens finaste juveler.

Hon hade älskat dom, och dom hade älskat sin mormor.

 

Vaktmästaren…eller?

Igår spelade 3an match, dom spelade i en hall som är något av det kallaste du kan tänka dig. Man blir verkligen iskall, och det finns ingen läktare, så man får stå. Man står på iskallt betonggolv, vilket gör att du blir iskall om fötterna, och du blir det snabbt.

Jag stod iallafall snällt där och tittade, och hejade på 3an och hans lag. När det var ungefär 10 minuter kvar av sista perioden, då ringer 2an till mig. Utan för denna ishallen, är det en stor byggarbetsplats. Det är inhängnat där det tidigare var en parkeringsplats, och det är maskiner och det är byggställningar och det är massa bråten runt hallen. Längs med hallen, ligger en inhängnad parkeringsplats. Det är där alla bussarna ställer sig, som alla gästade lag kommer med. Alla som jobbar inne på stora arenan ställer sig där. Grindarna är alltid stängda, antingen så har man en tagg och öppnar med. Eller så på kontorstid kan man ringa på en porttelefon så någon kommer och öppnar grindarna.

Men igår kväll när 2an kom för att kolla på 3ans match, då var dessa grindar öppna av någon anledning. Det var bara just där och då dom var öppna, för dom var stängda när jag kom till matchen. Men 2an körde innan för grindarna för att vända, för han har inte varit vid den ishallen sen det blev en byggarbetsplats på det som förr var en stor parkringsplats.

När 2an tittar i backspegeln, ser han hur grindarna stänger sig. Han kommer ingensatans. Han är innestängd. Det är här jag kommer in i bilden. 2an ringer till mig, och säger som det är. Jag går ut för att se om jag kan öppna någon liten sidodörr eller på något sätt få ut 2an, men allt var stängt och låst. Jag säger till 2an, som vid detta laget var ganska irriterad, att jag ska gå in i ishallen för att se om jag hittar vaktmästaren. Vaktmästaren kör även ismaskinen, så jag vet att han är där.

När jag kommer in i ishallen tar jag sikte på en man som står i illgula arbetskläder, han står lugnt och kollar på matchen. Jag går fram till honom och säger:

–Hallå, min son är innelåst innan för grindarna där ute. Så kan du följa med ut och öppna så att han kommer ut? Han och hans bil står där och kommer ingenstans!?

Mannen med de illgula arbetskläderna bara tittar på mig och säger:

-Va?

Jag upprepar vad jag precis sagt till honom, och säger lite klarare du får följa med ut och öppna grindarna!
Mannen med de illgula arbetskläderna:
– Men hallå, jag jobbar inte här. Min son spelar match! 

Jag tittar på honom uppifrån och ner och skrattar och ber om ursäkt, med förklaringen att jag trodde han var vaktmästaren. Alla föräldrar skrattade som stod runt om. En annan förälder pekade på en ”riktiga” vaktmästaren. Han hade svarata arbetskläder och var inte till hälften så uppseendeväckande som mannen med de illgula arbetskläderna.

Den ”riktiga” vaktmästaren skrattade gott åt mig, när jag berättade vad jag gjort. Han släppte ut 2an som tacka så mycket för hjälpen och körde hem istället för att titta på de 2 sista minuterna av matchen.

Igår hörde jag något bra på radio, det var Niclas Wahlgren som sa:

Antingen så står du upp för den mannen du är, och är den mannen din kvinna behöver.
Eller så sitter du ner, så din kvinna ser mannen som står bakom!

Kalle och Kajsas an(d)komst…

På mitt jobb, har vi dammar framför byggnaden. Dessa dammar är längs med hela byggnaden. Dessa dammar är något speciellt och byggda i fina stenar som fraktats hit ifrån Öland, blandat med granit från gud vet var. Carl Fredrik Reuterswärd är mannen som bestämt att det ska vara så, tillsammans med Sten Samuelsson (arkitekt).

Någon som uppskattar dessa dammar extremt mycket är Kalle och Kajsa. Detta andpar, dom kommer varje år. För oss som jobbar här är det ett säkert vårtecken. När dom är på plats, ja då är inte våren långt bort. I dammarna guppar dom så fint. Där i dammarna putsar dom och fejar sina fjädrar fina. Tillslut kommer dom små små dunbollarna (andungarna). Lagom tills dunbollarna anländer, anländer även fiskmåsen som bor på taket på vår byggnad. Fiskmåsen är en elaking, och ingen tycker om den och den tycker inte om någon.

Men detta året har vi upptäckt något som har fått en del att fundera på var världen är på väg. Detta året har Kajsa med sig Kalle OCH en loverboy. Det är inte så att Kajsa på något sätt försöker dölja, eller för den delen  hålla detta hemligt för någon. Inte ens för Kalle. Kalle verkar ha accepterat att Kajsa gått och blivit slyna. Ett modernt andpar, där en öppen relation verkar vara något som är själva grejen.

Alla har sina egna små vårtecken, som betyder just vår. Mitt säkraste kort är som sagt Kalle & Kajsa, och jag uppskattar verkligen dessa två änder. För jag vet att när Kalle och Kajsa satt ner ”ankstjärten” i Reuterswärds damm, då är det snart vår. Värmen från solens strålar gör mig väldigt välmående, och jag kan knappt vänta.

En Indian, en elefant och något mittemellan…

Igår när jag gått och lagt mig, låg jag och lyssnade på 2an som härjade runt i lägenheten. Han skulle helt plötsligt göra matlåda till idag.

Då tänkte jag på hur olika mina juveler är i grenen ”smyga”. Det finns ingen som kan smyga som 1an. Han smyger och kan vara tyst, så att han nästan upplevs som osynlig. Han smyger likt en indian, och ingen verken ser eller hör honom. Han tassar fram och kan både öppna och stänga dörrar eller skåpsluckor totalt ljudlöst. Han kan öppna en chipspåse så att det inte hörs. Han är helt makalös.

2an kan inte smyga. Han kan inte vara tyst. Han kan sitta still i soffan och ändå låta. Vad han än gör, så låter det. Han går hårt i golvet, han stänger dörrar och skåpsluckor så det tjongar i hela bygget. Han pratar med sig själv, han smäller igen luckan till micron så man undrar om den sitter kvar. Han slänger ner bestick i vasken. Han sjunger lite, han svär lite och han pratar lite till med sig själv. Där emellan pratar han med mig, fast jag gått och lagt mig och stängt dörren till mitt sovrum. Han är underbar på sitt ”smygande” sätt, det finns en anledning till varför vi kallade honom Heffaklumpen när han var mindre!

3an kan smyga om han vill, och vill han så låter han också. 3an är svår att sätta betyg på i just grenen ”smyga”. Som tex i natt när han kom hem Leksand, jag hörde honom direkt. Jag hörde när han öppnade ytterdörren, jag hörde när han slängde väskan på golvet och jag hörde när han öppnade kylen. Sen hörde jag inte honom mer. Trodde att han gått och lagt sig. Helt plötsligt står han vid min säng, lyser med sin mobil i mitt ansikte och säger att han är hemma.

Jag är nog mer som 3an. Jag kan smyga om jag vill, men absolut INTE som 1an. Men jag kan låta lika mycket som 2an om jag skulle vilja det! Kommer ihåg när 3an sa att han älskar att vakna på helgen, ligga och lyssna och höra mig feja. Höra att jag är där, men att jag smyger.

Genialiska toarulletips…

Toarulle tips!